Dagens Vackraste Ord. En lyrisk och poetisk prosa… "Var min önskan en annan människa, som bekräftade min person? Ville jag endast ha någon, för att ersätta allt det jag gått miste om"? Kärlek, funderingar och vad är sant…

Jag tappade tron på kärleken. Jag ägde endast avsaknaden av den.

Bitterhet och beska.

Med fullständig pulserande längtan i min bål, som resulterade i fullständig absorption av min trötta själ, inväntade jag tröst för min ömhetsnöd.

Jag gav upp. Ville inte leva längre.

Orkade inte. Ville inte.

Men… jag önskade heller inte att dö.

Jag önskade inte att ta mitt eget liv, men orken var slut och hela mitt jag uppgiven.

Jag ägde rädslan för att jag endast önskade räddning, undsättning och befrielse, från en annan människa, för att komma undan mig själv och livet.

Önskade jag att någon skulle passera min väg och säga, ”Jag hjälper dig, vila och jag frälser dig, bärgar dig, går dina steg och håller dig hårt, så att du själv slipper känna allt det svåra”.
Var min önskan en annan människa, som bekräftade min person?

Egoism? Min egen nöd och min egen hunger? 

Ville jag endast ha någon, för att ersätta allt det jag gått miste om! 
Sökte jag kärleken med ljus och lyckta, för att inte mer än att komma undan ensamheten? Leva genom någon annan?

Leva för någon annan?

Att vara någon annans tillfredsställelse, på grund av osjälvständigheten, och att vara bunden vid en annan själslig person? Var detta min önskan? Var det de jag sökte?

Sökte jag en annan människas sällskap i skuggorna av min egen rädsla för livet och för allt det stormande som jag kände och såg komma annalkande i horisonten?

Döden hade slagit mig till marken förut.

Upplevelsen av livets upphörande, hade fått hela min tillvaro i gungning och skälvde till som ett kraftigt jordskalv.

Den jag älskade mest, som var mitt livs dominerande nav, det jag brydde mig allra mest om, och som hela mitt jag var bunden till, valde en annan väg och slocknade livlöst som en svart stjärna i rymden.

Även jag dog där.

Min symbios med kärleken dog den natten och jag gav upp.

Och min plan, det jag räknat ut och förkunnat för omvärlden var att jag själv skulle dö.

Jag vill inte. Jag kunde inte. Jag orkade inte!

Min bästa vän blev bruket, missbruket och det omåttliga utnyttjandet, av flykten in i drogernas berusande värld.

Drogen och flykten som tog sig absurda uttryck och fick min person att sjunka lägre än lägst och hela tiden, ständigt i jakten på döden, döendet och ett fullständigt avslut av det som inte gick att uthärda. Saknaden. 
Tomheten och uppgivenheten.

Det skar i mig. Det jag gjorde mot mig själv, det jag önskade mest av allt och det jag strävade efter, att undkomma ensamheten.
En önskan om två. Tvåsamhet och få dela livet med någon.
Det skar i mig som en trög, rostig kniv och min själ blödde ymnigt, jag önskade bara att få vara borta, försvinna och absorberas av intet och undkomma sorgen, smärtan, saknaden och den förbannade sanningen. 
Sanningen som var, att jag bara ville bli älskad och bekräftad.
Jag ville bara få vara önskad, älskad och vara den som någon längtade efter och saknade när jag inte kom hem.

Jag funderar ännu ibland; Är det egoism? Är det min egen medicin? Är det alla människors innersta önskan att få älska och bli älskad? Har människor en inbyggd ömhetstörst och kärleksnöd? 

/ Arthur