God förmiddag! Annandag Påsk. Jag fick sovmorgon. Det gnisslar lite i mina tankar och funderingar. Det är geggigt bland mina grubblerier… Det är svårt. Jag är osäker och tolkar de och dem jag har omkring mig lite som jag vill…

God förmiddag! 
Annandag Påsk. Jag fick sovmorgon.
Vaknade med Katten Doris vid fotändan och med dörren hänsynsfullt ställd på glänt, av han jag älskar och håller av mest i hela världen.
Han, den andra huvudrollsinnehavaren i den här kärlekshistorien.

Det har varit dagar när det varit enklare, lättare och skönare att leva. Det har varit några dagar när skrattet äntligen kommit inifrån hjärtat och själen och inte ytligt påklistrat.
Jag har haft sällskap hela helgen. 
Det har varit väldigt skönt, trivsamt och mjukt.

Det gnisslar lite i mina tankar och funderingar. 
Det är geggigt bland mina grubblerier och jag känner trötthet, utmattning och en viss del sorg. Det är självkänslan som rostar. Det är mitt självförtroende som felar.
Det är ofta tankar kring min relation, kring min person och den jag är. Jag oroar mig för att jag är i vägen, till besvär och att jag är betungande.
Jag kommer inte riktigt över det. 
Jag kommer inte förbi det. 
Oöverstigligt ibland! Jag försöker att tänka bra och positiva tankar och jag försöker att vara öppen och inte applicera mina negativa tankar på andra medmänniskor. 
Det är svårt. 
Jag är osäker och tolkar de och dem jag har omkring mig lite som jag vill, men oftast till de svårare och jobbigare.

Jag har skrivit om det förr, men jag har en otröttlig förmåga att tilldela människor negativa personlighetsdrag som i verkligheten inte existerar. 
Negativa karaktärsdrag och tankar som naturligtvis handlar om mig, mitt sätt att vara och om min person. 
Som om jag vore världens nav! 
Som om jag vore centrum för allas tankar, funderingar och varande. 
Jag måste skratta åt det! Men det är självkänslan som talar sitt tydliga språk.

Med mitt intellekt och mitt förstånd vet jag ju att det inte stämmer, att människor tänker negativa tankar om mig och skulle vara oerhört trött på min karaktär, men att få ner det i kroppen och få det att rota sig i fysiken och hjärtat är en annan sak.
Det vill inte fästa vid. Det vill inte bli en del av mig. Det vill inte slå rot, det förnuftiga och vettiga, och det som är min ytterst dåliga självkänsla, göds och växer till sig än mer.
Jag är trött på det! Jag är less på det.
Jag har fått veta att om man inte mår bra mentalt, så kommer självkänslan inte heller att vara med. Självklart, kan tyckas!? Men det finns de som trillar ner i mörkret och nedstämdheten, men som fortfarande har självkänslan i behåll…
I det första fallet kommer det inte spela någon roll hur mycket bekräftelse du får, hur många försäkrande ord och positiva meningar du tilldelas, eller hur många gånger du frågar om du är älskad, som kommer inte det mentala jaget att vara tillfredsställt.

Det är människor med dålig självkänsla som många gånger blir stökiga, stöddiga och kaxiga, för att hålla en fasad uppe av självgodhet och självförtroende.
Att ha ett gott självförtroende kan man alltid spela upp inför omgivningen, men självkänslan däremot kommer alltid att gnissla, vara osmort och dåligt oavsett om man försöker att uppvisa motsatsen… 
Om man nu bebos av dålig självkänsla, vill säga…
Människor med dålig självkänsla behöver tanka sitt ego, de behöver bekräftelse och många gånger behöver de synas för att känna att de finns till.
Spela upp drama. Ljuga, sprida osanningar för att få uppmärksamhet, få synas och ta del av uppståndelsen kring sin person, för att stilla ropen på kärlek, värme och en bättre självkänsla, är ganska vanligt i avsaknaden av Jagkänsla. 
Att spela över, lägga upp bilder på sig själv på Facebook och skapa kaos och oordning, är ytterligare bra sätt att få uppmärksamhet och att få synas… 
Att tanka egot lite grann… 
Och så finns det de människor som hela tiden söker verbala bekräftelser. 
De människor, som oavsett hur många gånger de får bekräftelse på att allting är okej, ändå tjatar, ber om mer och gnäller över otillfredsställelsen att aldrig bli bekräftade och älskade.
Det är många människor som går omkring med taskig självkänsla kan jag berätta.
De flesta kan visa upp fasaden av gott självförtroende, eller skrämma andra till att respektera dem och kanske visa en kall ytlig attityd, men självkänslan ”knasar”!
Och de är många som har förmågan att alltid dramatisera kring sin person för att få uppmärksamhet och bekräftelse. 
Ytterligare andra kladdar på en yta av kaxighet, stöddighet och arrogans, för att vinna någon typ av respekt, auktoritet och anseende.

Jag tror att jag är ett sammelsurium av lite av varje. Några delar här och en del där!
Skillnaden är kanske att jag förstår, är öppen, har insikten om och förståelsen för, vad jag ”håller på med”. 
Jag ser det tydligt och vet mina behov numer, och att de aldrig kommer att bli tillfredsställda om jag inte arbetar hårt för det! 
Men jag är bra på att tiga, dölja och hemlighålla vad jag egentligen önskar, vill och behöver. Det är svårt det där. 
Jag arbetar med de ”verktyg” jag fått, för att få en bättre självkänsla och ett större mod, men det tar tid! Det tar tid och mycket arbete. Mycket arbete som måste utföras oavsett hur man mår, hur det känns och vad som än händer i tillvaron.
Utan verktyg och självutveckling, så kommer det inte att hända någonting alls… Nåja… Nog om det. Det känns som en upprepning och uppstötning av gammalt skrivet material… 
Nå väl… Ta hand om dig och njut av dagen! 
Det är vackert väder och själv kanske jag väljer att plantera och gräva i mina rabatter, eller också har jag min fria vilja att vara hemma, inomhus och se på en film.

Tack för uppmärksamheten och Väl Mött / Arthur… 
Eller Janne… Vilket som känns bäst.