Min granne i Bagarmossen. En äldre dam från forna Jugoslavien. Hon är förmodligen väldigt ensam. På puben i Bagarmossen, sitter det många gamla alkisar. Mina rosor i rabatten i Bagarmossen. Några känner jag igen och andra inte alls!

Mina rosor i rabatten i Bagarmossen.

Min granne i Bagarmossen. 
En äldre dam från forna Jugoslavien. 
Hon är förmodligen väldigt ensam. 
Hon pratar dålig svenska och hon vill bjuda på kaffe.

Hon pratar och pratar och knackar på mitt köksfönster. 
Hon vill prata lite till. 
Kaffe, säger hon och ler stort.

Jag har fått vitlöksplantor av henne. 
De dog av allt regn! 
Hon frågar om jag vill komma in till henne och hälsa på hennes hundar? Kaffe, frågor hon igen.

Hon heter Janna!

Jag heter Janne, eller Arthur för somliga, och hon finner våra namn som ett gott tecken!

Jag själv tycker också att det är ett kul sammanträffande.

Jag har ännu inte avnjutit en kopp kaffe inne hos henne.
Jag ber henne att inte knacka på mitt köksfönster. Hon gör det ändå. Det kan ju hända att jag inte är hemma…
Jag ska dricka en kopp kaffe med henne. När vädret är bättre ska jag göra henne sällskap på uteplatsen.

På puben i Bagarmossen, sitter det många gamla alkisar.

Mina rosor i rabatten i Bagarmossen.

Några känner jag igen och andra inte alls!

En del av dem har jag bott med på Stödboende. 
Någon har jag festat med och ytterligare någon har jag både varit på avgiftning och behandling med.

Jag ser dem. 
De har sett mig.

Ibland har jag tagit omvägar för att slippa… Slippa se dem och för att undvika frågorna.

Ibland går jag liksom runt kvarteret för att inte behöva konfronteras med allt det där, men också för att undkomma frestelsen som det innebär att se dem sitta där i sin egen berusade och avskärmade värld.

Jag blir inte så avundsjuk på själva alkoholen och drogen, som spriten är, utan mer på tillståndet att få vara försvunnen i sig själv och omedveten om omvärlden.

Jag undviker den där puben, för det känns beklämmande att jag går förbi hel, ren, präktig och nykter…
Jag har lyckats jä*ligt bra så här långt. 
För dem har de gått mindre bra. 
En del av dem har bytt ut heroinet mot alkohol. En del har bytt ut Haschet, mot spriten. En annan drog, ett annat sätt att undvika missbruket… Tror de.

Mina rosor i Bagarmossen.

Jag smyger osedd förbi, för att jag känner till snacket som följer med sällskapet. Ironin och cynismen! ”Vem tror han att han är? Märkvärdig och stöddig! Jävla typ det där! Och han tror att han är bättre än alla andra”!

Och allt skvaller och alla lögner! 
Trots att man tidigare varit bästisar och bundis, så tar lögnerna väldiga proportioner och med dessa förljugna förflugna ord, förlorar man ”kamrater” som föredrar drama och happenings, istället för att säga; ”Vad schysst gjort av dig! Grattis”!
Avund och svartsjuka.
”Hur har du lyckats”, torde vara deras fråga, istället för skitsnack och lögner, eller hur..? Men…

Jag har ju varit där själv, på den andra sidan av missbruket, så jag vet och kan snacket! Jag vet att de sitter där, som på ljugarbänken och ondgör sig över dem som lyckats i sitt tillfrisknande!

Jag bjuder på det! Det får vara så…

Men jag erbjuder dem inte att kunna ta kontakt om jag passerar där de sitter… Jag erbjuder inte mina ord och min egen osäkerhet, som det innebär att gå förbi och behöva stå till svars för mitt tillfrisknande! 
Och jag bjuder inte heller in till tjat om att; ”Du… ett glas fixar du”…

Väl Mött / Arthur