Mänsklighetens avskräde, var det någon som sa. Mänsklighetens bottenskrap på en och samma plats… Den sista avgiftningen och… “Den här gången… Nu måste det funka… Den här gången ska det gå… Det får räcka nu… Den här gången"…


“Den här gången… Nu måste det funka… Den här gången ska det gå… Det får räcka nu… Den här gången”…

Jag går där, på golv av linoleum i grönt och brunt.
Korridorerna luktar fukt och lite mögel. Vita väggar och fula golv.

Kroppen känns trött och stegen tyngda av det jag gjort och det som måste göras och ställas till rätta. Jag är trasig, en trasa av mitt forna jag.

Jag går där, med byxor av bomull i blått och en skjorta, som är galet för stor, i vitt.
Vandrar över golven i landstingets bruna strumpor.
Det är fläckar på kläderna, som inte gått bort i tvätten. Mitt hår är otvättat och hela tiden bor bråten i halsen. Förstörd och förförd av alkoholen, drogen, som tog mig i besittning.

Och jag är inte ensam. 
Jag är inte övergiven och det finns fler som jag här.
Här är den plats där galenskap frodas och där människor buntas ihop, för att lösa det första och allra värsta början av ett nytt liv. 
Många har varit här förut, så även jag. Somliga har precis påbörjat sin resa här, till en ny tillvaro och en mer lovande vardag. Och alla lovar vi, den här gången ska det gå. Den här gången…
En del av oss har gjort den här resan förut… Om och om igen…


“Den här gången… Nu måste det funka… Den här gången ska det gå… Det får räcka nu… Den här gången”…

Väggarna är vita, fläckiga på somliga ställen, möblerna minner om kontor och väntrum. 

De är i björk, ”kontorsmöblerna” och konsten på väggarna är inhandlade på IKEA, med ramar i rostfritt, från densamma.

Det är tröttsamt att vandra här, fram och åter, i korridorer som för mig blivit välbekanta. Samtalar med läkare, terapeuter och sjuksköterskor. Alla är måna om att detta ska gå bra och att “den här gången… Den här gången måste det gå”…

Jag samtalar med en vän i telefonen, skäms och gråter. 
Jag gråter som ett barn och händerna skakar av rädsla och oro. Hur ska det sluta för mig? Hur ska det gå och vem och vilka ger upp den här gången?
Jag har förbrukat många vänner och många förtroenden. Jag är oerhört ensam! Och det är endast jag som valt… Jag valde alkoholen, drogen, framför vänner och framför räddningen från den. 

Mänsklighetens avskräde, var det någon som sa. 
Mänsklighetens bottenskrap på en och samma plats… Och det känns så! 
Som att gå på knä och vada i sorgen över sig själv, livet och det som jag har gjort. Jag delar känslan med andra kvinnor och män, på den här platsen, den här platsen i världen och på jorden…
Vi delar på bottenslammet av ett liv i oreson och kaos. Delar erfarenheter och skrattar åt saker som vi sagt och gjort i förvirring och rus. Vissa av oss gråter och känner ånger, medan andra planerar vad livet ska bestå av när vi väl kommer ut på andra sidan. När vi kommer ut i ljuset igen, när vi väl kommit över det värsta och när vi ska tillbaka in i vardagen igen. Hela, nya och friska…

“Den här gången… Nu måste det funka… Den här gången ska det gå… Det får räcka nu… Den här gången”…


Men resan har bara börjat.
Resan börjar bara här i korridorerna med linoleummattor i brunt och grönt och med möbler i furu och konst från IKEA.
Vi vet att det kostar på att vara här. 
Vi vet att det kostar på för oss själva och för samhället. Vi vet att vi är en börda för den övriga befolkningen i landet och även för de få anhöriga som finns kvar i vår omgivning. De få som orkar med oss och de få som vill och har förmågan att ännu inge styrka, mod och hopp…

Även jag känner ånger! En bitterhet! 
Jag vill få ordning och reda på mitt liv igen! Även jag vill undfly min berusade flykt från vardagen och tillvaron.
Jag vill inte mer! Jag orkar inte mer! Jag har inte lusten längre…
Högen av obetalda räkningar har vuxit på mitt köksbord, men också i mitt samvete. Jag frågar min vän, via etern, hur det ska gå? 

Jag talar med min vän i telefonen, känner själsvånda över min tillvaro och ångrar… och jag ber min vän om tröst… Jag får det! Jag blir tröstad och min vän inger mig hopp och en liten del glädje! 


Hon har inte givit upp om mig! Hon tror ännu på mig och säger att allt blir bra till slut och att allt kommer att ordna sig. “Jag uppskattar dig”, säger hon. “Jag älskar dig och din person”… Jag tror min vän och gråter, för jag, som så många andra här, har endast fått höra hur dåliga vi är! 
Att vi inte tillför något, för någon eller några. 
Vi kostar på för de flesta människorna, och vi kostar på för vänner och familj, både själsligt och rent ekonomiskt.

Vi kostar okända människor pengar, i form av skatter…
Men vad gjorde jag och alla de andra här, som vandrar som osaliga andar i korridorerna, om inte den här platsen med dess hjälpsamma människor fanns?
Vem skulle ge oss hjälp och vilka skulle vilja ge oss stöd, mod och en väg tillbaka? 
Vi är alla på avdelningen väl medvetna om att vi handlat orätt och att vi hamnat fel i tillvaron och livet. Vi vet att det vi gjort är fel och att det aldrig var meningen att livet skulle levas så som vi har levt det!
Och vi vet att vi handlat orätt, skadat och sårat andra människor i vår närhet. 
Vi är medvetna om att vi ofta ses som en börda och mänsklighetens bottenskrap och avskräde. Vi alla, som vandrar i dessa vita korridorer, är medvetna om att andra gråtit och gråter för oss och att många önskar att vi aldrig funnits… 
Jag har hört det själv, “Jag önskar att jag aldrig träffat dig”…

Så jag går här, på mattor av linoleum i brunt och grönt. 
Jag vandrar fram och åter, blir kramad av någon och gråter när jag talar med en vän i telefonen. 
Känslan jag bär är fylld av fulhet och skam, men samtidigt gnyr en röst som säger; “Den här gången… Nu måste det funka… Den här gången ska det gå… Det får räcka nu… Den här gången…”

Väl  Mött / Arthur