Jag är sjuk. Det känns konstigt. Kan man bli mer sjuk än vad jag var innan?
Med lite feber försvann det sista av orken och lusten.
Tänker mest och grubblar. Inget nytt under solen.
Jag inser att jag är känslomässigt handikappad!
Ganska fort kom jag på att jag är totalt absorberad av min kärlek, man och bästa vän! Han jag alltid vill vara nära, nära…
Eller snabbt!? Det är synd och säga att jag kom underfund med det snabbt, fort och lätt! För det är när jag väl ska vara ensam och sova själv, rå om mig själv och vara totalt ensam, som jag förstår och inser att jag klivit rakt ner i ett gammalt mönster!
Jag har inte ens varit observant på det!
Jag har inte ens varit observant på det!
Jag insåg att jag lagt ut mitt ”Rädda-Mig-Kort” och förstod också att den här härliga fina och goda mannen får ta emot ganska mycket av mig!
Jag är en egoistisk före detta missbrukare, som fortfarande tror att solen och alla planeter cirkulerar kring mig och min person! Det är galet!
Helt otroligt!
Det är jag, jag och jag! Hur jag mår, hur jag känner, hur jag kämpar och krigar!
Det är bara jag som ska må dåligt och alla andra sluta upp kring mig och ”lalla, gulla och pyssla om”! Det är kanske att hård dra det hela, men det rör sig i det gränsområdet!
Lite på kanten av den gränsen.
Det är bara jag som ska må dåligt och alla andra sluta upp kring mig och ”lalla, gulla och pyssla om”! Det är kanske att hård dra det hela, men det rör sig i det gränsområdet!
Lite på kanten av den gränsen.
Jag har ju samtidigt svårt att be om hjälp, jag har svårt att ta emot den och hoppas att människor i min omgivning ska se, förstå och veta vad som behöver göras!Det blir lite martyr över det hela också, tänker jag! Tacka nej när hjälpen erbjuds och senare känna mig övergiven och missförstådd!
Jag är inte tydlig nog och jag är inte ”glasklar” när jag talar! Jag talar i någon typ av gåtor!
Jag är inte tydlig nog och jag är inte ”glasklar” när jag talar! Jag talar i någon typ av gåtor!
Jag och min självkänsla är ganska säkra på att människor ”egentligen” inte vill hjälpa till och att de förmodligen kommer att känna sig utnyttjade! Och så är det lite av den där ”offer-koftan”, varför skulle de vilja! Varför tror jag att de vill hjälpa mig!? Och så underbara Jante! ”Vem tror du att du är”!?
Jag saknar honom redan när han går på morgonen!
Jag längtar efter honom när vi inte ses och jag älskar att pussla samman min kropp med hans!
Ja, han är min längtan, min stora kärlek och den som ockuperar mina tankar!
Jag vill att han älskar mig! Bara mig och jag vill att han ber mig stanna och inte gå!
Jag försöker att vara realist och tänka på att det är vi två och att det är han och jag!
På riktigt! Jag vet inte vad det är för kvitto och bekräftelse jag behöver.
Vilken typ av verifiering skulle göra mig nöjd?
Jag försöker att vara realist och tänka på att det är vi två och att det är han och jag!
På riktigt! Jag vet inte vad det är för kvitto och bekräftelse jag behöver.Vilken typ av verifiering skulle göra mig nöjd?
Det torde inte vara några som helst tvivel om det, att han älskar mig, men jag är rädd för ensamheten om han väljer bort mig! Jag tänker att han kanske tröttnar! Jag grubblar över hur mycket en människa ska behöva stå ut med!?
Orkar han!? Kommer han att orka hela vägen!?
Orkar han!? Kommer han att orka hela vägen!?
Jag försöker att förlägga mitt mående på annat håll! Inte där han och vi är! Inte där vi två är ett och där vi två lever!
Jag försöker att i möjligaste mån hålla honom och vårt oss utanför mina känslor och alla dessa berg och dalbanor! Men det skiner naturligtvis igenom och han ser, hör och förstår mer än vad han vill låtsas om!
Tänk om…
Vad händer om och ut i fall att!?
Och det är då jag inser att jag låtit det här gå för långt och att det pågått för länge!
Jag är inte självständig längre!
Jag är inte bara jag och ensam!
Symbios!? Två som är ett!?
Jag kan inte leva utan honom. jag kan inte vara jag, ensam, längre…
Det är inte okej! Undrar vad psykologerna skulle säga om det?
Jag tror att de skulle tycke att jag borde, skulle kunna och måste klara mig själv. Ja, jag ser det, vet om det och ska jobba på det. Tröttsamt.
Förälskad som fan, fortfarande!
Ta hand om dig där ute i verkligheten och världen!
Var snälla mot varann!
Jag ska krypa ner, ta hand om min feber och vänta tills min man och kärlek kommer hem igen. Längtar efter honom!
Väl Mött / Arthur, eller Janne, vilket du behagar.
Jag kan inte leva utan honom. jag kan inte vara jag, ensam, längre…
Det är inte okej! Undrar vad psykologerna skulle säga om det?
Jag tror att de skulle tycke att jag borde, skulle kunna och måste klara mig själv. Ja, jag ser det, vet om det och ska jobba på det. Tröttsamt.
Förälskad som fan, fortfarande!
Ta hand om dig där ute i verkligheten och världen!
Var snälla mot varann!
Jag ska krypa ner, ta hand om min feber och vänta tills min man och kärlek kommer hem igen. Längtar efter honom!
Väl Mött / Arthur, eller Janne, vilket du behagar.
Vardagliga Anteckningar... 