Dagens Vackraste Ord… Ulf Lundell och "Kärleken förde oss samman". Det blir inte mer poetiskt och vackert än så här… Till Per… Väl Mött / Arthur

Kärleken förde oss samman

Solen står högt över fälten

Vinden går lojt genom säden
Värmen vilar och väntar
Det susar oss över i träden

Idag är det bara du och jag
Idag är det bara vi två
Du är min
Och jag är din
Och kärleken förde oss samman


/ Ulf Lundell 

Diagnos; "Bipolär av obestämd typ". I mitt fall är det mer depressiva perioder, än vad det är maniska. Det är en lättnad och det är en "skön" känsla i kroppen, att det där som jag känt, i alla år, det som inte är som det ska, äntligen har fått ett svar! De vanliga flosklerna och uttjänta orden; "Bli inte din sjukdom. Var inte sjuk. Skyll inte på dina diagnoser! Det är så populärt numer"! Jag är okej!

Diagnos; ”Bipolär av obestämd typ”.

I mitt fall är det mer depressiva perioder, än vad det är maniska. 
Jag är inte och har aldrig varit en 
person med stunder och dagar av mer och överdriven energi. 
När jag är okej är jag okej, inte mer och inte mindre! 
Och när jag inte är det, sover jag och vill ingenting.
I och med detta, diagnosen Bipolär och i en kombination med ADD, så är jag en okej människa och mitt behov av förklaringar till mitt beteende är besvarat. 
Jag är inte ”fel” och jag är inte mainstream. 
Jag är okej som jag är, men samhällets påtryckningar och mina medmänniskor tycker annorlunda och vill mer än jag själv.
Här krävs acceptans från min sida.

Och jag förstår varför missbruket tog över. Jag förstår min självmedicinering för att stå ut. Jag är medveten om att mitt sätt att vara och mitt sätt att existera är okej och att jag inte alls behöver ”vara som alla andra” med tusen bollar i luften och en mängd åtaganden!
Jag är inte den typen, har aldrig varit… Jag har inte den energin. Min energi går åt till att tänka, till att fundera och komma underfund med livets vara eller inte…
Jag får vara den jag vill och hur tråkig och ensam som helst!

Det är en lättnad och det är en ”skön” känsla i kroppen, att det där som jag känt, i alla år, det som inte är som det ska, äntligen har fått ett svar!
Jag hör protesterna och jag kan skönja de där vanliga flosklerna och uttjänta orden; ”Bli inte din sjukdom. Var inte sjuk. Skyll inte på dina diagnoser! Det är så populärt numer”!
Men till saken hör, att det är ingen skillnad och jag har aldrig använt mina ”sjukdomsbegrepp” som försvar eller som ett sätt att komma undan eller ”åka gräddfil” i tillvaron. 
Jag har ju alltid varit sådan här! Och med det svart på vitt och med insikten om att jag haft rätt hela tiden, så är känslan befriande och tacksam.

Jag är ingen entusiast till livets alla mål, all strävan efter mer och mycket och min person är inte skapad för att stressa i livet och tillvaron, jag blir sjuk av det! 
Och jag har dessutom gjort allt det där och jag har fått så mycket i mina försök att följa med i strömmen av samhället! 
Men det har ju slutat med depressioner, utvägar för att orka med och stå ut, och jag har känt mig ”fel” eftersom ”alla andra” strävar efter mer, strävar efter status och framgångar på olika plan, och jag har egentligen inte orkat med det. 
Inte haft energin och inte heller haft lustan…
Men jag ville naturligtvis vara som alla andra. Jag ville vara som de flesta och göra som alla andra. Men… Jag är och var inte skapad sådan… Jag vill nog fortfarande det, vara som de flesta i tillvaron… Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara det som jag tror att alla andra önskar av mig…
Jag ville ju också ha… Jag vill också vara framgångsrik och lycklig… 
Det blev bara fel förstås, eftersom jag aldrig varit den typen av människa

Jag är okej som jag är. 

Och att jag passar in i en mall och passar in i ett mönster, som kallas för olika saker och ses som ”diagnoser” och att det finns medicinska termer för detta, saknar egentligen betydelse. 
Jag ska försöka att ta till mig mina olikheter. Jag ska acceptera att jag är den här killen, att jag är den här typen av man och jag är helt okej.
Mina sätt att lära, vara och sträva efter livets enkelhet och godhet, ser kanske lite annorlunda ut och jag har inget behov av att försöka passa in och vara som alla andra önskar att jag ska vara…
Jag måste acceptera det! Och när jag väl kommer dit, till acceptans, då blir tillvaron enklare, mer lättfattlig och förståelig för mig också!

En av anledningarna till min befriande känsla, är att jag inte riktigt passar in, som sagt! 
De flesta vill hitta på saker. De flesta människor vill vara med andra och vara sociala. 
Göra saker, umgås och träffa människor. 
Jag är hellre ensam och hemma. Inget fel med det kanske, men det är så ofta jag får höra att det inte är bra och att jag borde… Jag skulle kunna… Jag måste…

Jag har känt mig fel. 
Jag har känt mig vilsen och jag har varit oroad och nervös av mig.
Jag är inte enkel att leva med och jag har svårt för att lära mig nya saker, om inte jag får göra det på mitt sätt.
Jag umgås hellre med mig själv, mina ord, meningar och mitt ”pyssel” än vad jag önskar att vara social, möta nya människor och vara en del av ett större sammanhang.
Jag klarar det naturligtvis, att vara social och trevlig, men det är skönt att veta att det inte är ”fel” på någotvis att inte vilja… Och med förvissning om att jag har diagnoser och att jag har haft det sedan barnsben, underlättar för min egen acceptans och mitt eget sätt att se på mig själv.
Jag är inte konstigt och jag sticker inte ut!
Jag är lite annorlunda kanske. Andra må se mig som trist och torr, men jag är sådan och jag ska jobba för att acceptera det och lära mig att vara mig själv. 
Det är inte fel i sig på någotvis, men med samhällsnormerna och med trycket från omgivningen idag, så blir det ”fel” i finmotoriken och de förprogrammerade ”programmet” som är Arthur. Livspusslet som alla andra lever och som de flesta försöker att få ihop, ställer till det för mig och jag blir nedstämd och med det deprimerad.

Det som ska göras nu, efter utredningar och frågor och enkäter och möten och kontroller… Är att jag ska få en krycka i tillvaron som gör att jag, i förebyggande syfte, slipper mina mörka och deprimerande perioder. 
Och jag ska även få hjälp med acceptans och förståelse för den jag är och den jag alltid har varit. 
Det känns bra att leva idag. 
Men hur morgondagen ser ut vet ingen och det är ofta en oro hos mig, att jag från den ena dagen till den andra ska falla djupare och längre ner i mina depressioner.
Jag vill bara ha hjälp att härda ut. Jag vill bara ha stöd, så att jag känner att jag är okej. 
Jag vill bara kunna leva och låta livet få vara följsamt.


Det är sommar nu. Sommarmånaden Juni. Det regnade bort, härliga Maj.
Jag ser fram emot värme och sol. Jag ser fram emot att få göra i ordning min lilla trädgård hemma i Bagarmossen.
Jag längtar dit. Jag längtar hem. Jag vill vara hemma hos mig, så jag ska försöka att ta mig dagar och vara där.
Jag vill att min man ä’r där också. Tillsammans med våra djur!
Villkorslös kärlek och fullständig acceptans… Djuren!

Ta hand om dig därute i livet och världen.
Tack för all din uppmärksamhet och för att du tar dig tid.
På återläsande och du… ”Ta ingen skit!”

Väl Mött / Arthur 





Det är Måndag. Regnet vräker ner. Jag har haft mardrömmar hela natten. Jag ska iväg till Huddinge sjukhus och Affektiva programmet. Utredningen fortgår… Det "sätter igång" så förbannat mycket hos mig…

Det är Måndag. 
Regnet vräker ner.
Jag har haft mardrömmar hela natten. Minns inte om vad. Min kärlek väckte mig vid något tillfälle och det är i stort sett allt jag minns.
Mardrömmar är bra, om än förbannat otäcka. Kroppen tar hand om otrevliga och jobbiga upplevelser på ett effektivt sätt vi mardrömmar, så jag ska väl vara tacksam för det. 
Kroppen och sinnet är häftigt och fascinerande när det fungerar, det är så komplext och uträknat in i minsta detalj, och när jag tänker på det blir det svindlande ibland! Allting är uträknat in i minsta cell…
Kroppen fungerar som den ska och sinnet med den, så tacksam är vad jag är…

Jag ska iväg till Huddinge sjukhus och Affektiva programmet. 
Utredningen fortgår huruvida jag är eller har en viss bipolaritet. 
Det har tagit sådan tid och idag är det åter dags för ett möte och förmodligen fler frågor och fler enkäter att fylla i.
Jag tänkte när jag vaknade, att det kanske var just det som skapade oro och mardrömmar i natt, och i så fall har jag bearbetat det. Just nu finns ingen oro och inget obehag!
Jag erkänner, det finns en viss olust i det! Det har varit många frågor kring uppväxten, pappa och mamma och min skolgång. 
Det ”sätter igång” så förbannat mycket hos mig och det brukar ”kicka igång” mina grubblerier och tankar. Det blir många ”om”-funderingar, efteråt… ”Om inte”… ”Om bara”… ”Om jag hade”…

Jag lär återkomma senare under dagen och ”rapportera” hur det hela har fortlöpt. 
Vad de kommit fram till, vad som sagts och vad jag känner, tänker och tycker inför det.

Det ser ut att bli regn resten av dagen. När jag väl kommer hem igen, hem till Alby, så tänker jag försöka att dammsuga och sedan njuta av kaffe och tv.
Jag känner i skrivande stund, att jag är lite stressad och lite av mina gamla vanliga grubblerier har sprakat igång. Det är bra att skriva om det och det är bra att uppmärksamma det för mig, för det tar udden av alla funderingar som ofta landar i det negativa.
Jag tänker för mycket! Jag grubblar för mycket. 
Jag har en otrolig hjärnverksamhet och ibland vore det skönt med en mindre lobotomering, för att tysta eländet…


Ta hand om dig därute, denna lite grå och blöta måndag! 
Jag funderar på dem som måste, för att de inte har några valmöjligheter, vara ute i det här vädret. Bli blöt, fuktig och kall…
Hoppas att de kan hålla till någonstans, utan att bli störda av myndigheterna, denna kalla blöta dag. 
Det är inte ett enkelt liv de lever… 
De som befinner sig i hemlöshet, missbruk och fattigdom.
Påminn dig om din egen vardagliga lyx, idag. 
Att vi kan  vara inomhus, njuta av en kopp kaffe, fritid och arbete… 
Det är en förmån och inte alla förunnat…

Tack för din uppmärksamhet och din tid. På återläsande…
Väl Mött / Arthur