När tillvaron och världen gör varandra sällskap under fotsulorna, då är det inte lätt att leva! Det är av yttersta vikt att börja träna och komma ut och träffa människor. Det är svårt att ens komma upp ur sängen! Det är svårt att komma in i en dusch… Ensam med min man, stackaren och Katten Doris.

Jag har skrivit om det här förut, men jag tycker att det är märkligt att mitt dåliga mående påverkar så många medmänniskor. Negativt!


Jag tar ”min del” av det där, för när tillvaron och världen gör varandra sällskap under fotsulorna, då är det inte lätt att leva! 
Det är inte lätt att vara människa. 
Det finns ingen enkelhet i tillvaron och det är total avsaknad av lust, glädje och ork att vara kreativ, hitta på saker och träffa vänner! 
Jag tar ”min del” av det hela, större del av kakan som alltid, och vill inte skuldbelägga någon eller några.
Jag vill bara skriva om det och förklara hur det är, hur det har varit och hur det faktiskt, i verkligheten och realiteten, ter sig för mig! 

Jag vet att det är några av er därute som känner igen er och jag tror att några av er kommer att uppleva; ”Precis så där är det för mig”!

Jag chattade med en vän här om kvällen!
Vi är gamla kollegor och har egentligen inte dragit jämt som arbetskamrater, men somligt ställs på ända i livet och plötsligt växer man, kommer till insikt och upplever att livet var visst lite mer än det som är framför näsan!
Så är det, tror jag, för min vän! 
Jag är inte säker, men jag tror att hon upplever livet precis så, för vi kommunicerar på ett helt annat vis idag än tidigare, när vi var kollegor… 
Vi chattade om mående! Och hon, som några andra av mina vänner, läser lite från och till i min Blogg och just det där med nedstämdhet och depressioner kunde hon känna igen!
Hon fick en utmattningsdepression för några år sedan och för henne har det varit svårt att ”komma tillbaka” till livet och vardagen!


I min depression, den som jag befunnit mig i till och från under en längre tid och vilken just för tillfället har lättat något, har jag svårt för att planera!
Planera, träffa vänner och ”hitta på” roliga saker och fara iväg på äventyr! 
Dels vill jag inte, för ingenting är roligt längre och dels vet jag ju inte om jag ens orkar med att träffa vänner, gå på utställningar eller ens plantera och göra fint i mina rabatter! Jag vet inte!
Orken och lustan avgör hela tiden! 
Och jag tappar lusten! 
Jag vill inte! Jag vill vara ifred! Jag kan inte! Vill inte alls!
Och var tog all glädje, energi och längtan efter andra människor i vägen?

Jag blir totalt orkeslös och sover mycket!
Känslan är svår att förklara, men mycket av det jag gör går på ren autopilot och annat tvingar jag mig till, eftersom vissa saker måste göras och somligt skjuter jag på och väntar in i det sista i hopp om att det kanske kan tändas en gnutta lust.

Det blir mer eftertänksamt. Det blir lite långsammare och det enklaste naturligaste och mest invanda, blir svårt att utföra och få gjort. Startsträckan blir längre! 
Har jag otur och är riktigt nere och under fotsulorna, så börjar jag gråta emedan jag förbereder dagen och alla måsten!

Att påbörja projekt som att träna, promenera, få rutiner med att möta vänner, gå i terapi och samtala med myndigheter, ha kontakt med Arbetsförmedling och Jobbtorg Resurs, är det inte tal om. ”Måste jag verkligen det här? Låt mig slippa! Gode Gud, Ge mig sinnesro”…
Det är svårt, det är tröttsamt och kan ställa till det än värre. Ibland slutar det med tårar som sagt, för att orken är borta och livsviljan har tagit slut!
Arbetsträna och kanske, kanske finna en praktik någonstans? Alla projekt blir ohanterliga och oöverstigliga och allra helst vill jag bara vänta ut det sjuka och låta det passera.
Det finns ingen tro på framtiden och livet är slut och över, det är känslan. Det är slut här, livet. Det finns ingenting kvar att ge och jag kan lika gärna dö nu… Obehagligt!
Jag vill inte leva längre, men någonstans där inne i själ och hjärta, vill jag inte heller dö…

Till skillnad från många andra som går in i nedstämdhet, så äter jag. 
Tröstäter. Mycket socker. 
Jag trodde att jag var ensam om det, eftersom de flesta med dåligt mående slutar äta, tappar matlusten och går ner i vikt. 
Jag är tvärtom.
Det är likadant med sömnen. Många som blir deprimerade får svårt att sova, kan ligga vaken i timmar och vara utmattade av trötthet, emedan jag själv sover, sover och sover.
Jag har visserligen svårt att få till ordentlig mat, för lusten och orken finns bara inte, men smörgåsar, socker och godis går ner som ingenting och även det skapar ångest efter en tid. Det som först är en tröst och en skön mjuk upplevelse, blir snart till ett missbrukarbeteende och tröstätandet bara fortsätter och fortsätter.
Det blir en ond cirkel, eftersom jag går upp i vikt, inte vill röra på mig och vill vara ifred, och det ger skuld och ångest, vilket i sin tur mynnar ut i ytterligare en påse godis, mer glass och kanske en smörgås till. Och så går man upp i vikt och det ger skuld och dåligt mående och cirkeln är sluten. Lite mer socker, lite till och en smörgås kanske?

Många gånger får jag höra att det är viktigt med rutiner. 
Det är viktigt att röra på sig och få frisk luft. 
Det är av yttersta vikt att börja träna och komma ut och träffa människor. 
Att göra saker även om man inte vill och lusten saknas! 
Det är jätteviktigt!
Att ta hand om tvätten, äta ordentligt, städa och ta hand om sig själv för att få ordentliga rutiner är livsviktigt för att ”komma igång”, komma över hindren och för att kunna nå ytan och må bättre.
Det är bara det… 
Det är svårt att ens komma upp ur sängen! 
Det är svårt att komma in i en dusch. Det blir ett projekt att borsta tänderna och få på sig kläder. Det blir till ilska, frustration och ibland en hel del gråt, när möten är planerade med Socialsekreterare, terapeuter, läkare, sköterskor, behandlare och numer också en Boendestödjare.
Den sistnämnda förstår jag inte riktigt varför hon har ramlat in i mitt liv, men vi ska ses och hon ska förmodligen ”ha koll på mig”, så att jag inte återfaller i  missbruk.

Läkare jag träffat och träffar, vilken ofta inte är densamma som jag mött tidigare, talar gärna om för mig, ja och andra som är deprimerade, att man måste ”ta sig i kragen”, ”börja göra saker”, och att det är viktigt att se människor och komma ut i vardagen.
Jag blir bara trött och upplever att de inte har en aning om vad det talar om.

För om de visste hur det var och hur det är att befinna sig i det där geggiga, mörka och nästintill omöjliga att ta sig upp ur, då skulle de inte sitta och klämkäckt orera om frisk luft, promenader och värdet av att börja träna.
Jag har svårt att förklara det där, men när det inte ens finns ett uns av livsvilja och energi kvar, och när det inte finns någon vitalitet och levnadsglädje i kroppen, då är det svårt att ens komma in i en dusch.
Jag blir mest irriterad och ledsen, för jag känner att läkare och sköterskor jag talar med, inte förstår och begriper hur det verkligen är, hur verkligheten känns, ser ut och hur jävla genomjobbig hela tillvaron är.


Jag har äntligen fått en utredning gjord på Karolinska Sjukhuset i Huddinge och jag inväntar svar och ytterligare en tid med en ny läkare. 
Dessa läkare som jag ständigt får berätta, återberätta och förklara för hur jag har det, hur jag mår och vad jag går och har gått igenom. 
Ständigt upprepa, rapa upp historien och idissla allt det där, gör mig tröttare, än mer irriterad och rent ut sagt jävligt ledsen.
Ibland undrar jag om det ens har tittat i journalerna som de har tillgång till?
Jag vet inte vad det där kommer att ge, men jag har i alla fall bett om hjälp och räddning, och jag tror att jag varit rak, tydlig och ärlig, vilket är viktigt om jag ska få hjälp!

För mig och i mitt liv har det alltid varit upp och ner och fram och 
tillbaka med mående och själslig eftertanke. Jag har ett grymt djup och är en grubblare! Inget fel med det egentligen, men det blir för mycket ibland! Ibland har det varit riktiga lågvatten och andra gånger har jag fortfarande kunnat andas och få vardagen att fungera. Just nu och just idag är det lättare att andas! 
Jag intalar mig själv att jag skulle kunna släppa skammen och ångesten över att behöva ha det så här. 
Jag kan inte hjälpa att jag är och blir sjuk, det bara är så! Jag blir sjukligt ledsen och trött och jag tänker sluta skämmas för det!
Och denna skam som är så märklig. För människor säger till mig att det är okej, att det inte alls är på det sättet som jag själv upplever det! Men varför skäms jag då och varför blir jag så ensam i mitt mående!? Ensam med min man, stackaren och Katten Doris. Min man som står ut och gör så gott han kan och Katten Doris som göder mig med villkorslös kärlek!

Ta hand om dig därute i verkligheten! 
Ha en skön Skärtorsdag! 
Och tack för din uppmärksamhet, jag uppskattar att du vill läsa och vara med på tåget!
Väl Mött / Arthur

2 tankar på “När tillvaron och världen gör varandra sällskap under fotsulorna, då är det inte lätt att leva! Det är av yttersta vikt att börja träna och komma ut och träffa människor. Det är svårt att ens komma upp ur sängen! Det är svårt att komma in i en dusch… Ensam med min man, stackaren och Katten Doris.

  1. Ta dig i kragen! Vilken jä–la krage? När det inte finns någon krage!! Vänta ut depressionen för det går i de flesta fall in i en annan fas. Hur jag kan veta det. Jo för jag har varit där i dess gastkramande grepp. Hur dagar och nätter då ångesten nästan fick mig att ta det oåterkalleliga steget över gränsen. Men jag gjorde det inte och jag hade slyddsänglar för jag skriver här nu. Det finns inga genvägar bara lidande att ta sig igenom. Du är inte ensam min vän och jag hoppas innerligt att du har ork att kämpa lite till. Ja inte lite kanske år men om jag kom ut ur helvetets mörker så tror jag kanske att mina ord kan tända en liten glimt av framtidstro hos dig. Eller så är mina ord bara ord och må så vara. ♡

    Gilla

  2. Tack för dina ord! Det ger hopp, faktiskt. det blir så trögt när tiden går, dagarna blir veckor och måendet aldrig vänder. Jag vet att det kommer en dag, när jag inte ens kommer att kunna minnas känslan och det mörka, men just nu… Nja… det blir kanske bättre, eller?
    Det är skönt med människor som bjuder på sina erfarenheter och försöker att skjuta på för att andra ska komma upp på banan igen!
    Jag är tacksam för din kommentar och dina kommentarer! Jag ser fram emot dem ibland, för det blir lättare och gladare att leva.
    Tusen tack och var rädd om dig! 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s