"Finns det inte viktigare saker att ta upp" "Har vi inte det ganska bra ändå, jämfört med andra länder"… Nej! Det är inte så som många tror. Vi är en minoritet och vi blir inte respekterade alla gånger. Det är lång väg kvar att gå… Kan ni inte se det? Väl Mött / Arthur

”Finns det inte viktigare saker att ta upp”
”Har vi inte det ganska bra ändå, jämfört med andra länder”
”Jag har vänner som är gay och inte alls känner sig diskriminerade”
”Jag tycker det är okej, men måste det vara en sådan där Pride?”
”Det är lugnt, så länge de inte håller på och äcklar sig”

”HBTQ-personer utsätts för mer hot om våld, mer våld och mer kränkande behandling än heterosexuella. Ta bara en snabbtitt i kommentatorsfälten på diverse hemsidor så ser du vad folk tycker i Sverige år 2015. Eller varför inte läsa lite av SD’s jämställdhetspolitik- ”Vi värnar om familjen, på riktigt”, ”Vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper”…

• Länk till ovanstående text; ”Ska det verkligen behövas en Pride”?

Tänkta tankar och funderingar jag tankat… Om livet, att leva och minnen. Och jag har insikten om varför jag missbrukade sönder mitt liv och min tillvaro… Det är en besk morgon. Det är en någorlunda okej start på dagen…

Det är förmiddag. Det är Fredag. Solen visar sig och ljuden utanför, letar sig in genom balkongdörren som står på vid gavel. Katterna solar sig på balkongen och njuter… 
Jag gräver ner mig i tankar och längtan… 
Jag önskar ogjort och jag önskar mig liv och en mjukare tillvaro…

Jag minns dagar ute i skärgården och båtfärder över vatten och salta hav.

Minnen av middagar och sena nätter med röda fylliga viner.

Jag kan, om jag sluter ögonen, känna doften av salta vatten och torka.

Bilfärder genom främmande länder och hotell med stil, klass och lyx.

Livet andades, livet var njutbart och vackert, hela universum andades njutning och skönhet. 

Jag glömde att njuta. Jag gick vilse och tog för givet. Förlåt mig för det.

Nätter på främmande stränder. Vilan på rygg och se på stjärnorna som vandra över natthimlen och i sällskap med vita torra viner. 
Doften av fisk, fuktig sand och vitlök, blandades med känslan att aldrig vilja sluta dofta och aldrig någonsin sluta andas.

Hågkomster av dagar och långa promenader i städer som var nya, främmande och spännande. Men rosévin på tavernor och uteserveringar, vackra kläder, färger och former. Ett vacker liv. Ett glamouröst liv.

Jag glömde att njuta. Jag gick vilse och tog för givet. Förlåt mig för det.

Jag funderar mycket på döden och jag fundera ännu mer över livet och varför livet är. Jag ältar, jag ångrar och jag tänker på de val jag gjort.

Han hälsar på mig ibland. Ganska obemärkt för andra, men jag känner hans närvaro i ryggraden och på min vänstra sida av kroppen. Som rysningar. Som kyla och värme. Som små, små tecken i vardagen, som känns tillrättalagda, som bara jag vet och känner till för att jag ska se att han är med och att han är närvarande.

Jag förstår inte syftet med allt detta liv och alla dessa människor, om vi ändå ska ”gå bort” så småningom och jag begriper mig inte på att samma liv, samma människor och samma själar, har ett behov av att ta död på varann för sina åsikters skull och sin religion, när livet på jorden är så kort.

Jag tänker en del på min före detta man, han som valde döden. Jag funderar över var man tar vägen när man dör och jag förstår faktiskt inte att jag överlevde det där. Att jag tog mig igenom åren efter hans död och det traumat som det innebar. Döden.
”Döden, döden”, som Astrid Lindgren sa…

Och jag har fått insikten om varför jag missbrukade sönder mitt liv och min tillvaro och jag vet ju… Det fungerar inte. 
Att missbruka droger, alkohol är alltid en drog, för att glömma och svälja sina sorger är ett oerhört dumt val, men med de åren som förlöpte och vad som skedde med mitt mest destruktiva jag, var ett val jag gjorde, om än omedvetet.
Och varför ska man behöva gå igenom skärselden och leva ett rent genomskitigt liv och varför anstränger man sig så förbannat för att ställa allt tillrätta, när själen ändå aldrig blir mättad av förståelse, insikter och uppriktiga ”förlåt mig”! Jag begriper det inte…

Och jag ältar och tänker… 
Två diagnoser som jag själv finner som svar på hur livet förlöpte och hur det blev. Jag upplever trygghet med det. Faktiskt!
Det är svaret på allt det där jag själv inte fann svaren på. Tomheten, grubblandet och mina ytterst märkliga personlighetsdrag, har jag fått besvarade, upplever jag.
Det har tagit tid och det kommer att ta ytterligare mer av min tid, att få rätsida på livet och att leva… 
Det kommer att ta mer av mitt liv och min livstid att komma i ordning i tillvaron, än vad jag tror att jag kommer att orka med…
Det är klart att jag står ut och att jag krigar vidare, men att det ska behöva vara så tungrott och svårt att finna ett genombrott, gör mig frustrerad och ledsen. Livet springer på där utanför, jag sitter i min glasburk och jag begriper mig inte på livet och att leva. 
Jag borde egentligen vara tacksam att jag lever och jag borde njuta av varje minut som är kvar… Men min psykiska ohälsa tillåter inte det och jag tappar andan ibland, när jag inser hur mycket av mitt liv som redan har gått åt och sprungit ifrån mig…

Det är en besk morgon. 
Det är en någorlunda okej start på dagen, men det första jag funderade över, emedan jag slängde benen över sängkanten, var om det idag blir en bättre dag, eller om det är så att jag faller… Faller, faller och faller…
Det där bor alltid som en oro i kroppen.

Jag är Arthur, Janne för somliga människor och jag har en dubbeldiagnos.
Jag skriver som jag gjort och hört tidigare; Jag är inte mina diagnoser, eller sjukdomar, jag har dem och jag lär mig att leva med dem och jag försöker att förstå dem.
Men herre min gud, vad de påverkar mig! Och när man fått kunskaper och sjukdomsinsikter, så ser man tydligt hur livet är och hur svårt det är för somliga av oss. När man vet och har läst på, då vet man och blir oerhört medveten…

Jag tackar för uppmärksamheten och ber om ursäkt för en ganska syrlig och besk text. Dagen började som sådan och jag åter kommer kanske under dagen.
Ta hand om dig därute i verkligheten och var rädd om dig.

Väl Mött och på återläsande / Arthur (Somliga kallar mig Janne…)

Njut denna dagen

Några vackra ord till natten! "Sov och slumra in, låt natten få väcka dina drömmar"… Väl Mött / Arthur