Ett sent inlägg, denna Midsommarnatt… Det är märkligt med sjukvården. Jag säger inte att Svensk Sjukvård är eländig och mindre bra, men som före detta missbrukare trillar man lätt utanför och mellan stolarna. Det är vidrigt att vara i ett sådant tillstånd att det faktiskt kvittar om jag lever eller inte.

God Kväll och God Natt Alby, resten av världen och du som läser min fina blogg.
What´s up!?
Ja, å´så glad Midsommar förstås.

Det är märkligt med sjukvården. Jag säger inte att Svensk Sjukvård är eländig och mindre bra, men som före detta missbrukare trillar man lätt utanför och mellan stolarna.

Egentligen skulle jag avslutas och lämnad över till psykvården, nu när det, i nästa vecka, har gått ett och ett halv år av tillfrisknande och drogfrihet.
På Capio Maria Beroendemottagning, anser man att mitt sjukdomstillstånd, det vill säga min alkoholism eller mitt missbruk, är i ”remission”. 
Med remission menas att ”sjukdomstillståndet” är i en fas där man helt eller delvis har tillfrisknat och inte längre uppvisar symtom. 
Själva begreppet används inom sjukvården och är ett uttryck för till exempel psykiska sjukdomstillstånd, men även vid cancersjukdom eller diabetes, som är i ”remission”…
Man skulle kanske också kunna förklara ordet ”remission” med att den kroniska sjukdomen, som alkoholism och psykiska sjukdomar är, befinner sig i inaktivitet och att man helt eller delvis har tillfrisknat! 
Observera att sjukdomstermen används vid kroniska sjukdomar och att själva sjukdomsförloppet snabbt kan bli ”aktivt” igen om medicinering, terapi och sjukdomsinsikter förbises. 
Hängde du med? 

På Capio Maria använder man sig av sjukdomstermen när missbrukare och beroendepersoner lyckats, utan återfall, med att vara nykter och drogfri i uppskattningsvis tolv månader, plus och minus några månader. 
I och med det skriver och avskriver man patienterna från Beroende mottagningen och ”eftervård” är det som rekommenderas och även att man vänder sig till tolvstegsprogrammet! 
Men… 
I de flesta fall hos oss missbrukare, av oss som faktiskt lyckas med att hålla missbruket och drogberoendet under kontroll och på avstånd, finns underliggande psykiska sjukdomar som måste underlättas och få hjälp på olika sätt. 
Olika diagnoser dyker upp. 
Olika psykiska sjukdomstillstånd blottläggs. 
Svårigheter att sitta still eller hänga med i vardagslivet blir en del av personligheten och diagnoser som ADD och ADHD är väldigt vanligt! 
Det är därför som många läkare och behandlare tror att ”självmedicinering” är och har varit inkörsporten och orsaken till att missbruket och beroendepersonligheten blommat upp och slutligen blivit ohanterligt och oregerlig. 

När det sker, att diagnoser fastställts, lämnas patienterna nästan alltid över till psykvården och tanken är att vården ska övergå till psykiatrin.
Här uppstår ett problem. Ett stort problem upplever jag!
De bollar mig fram och åter. 
Huddinge Sjukhus och Affektiva programmet känner att jag kan få en mer ”adekvat” vård på Capio Maria och att de har möjlighet att bistå mig med både mitt tillfrisknade i missbruket, men även det som rör min medicinering och psykiska ohälsa och diagnoser. 
Dessutom har jag en pågående terapi på Maria och avbryta den för att påbörja något nytt, ansåg de vara onödigt och att starta på ruta ett.

På Maria Beroendemottagning ser de oförstående ut och anser att Huddinge Sjukhus och Affektiva programmet ska vara ansvariga och ta över ”ärendet”. Min terapeut tyckte att det hela var märkligt och då insåg jag det som jag varit med om så många gånger förut… 
Psykvården vill inte gärna ta hand om före detta missbrukare, eftersom de anser att missbruket är orsaken till den psykiska ohälsan.
Beroendevården önskar att avsluta ”ärendet”, eftersom sjukdomsförloppet, det vill säga mitt missbruk, är i så kallad ”remission”.
Beroendevården vill inte ha med ohälsa och psykiskt sjuka patienter att göra, de skickar en remiss till psykiatrin och på psykmottagningarna vill de inte ha hand om ”missbrukarvården” och beroende problematik. 
Det är allmänt känt att psykiatrin inte vill ha med missbrukare att göra och känslan jag har, och som jag fått bekräftad från Beroendevården, är att det till och med går prestige i det! Missbrukare har ingenting inom psykiatrin att hämta, eftersom sjukdomstillståndet är självförvållat och inte i grunden är psykisk ohälsa.

Det rullar över ansvaret till varandra, och det även om en grundlig utredning på flera månader gjorts, för att fastställa min diagnos Bipolaritet, och som kan följas långt bak i tiden och under hela min uppväxt.
Jag försökte att få en tid på Maria, för att få hjälp med insättning av ny medicin, men också för att återigen prova på en medicinering för min ADD.
Jag får vänta till Augusti. De har fått remissen från Huddinge och de har fått direktiv vad som ska göras och hur…
Hela sommaren hinner att gå och jag får ha de där gnagande oron i kroppen, att jag kanske faller igen. Att jag så småningom återigen blir deprimerad och inte orkar.

Det är vidrigt att befinna sig i djupen av svarta tankar.
Det är vidrigt att vara i ett sådant tillstånd att det faktiskt kvittar om jag lever eller inte.
Och på Huddinge är jag ett avslutat kapitel. 
Det har lämnat över till Maria och Beroendevården, där de anser att jag får bäst hjälp. 
Eller om det är så att jag som gammal missbrukare inte hör till psykiatrin.Hur jag än gör, så vill inte den ena hjälpa till och den andra önskar att lämna ansvaret till någon annan.

Jag har varit med om detta vid tidigare depressioner, då utan diagnoser, och vid det tillfället hamnade jag på psykakuten vid Rosenlundssjukhus. 
Jag minns att jag grät och var totalt uppgiven. 
De insåg att jag var missbrukare och vid just det tillfället hade jag varit hel och ren i nio månader. 
De ansåg, på psykakuten Rosenlund, att mitt ”ärende” inte låg hos dem och de skickade mig till Capio Maria och akutintaget där.
Väl där,  var jag ju nykter, hel och ren och de ansåg i sin tur att jag fick gå via vårdcentralen och en remiss till psykiatrin!
Problemet var ju då att jag var desperat. 
Jag gick sönder där, mitt framför ögonen på läkare och terapeuter och de bad mig vänta och få en remiss!
Den gång gick jag till systembolaget.
Jag söp i över två månader. Förlorade boende och förtroenden.
Ingen har skuld i det, mer än jag, eftersom det var  mitt beslut… Det var mitt val och för att stå ut… För att orka med att leva… Så…
Det är maktlöst och det är vedervärdigt att inte få hjälp och inte heller bli ”räddad” när man ber om det och när man sjunker som en gråsten i självömkan och en önskan om att få dö…

Nu är jag här igen. 
Den ena hänvisar till den andra och den andra vet inte…
”Kanske psykiatrin ändå”… ”Kanske Beroendemottagningen är de som ska hjälpa”… 
Skillnaden den här gången är att jag vuxit till mig, är kaxigare och kan säga till och säga ifrån. Det räcker nu! Ni ska hjälpa mig!
Man får inte och sjukvården kan inte ”leka” med människors liv på det här sättet och återigen blir jag en obekväm person och människa. jag skriker lite och jag gapar! Jag säger ifrån och jag kräver hjälp!
Jag blir inte lätt att ha med att göra och jag gör mig otrivsam!
Men det struntar jag i!
Jag ber om hjälp och jag ska ha den!

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid! Det blev ett sent inlägg idag, men tusen tack för att du läser…
Glad midsommar och Väl Mött / Arthur

Njut dagen och du! ”Ta ingen skit”!!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s