Tänkta tankar och funderingar jag tankat… När jag såg honom första gången så var jag fullständigt övertygad… Jag försökte inte alls skrämma honom, jag menar, det behövdes liksom inte! Jag ser så tydligt varför jag blivit missbrukare! Ingen sorg i det och ingen bitterhet!

När jag såg honom första gången, en snygg, attraktiv och lång man, så var jag fullständigt övertygad om att han inte skulle önska att få träffa mig igen!

Jag var ärlig, rak och tydlig från allra första början!

Jag berättade, vilket numer är över ett år sedan, att jag var hemlös, bodde på Stödboende och att jag var tillfrisknande missbrukare!

Jag utgick ifrån att han skulle lägga benen på ryggen och smita, men nej…
Jag försökte inte alls skrämma honom, jag menar, det behövdes liksom inte med min bakgrund, men jag förklarade situationen med Försörjningsstöd och att jag var tvungen att be om att få vara frånvarande från mitt Stödboende och att min frihet var ytterst begränsad!
Och han stod kvar! 
Jag berättade och förklarade vem och vilka mina med-boende var, kriminella, andra missbrukare och beroendepersonligheter, och jag förklarade behandlingar, Beroende Mottagningen på Maria och jag berättade om diagnoser, urinprover, blodprover och dagliga kontroller av nykterhet.

Han stod kvar och han bad om att vi skulle ses igen och igen! Han sa sig trivas med mig! Han sa att han var attraherad och han sa att alla har en ryggsäck att bära på!
Han ville och han önskade, mig!

Jag har mina tvivel ännu idag! 
Jag ska inte känna tvivel, ber han! Jag ska inte ifrågasätta så mycket, för han vill verkligen vara med mig och han vill verkligen vara med på tåget, mitt tåg mot tillfrisknande och mitt ett bättre trevligare liv!
Jag misstänker att jag dömer honom och andra utifrån mig själv, vilket är jävligt sorgligt, för själv hade jag nog lagt benen på ryggen och försökt att undvika min typ av person.
Det är struligt, det är rörigt och ibland en jävla sörja.
Men han står kvar och han vill vara med. Det måste väl ändå vara kärlek?

By the way…
Jag ser så tydligt varför jag blivit missbrukare och jag begriper också hur det kommer sig att jag sökt mer och mer och mer!
Om det hade funnits lösningar på min psykiska ohälsa för tjugofem år sedan, då är det mycket möjligt att jag kanske inte alls haft ett så galet behov av att bedöva mig och undvika mina demoner!

Mina depressioner avlöste varann redan när jag var ung och barn!
Det var inget konstigt! 
Det var som det var och det fanns egentligen inga korrekta svar eller lösningar!

Jag minns att det sades till mig att ”det är som det är” och ”grubbla inte så mycket”! 
Dessutom fick jag veta att själva tänkandet, alla funderingar och grubblerier, var något som de flesta i släkten ”led” av och återigen, ”det är som det är”…

Det finns ingen sorg i det och ingen bitterhet!
Ingen visste bättre än så! Själv bet jag ihop och levde efter rättesnöret att tiga, inte gnälla och alltid sköta mig själv och skita i andra!


Jag kan inte minnas att jag bad om hjälp, eller att jag sände iväg små ”nödraketer” för att få hjälp och räddning, men jag minns att sköterskan på skolan, i högstadiet, ringde hem till mamma och sa att det var någonting som tryckte och tyngde ned mig.
Jag minns bara att mamma sa efteråt att andra inte ska lägga sig i hennes ungar och uppfostran.
Ingen sa någonting och inte jag heller.

Avslutningsvis…
Solen skiner och det är Wahlborg. 
Jag sitter i soffan i Alby och skriver. 
Jag skriver i min blogg, jag skriver på några dikter och jag försöker att sammanställa en mindre bok med korta noveller, dikter och minnen.

Jag planerar att ta med delar av mitt missbruk, helvetet med det och jag hoppas att det finns ett intresse av poesi och lyrik.

Jag skulle önska att ha med bilder och beskrivande, målande illustrationer, som återger texterna och känslan i de skrivna orden.

Jag planerar att ge ut den själv, men måste först sammanställa materialet och be några av mina skrivande vänner hjälpa mig med korrekturläsning och att själva känslan blir rätt.

Kanske det blir en bok i formatet ”större” och kanske med den röda tråden av beroende och missbruk, men även vad som kan ha föranlett till det livet.
Jag har lite svårt att tro att det finns ett intresse av en sådan bok, men jag skulle vilja göra det ändå, bara för att planera något, påbörja det och till slut, slutföra en plan…


I morgon när man läser tidningarna och ser nyheterna är det förmodligen mycket om just Wahlborg, fest och fylla. Jag tänker och känner just nu att det är förbannat skönt att jag inte ens känner suget, lusten och viljan att kliva ut och festa och ”ha kul”!

Wahlborg är en av årets farligaste dagar och jag sitter mer än gärna hemma och inne tillsammans med Snurran och ser på tv.

Tack för din uppmärksamhet!

Var rädd om dig därute i verkligheten och världen! Jag avnjuter en kopp kaffe till och myser i soffan. Jag trivs, men saknar min man oerhört mycket! 
Att han är bortrest är bra och det är bra att vi är ifrån varann, men det är ytterligare två veckor kvar innan vi ses igen. 
Snacka om utmaning

På återläsande och Väl Mött / Arthur


Dagens Vackraste Orden, Maria Wine och "De Outsagda Orden". Jag tror att jag bjudit på denna tidigare, men det är så vackert, följsamt och mjukt, att en repris fungerar utmärkt!! Väl Mött / Arthur


De outsagda ordet ?


Det går inte att komma ifrån
de outsagda ordet …
likt en mäktig mur
som hotar falla över dig
Och du vaknar upp
med de outsagda ordets svettpärlor …
inget ord kan i längden vila
i en vagga av honung.

Maria Wine / Vredens och kärlekens hand, 1973

Att vara tillfrisknande före detta missbrukare och framföra sina åsikter med innehåll av avsky… Det är inte helt okej. Och ja, jag är en snobb och en självgod jävel. Från det ena till det andra… Mina syskon! Jag vet inte vad jag ska tycka om det hela! Man behöver inte alls älska sin familj…

Att vara tillfrisknande före detta missbrukare och framföra sina åsikter med innehåll av avsky inför all snusk, all falskhet och all lögnaktighet bland missbrukare, rimmar inte så bra med de värderingar som andra patienter i missbrukarvården har! 

Det blir väldigt fort många som känner att den attityden blir högmod, arrogans och kaxighet!

Jag försöker bara vara ärlig och berätta hur jag känner och upplever de olika sidor som faktiskt är pågående och gängse, bland alla missbrukare och beroende personligheter! Människor får tycka vad de vill, men de är grupperingar och olika attityder bland missbrukare!
De är människor som inte alls bryr sig längre, de som givit upp, de finns det som faller och tar återfall på återfall och de finns de som alltid ljuger och skyller på alla andra. 
Sedan har vi den självgoda skaran, som alla de andra grupperingarna tittar snett på, och som jag själv förmodligen tillhör!

Och det kanske är så att jag är en snobb och en självgod jävel, men det är okej det med, för om min stolthet och min glädje över att ha lyckats så bra i mitt tillfrisknande gör mig överlägsen och dryg… Så okej!
Jag är stolt och jag är lyckad när det kommer till att vara drogfri och nykter! 
Och jag ger mig själv kredd för det, att det går bra och för allt jag lyckats med att återskapa och återvinna, så det får vara så!

Möte med Boendestödjaren idag och i väntan på henne, började jag ordna med mina planteringar!

Jag, en stor mugg kaffe, sopsäckar, redskap och rosenbuskarna!
Ja´, och så min äldre granne Janna, som förmodligen är väldigt ensam! 
Idag ville hon ha sällskap.
Det händer att hon tittar in i mitt köksfönster ibland och hon pratar, pratar och pratar! 
Jag begriper inte riktigt vad hon talar om, för hon bryter något alldeles gräsligt, men munväder har hon!
Och hon är kontaktsökande och försöker och försöker… 
Hon har morötter och sallad i sina rabatter… Det vill inte jag ha.

Jag har så många önskemål och tankar kring min uteplats och det saknas pengar! 
Det saknas alltid pengar! 
Just nu gör jag så gott jag kan med de lilla som finns att göra någonting med, i rabatterna! 
Först ska alla grönskar bort och allt ogräs, och sedan får vi se vad som händer. Det brukar alltid ordna sig!
Det blir bra och jag tror att saker faller på plats, i sinom tid!

Från det ena till det andra… 
Mina syskon!

Mina syskon har börjat ta lite kontakt med mig, efter några år av tystnad, via Facebook!
Och det har varit tystnad från min sida naturligtvis, isolering och undvikande, men även de tystnade efter en tid! 

Jag vet inte vad jag ska tycka om det hela! Jag känner viss aversion och ett visst avståndstagande gentemot dem och jag är av den absoluta åsikten att man inte alls behöver älska och uppskatta sina föräldrar och syskon! 
Blod är inte alls tjockare än vatten, och familjebanden går alldeles utmärkt att slita av! 
Alla människor kan inte tycka om mig och jag kan inte tycka om varenda kotte heller, och det inkluderar min familj och släkt!
Jag gillar inte min familj och jag har en hel  del oförrätter outredda med dem och jag uppskattar inte alls mina föräldrar! 
Ja, eller mamma då… Pappa är ju död och begraven! 
Men jag upplever ingen sorg och ingen bitterhet över det. Jag har förlikat mig med det hela och jag känner att det är okej. 
I mitt liv bestämmer jag numer, så…

Jag vet vänner som träffar sin familj och sina släktingar i tid och otid med hänvisning till att familjen är viktigast, oavsett vad man kan tänkas tycka om dem! Och mina vänner härdar ut! De umgås med sin familj och blir irriterade och det finns till och med dem som är rädda för sina föräldrar och ändå… 
Ändå är det ”viktigast” och ändå ”älskar” de sin familj och säger att blod är tjockare än vatten och annat dravel! Rimligheten i det!?


En terapeut sa till mig en gång, då vi pratade om just familjerelationer och jag själv upplevde att jag ”kände fel” och hade ”fel” åsikter i frågan, att man inte alls behöver älska sin familj och man behöver inte heller vörda sin moder och fader! 
Hon frågade mig om min familj istället skulle ha funnits på min arbetsplats som kollegor eller i min umgängeskrets, och om jag då skulle vara ”bästis och bundis” med dem!?
Jag svarade nej och hon fortsatte att fråga vad skillnaden var!? 
Är det för att dina föräldrar givit dig livet och dina syskon varit delaktig under din uppväxt som du ”måste” älska, vörda och acceptera dem!? 
Du kan och du får behandla dem som vem och vilka som helst, antingen vill du ha dem i ditt liv, eller så… Inte alls!
Du har inte valt dem och de har i sin tur inte valt dig! 
Det står dig fritt att göra som du vill, sa hon!
Jag lever efter den devisen fortfarande och har, upplever jag, skapat mig min alldeles egen familj!
Jag har dem jag önskar ha i mitt liv och jag försöker att sköta om de relationerna…
Jag är mindre bra på det, men jag försöker…

Ta hand om dig därute i verkligheten.
Jag tänder ett ljus ikväll, för de som inte klarade dagen i missbruk och hemlöshet! 
Jag kan inte gör mer än att skänka dem en tanke och hoppas att fler kommer att finna vägen ut ur helvetet! Jag har inte chans just nu att göra någonting…

Tack för uppmärksamheten och var schyssta mot varandra! På Återläsande… 

Väl Mött / Arthur, eller Janne, vilket som behagar…