"Ursäkta! Förlåt att jag stör", sa hon i telefonen. "Jag är i avsaknad av livslust och livsglädje. Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö… Du… Förlåt att jag stör dig"…

”Ursäkta!

Förlåt att jag stör”, sa hon i telefonen.
”Jag är i avsaknad av livslust och livsglädje. Var tar man vägen då!? Vem går man till och var går man, när man ger upp flera gånger varje dag!? Kan du svara mig..?
Orkar inte leva, men vill inte dö heller”, fortsatte hon med torr, gråtfylld, darrande röst.

”Förlåt att jag stör… Bara väldigt trött just nu”… sa hon, och fortsatte, ”jag är slut och tröttkörd! Trött och avsaknad av livslust! 
Du vet den där känslan när man inte orkar leva längre, men man vill inte heller dö…
Det börjar ta slut nu, lusten att invänta livet och när de väntas vända!? 
”Vänta och se”, säger de som vet! ”Tids nog” och ”härda ut”, säger de som tror att de vet något”, hon talade i telefonen med mig, i en ny nyans av bitterhet och syra.

”Vad är det som gör att det tar så lång tid för somliga, emedan andra ska trampa vatten och grotta i gegga!?
Varför ska några av oss behöva fara runt i livets centrifug flera gånger, medan andra reser sig och borstar av sig och… Börjar om igen! 
Det är en del avund i det. Det finns en hel del missunnsamhet”…
Det blev tyst i luren ett ögonblick. Själv sa jag ingenting, bara lyssnade… Andades.


”Och jag frågar mig varför det är så svårt att tala om, hur man verkligen mår! Jag måste erkänna för dig, att jag inte är helt ärlig när jag möter min terapeut eller min sköterska och läkare.

Det händer någonting hos mig när jag sitter framför dem, för jag säger inte ordagrant att ”Jag ger upp nu”! Jag skriker inte åt dem att ”Nu får ni fanimej göra något”!
Jag kan inte uttrycka mig med ord och beskriva hur det skaver och gör ont i hela mitt själsliga innanmäte! Jag säger inte heller, försöker inte ens, berätta att jag har gått vilse hos mig själv och att ”Jag hittar inte hem”!
Åter tyst i den andra sidan av luren. Tårar? Gråt? Ett jämmer…

Jag ber om ursäkt att jag stör dig så här inför helgen, men hur i helvete gjorde du i dina svartaste stunder!? Var gick du!? Vem eller vilka talade du med!? Fanns det någon som orkade lyssna?
Skämdes du som jag? Var du lika rädd som jag att uppfattas som tokig, galen, psykiskt instabil och självmordsbenägen? Hon resonerade och konstaterade mer med sig själv, och förväntade sig inga svar ifrån min sida. Jag var tyst. Inkännande och lyssnade… Hon hade inga svar på sina funderingar, men fortsatte… Som om det hängde på livet självt. 
”Bodde de skräck hos dig, att du skulle bli ännu mer utanför, bortvald liksom, när du ärligt sa som det var!?
Frågan är om de egentligen är sjukligt att må så illa, att man vill spy upp hela sitt jävla själsdödande inre, eller är det bara ett tillstånd och en övergående parentes i livet? 
Du vet… Den där känslan när man vill kräkas upp hela innanmätet för att göra bot på allt det onda i kroppen. Vet du!? Vad tror du själv”!?

”Jag… 
Jo, förlåt att jag stör dig, för du sitter väl framför teven en Fredag och önskar att få finna lugn och ro? Men du… 
Du, hos mig är det kaos , men ändå stillhet och stiltje! 
Mitt i allt detta kaosartade livssammelsurium med alla tankar, alla funderingar, grubblerier och existentiella frågor, är det märkligt tyst och kav lugnt! 
Stormens öga!? Orkanens mitten? Lugnet före”… 
Hon samspråkade och diskuterade, dissekerade, mer med sig själv, än vad hon gjorde med mig. Frågorna var mer ett konstaterande, än just frågor.
”Lugnet före hård vind och kuling! Stillheten före helvetes stormen!?
Vet du hur det kommer sig? Hur kan det vara stillhet och tystnad, och ändå fullständigt förvirrat, kritiskt och med ett av livets största minfält framför sina trevande och sökande steg!
Kan du förklara det fenomenet!? Det är en märklig känsla!
Inte sant..”?

”Hej och förlåt… 
Förlåt mig för att jag stör, men jag tror att mitt liv är slut här.
Jag har inte mer att ge ! Jag har inget mer att leva upp till och jag behöver inget längre! Det känns som om jag har gjort mitt och är färdig här”… 
Hon förde en monolog i telefonen. Jag lyssnade. 
Teven stod på, men ingen tittade. Ingen lyssnade till dess surr…

”Jag vill inte leva längre, men jag vill absolut inte dö! Det är så blandade känslor med denna självständighet.Vill, vill inte! Kan, kan inte!
Och var är mitt mod? Ska jag kalla detta för hemma och ”mig, mitt och jag”?
Ledsen nu och självständigheten bjuder inte in till tröst! Jag har kommit så långt och ändå
ingenstans alls!
Vill och vill inte! Vill absolut inte! Eller hur är det nu? 
Är du kvar”, frågade hon plötsligt. ”Mmm”, svarade jag och hennes bikt och monolog fortsatte ett ögonblick ytterligare!

”Du, jag är verkligen ledsen att jag stör dig. Förlåt och ursäkta.
Hur ska jag klara av allt det här, livet!? Allt som är kvar att leva? Blir det ensamma nätter? 
Blir det klarvaken vaka tills morgonen kommer? Återfallsrisken? Vi som slutat missbruka?Friheten att kunna säga och tänka ”Jag skulle kunna”!? Tänk om jag vill supa ihjäl mig, eller fattar modet när jag är som onyktrast och…
Och om jag är ensam, blir det då självvald ensamhet, eller den mer påtvingade sorten!? Förstår du vad jag säger, vad jag menar”? Hennes röst darrade. Jag undrade… Frågade mig, om hon grät. Grubblerier och ännu fler tankar!? Var ville hon komma med alla dessa självförgörande tankarna?
”Jag vill och jag vill inte!
Jag kommer aldrig att klara detta och ändå… Visst gör jag det! Tror du inte det?
Jag vill inte leva längre, men jag vill inte heller dö! Jag tappar orken på livet”! 


”Förlåt att jag stör dig, ursäkta, men jag var bara tvungen att få någon som lyssnade till min nöd”… 
Det blev tyst ett ögonblick i telefonen. En djup suck undslapp henne, som om livet lämnade hennes kropp och tystnaden bröts av ytterligare en metafor och ännu ett diffust bildspråk.
”Jag förlägger känslan av att kunna komma vidare, någonstans mellan bitterheten och sorgen och där väcker jag ilskan till liv och upplever avskärmning och själslig amputering!

Ser du min bild!? Förstår du känslan?  Vill inte mer nu! Orkar inte mer nu!
Jag vill inte leva längre, men jag vill absolut inte dö!
Jag vill veta, jag behöver nyfikenheten, jag önskar förverkligandet av mina drömmar!
Jag vill ha så mycket mer, så mycket mer”…

Hon lade på luren och där satt jag och tänkte…
Hon klädde mina känslor med sina färgstarka liknelser och ord. Hon satte känslorna på kartan… Mitt på och mitt i prick, namngav hon känslorna som jag själv ryggar tillbaka inför. Missbruket, ödeläggelsen och skulden!
Börja leva, vara vid liv och ändå ha sitt missbruk, sin skuld, skam och ånger, löpande parallellt med livet självt.

Några dagar senare fick jag veta att de funnit henne…
Funnit henne död, bredvid en flaska sprit, ett tomt cigarett paket och några tömda medicinkartor av Tradolan och Tramadol…

”Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö…
Du… Förlåt att jag stör dig”.

/ Arthur… Eller Janne, vilket du önskar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s