Isoleringen talar till mig. Den ombesörjer och tillhör familjen, med Ensamheten och hans syster Tomheten… Ett minne från Söder och tiden i ensamhet där… Kort Prosa med en ton av Poesi och Lyrik.

Ensamheten flyttade in hos mig, en dag i början av hösten.

Under dagen kom Ensligheten och dennes syster Tomheten.

Genom väggar och tak, kryper missbrukarna fram och vrålar ”Kom och ta mig!”
Utanför, på gården, gråter ett barn. Jag gråter inte längre.

Jag ger inte upp så lätt. Jag krigar. Det tyngsta artilleriet går åt, men de förflyttar sig ändå. Utifrån och in. In här, till mig, mitt och min värld av rädslor.
Måtte aldrig dessa förnimmelser och uppfattningar installera sig här. 
Måtte de förflytta sig till andra öar av mänskligheten.
Må de finna en egen vrå i världen och emigrera från min.
”Endast för en tid”, viskar Ensamheten. 
Hans syster, Tomheten, är djärvare, ”Din jävla skitstövel!”

Jag spelar musik. Tystnaden kväver mig. Luft. Andas. Ge mig syre!
Jag skriver och jag berättar. Jag låter orden födas och förnyas över blanka tomma ark.
Jag har en historia att återberätta. En skildring och berättelse…
Jag önskar att människor ska förstå, lyssna, höra och ta till sig det jag skriver. Det jag säger.
”Det är inte lätt att vara människa”, som Strindberg sa.
Jag skriver under på det. Mina kantiga bokstäver i mitt man, bekräftar att han hade rätt.

Jag tänder ljus. Ber en bön. Jag tar en promenad. Frågar mig, ”Vad är det jag önskar mig? Vad är det jag saknar och vad fattas mig?”

Mina blommor behöver vatten. Ytterligare en promenad genom Söders gator.
Gata upp och gata ner. Trappor för mig uppåt och stigar tar mina steg nedåt.
Musik i öronen. Ekande, distraherande, hög musik. 
Och mitt hjärta ropar ännu, ”Rädda mig! Rädda mig! Hjälp mig…” 

Jag önskar sova. Vila mitt tyngda surrande huvud, från allt det som det aldrig blir klarhet i.
Tydlighet. Överskådlighet. Klarhet och ordningen bor inte där, i min förnimmelseförmåga.

Missbrukarjävlarna vrålar högre om mer och mer och igen…
Jag lyssnar inte längre. Ber dem tystna. 
Ber dem lämna mig ifred, skriker, ”tyst” och det grövsta, ”Håll käften!”
Den här resan har bara börjat och jag är där i slutet. 
Jag är vid slutet av misären, eländet och ytterligare en dag bort från gatan, ytterligare några steg ifrån rännstenen.
Testas återigen. Villigheten. Tilliten och kärleken till livet.
Vad är kärlek? Vem är kärlek? Finns detta märkliga ord och fenomen?
Gud?

Isoleringen talar till mig. Den ombesörjer och tillhör familjen, med Ensamheten och hans
syster Tomheten. Isoleringen vill ha mitt sällskap. Bara jag, jag och jag…
Som livet självt och dess nav, önskar Isoleringen att ensam få vila tillsammans med mig. 
Slicka mig naken och sårbar, och sedan bjuda in Missbrukarjävlarna att ta över.

Det är med sorg…
Jag gråter inte längre. Det är eoner av tid som gått förlorat. 
Det är mängder utav tömda hjärtslag som pulserat genom denna kropp, och jag själv… 
Jag själv öppnar fönstret, tjuter, brölar och ber om läkning för trasiga själar och krackelerande, marmorerande, sprickande, enskilda varelser.
Rädda mig! Hjälp mig! 
Jag ber om kärlekens återkomst och ben med sommar, spring och glädje i…
Jag önskar mig dig, din varma trygga famn och allt det som jag själv inte är.
Trygg. Du, som jag alltid vill vara nära, nära…
Han, min tillflykt, när Ensamheten, Isoleringen och deras syster Tomheten skriker, ”Din förbannade skitstövel…”

Ensamheten flyttade in hos mig, en dag i början av hösten.
Under dagen kom Ensligheten och dennes syster Tomheten.

Och jag…
Jag valde att flytta ut…


Väl Mött / Arthur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s