En Prosadikt. Tidigare publicerad på Bloggen… När man hämtar hem sin självkänsla, tron på sig själv och livet. När styrkan slutligen infinner sig och man vågar välja bort dem och de som inte är bra… Det är då man kan möta allt med motstånd. Väl Mött / Arthur

Med bara, nakna fötter, är jag fast förankrande i jorden. 

Jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val.

Jag tänker stå här, fast besluten, förankrad!

Jag ska stå här och se på. Mig får du inte!

Du kan försöka, att bryta ner mig. Försök! Jag ger mig inte!

Regnet och tystnaden, berättar min historia!

Du var chanslös, från början. Intet ont anande!

Det finns inget kvar här, för dig, för jag har varit där!

Du kan ta min person, mitt jag, försök krossa mig!

Men jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val.

Jag tänker resa mig igen, som de största träden i skogen.

Upp, högt över trädens kronor, bor jag och min självkänsla.

Förstör det som är jag. Elda min person som bark! Men jag reser mig igen.

Och med mina bara fötter, är jag fast förankrande i jorden!

Jag står stadigt… Jag ger min inte.

Lägger mig inte ner, för att dö!

Vindar kan komma. Höstens orkaner. Och jag är okrossbar.

Bitande vinterstormar, kan försöka att besegra mig! Jag överlever!

Jag blöder. Jag gråter. Jag skriker. Är det ett nöje för dig?

Som porslin och lera, kan du slå mig sönder och samman.

Jag reser mig igen! Jag förblir hel och oslagbar.

Jag är inte ditt att förstöra. Jag är inte din att förgöra.

Jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val!

Spring. Gå. Försvinn. Jag tänker stå här!

Jag är fast besluten, förankrade i marken!

Mig får du inte!

Inte mig…

/ Arthur 

Veckan som kommer, känns som om den innehåller mycket göranden. Det blir en del återhämtning efter besök hos läkare, Socialförvaltningen och Terapeuten. För övrigt brukar sjukdomsförloppet gå över till Alzheimers, eller annan typ av demens.

Det är Måndag morgon. Tidigt.
Jag ska kräla tillbaka till sängen och ”morgonmysa” med katterna.
Jag vill skriva lite först. 
Se över nyheterna och läsa lite på Facebook.
Kärleken ska arbeta och börjar okristligt tidigt sedan några dagar tillbaka. Dock är detta den sista dagen för en tid framöver. 
Jag dricker mitt kaffe. Funderar lite och ska ta mig tillbaka till sängvärmen.

Veckan som kommer, känns som om den innehåller mycket göranden. Egentligen så är det inga märkvärdigheter, men jag vet att det kommer lite ”surt” efteråt. Det blir en del återhämtning efter besök hos läkare, Socialförvaltningen och Terapeuten.
Dessutom måste jag lämna prover av lite olika slag i veckan och jag har för övrigt gjort anmälningar till högre instans, angående förfarandet inom psykiatrin.
Jag vet hur det brukar bli med det sistnämnda, för de små människorna har sällan, för att inte säga aldrig, någon följsamhet i den där typen av anmälningar. 
De går alltid i ledbanden på de stora instanserna som sjukvård och socialförvaltningar.
De små orden vinner sällan över dem som kan skrika högre och mer.
I alla fulla fall, jag försöker att se det som ett äventyr och med viss nyfikenhet och inte bara bli bitter och gegga runt i det… Jag måste försöka att vända mina tankar till något bra och konstruktivt och inte låta hela min förbannade tillvaro kännas som en motgång.
Mot äventyret!

Jag måste även få i ordning på alla mina papper igen, till min ansökan om Sjukersättning från Försäkringskassan. Och, det handlar inte alls om att bli ”sjukpensionär”, som det kallades förr, på heltid! Min tanke är att kliva ner från alla mina önskemål om att få komma ut i arbetslivet till hundra procent igen, för det kommer aldrig mer att fungera! 
Jag skulle önska att kunna gå tillbaka till jobb och vardag, i alla fall till 50%. 
Det kommer att ta tid naturligtvis, men om cirka tre år görs en ny prövning och då… Då kanske jag är redo att kliva ut i min helhet, piggare och med mer energi!?
Det som skulle ha varit fixat och klart, ”på mitt bord” så att säga, blev ju försenat med remissen till psykiatrin, och med det kom hela min intention av sig. Sjukintyget och ”omdömet” från aktuell läkare försenades, det kom av sig helt enkelt och det kom bort i allt jonglerande med vårdinrättningar och vem av de olika instanserna som skulle vara ”ansvarig”!
Med detta avslog Försäkringskassan min ansökan, även om de hade bekräftat och informerat mig om att de skulle avvakta med min ansökan tills dess att alla saknade intyg kommit på plats.
Jag trodde ju i min enfald att allting skulle falla på plats under sommaren och det var naturligtvis ”fel” av mig. 
Allt förhalades och det blev inte alls som jag hade planerat!
Min del i detta? Jag borde ha väntat och sett till att ha alla dokument i sin helhet, innan jag hade ”sparkat igång” hela det där projektet!
Gör om och gör rätt!

Jag har fått veta att Bipolär Sjukdom, i mitt fall depressionerna, kommer att bli förvärrade med stigande ålder. 
Det kommer inte att bli enklare och det kommer förmodligen inte heller bli lättare för mina närstående att leva och umgås med mig.
För övrigt brukar sjukdomsförloppet gå över till Alzheimers, eller någon annan typ av demens… Jag tänkte direkt på min mamma, som har Alzheimers sjukdom. 
Och när jag tänker efter, så var förmodligen både mamma och mormor Bipolära, utan att diagnoser ställdes på dem, förstås. Mönstret med depressioner och mindre manier, stämmer väl överens med sjukdomsbilen, i alla fall min mamma.
Depressioner i större eller mindre utsträckning har alltid förekommit i min familj. Det viktiga här är att få rätt terapi och rätt medicinering, för att kunna hantera sjukdomsförloppet.
Jag väntar ännu. Jag hoppas fortfarande. Jag vill ha hjälp, så… Jag får avvakta lite till… ”Hoppet är det sista som lämnar människan”.

Ta hand om dig där ute i verkligheten! 
Tack för din uppmärksamhet och din tid!
På Återläsande! Och du… ”Ta ingen skit” och var schysst emot dina medmänniskor!

Väl Mött / Arthur (Janne, för några få…)

De är många som dör, under natten. Ingen räknar dem så noga längre. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; "Det var ett hundra tal"… Det var hundraen, för det var ett barn som dog den där natten av kylan… Please! Tell me again, how hard your life is!

När jag somnar trygg på natten, med huvudet mot kudden, under mitt täcke av dun och trygg bakom ryggen på min kärlek och bästa vän, då finns de människor som inte vet var de ska sova. 
Då finns de människor som sover direkt på marken, på grus, lera och asfalt.
De finns människor som sover med sina familjer och sina barn under bar himmel och inte har mer att vila sitt huvud emot, än den packning de bär med sig. 
De har ingen filt att värma sig med.
De är många som dör, under natten. 
Ingen räknar dem så noga längre. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog den där natten av kylan… 

När jag tar en promenad till affären, för att handla det som jag behöver för att stilla min hunger och för att få energi att klara av mina dagar, då finns de människor som inte vet vad de ska äta, hur de ska äta det och om de kan äta någonting alls och var? Och får hela familjen mat och hinner någon att dö innan maten är inom räckhåll?
Hunger, ångest, svält och törst, får människor att gör det mest märkliga saker för varandra, sina anhöriga och mot andra.
Jag tar mig en ostsmörgås till och värmer på mitt kaffe.
De är många som dör. Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… 
Det var hundraen, för det var ett barn som dog i den där dagen… 

När jag åker bil, en lånad förstås, en blå, och vet att jag kommer fram tryggt och säkert och vet hur min färdväg ser ut, då finns det de som åker bussar, lastbilar och långtradare genom vår värld, utan att veta var de ska, hur de ska ta sig dit och om de ens överlever färden.
Som packade djur, lastas det på i främmande krigsdrabbade, svältande länder, med hopp om frihet, lycka och trygghet, utan att ens förstå att de kan dö på färden genom länder där de inte ens är önskvärda.  
Själv kan jag njuta av min bilfärd. Veta att jag är trygg och att jag kommer fram dit jag är på väg. 
Jag har tur! Jag bor redan i ett av de där länderna med trygghet, lugn och ro och mat att äta. Ett av de länder som börjar tvivla…
För de är många som dör, av all de som flyr! 
Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog i den där långtradaren… 

När jag, tillsammans med goda vänner är ute och seglar på Mälaren, i en stor vacker segelbåt av trä, då finns det de människor som tar sig över haven i trånga lastutrymmen, i luftfyllda plastbåtar och små båtar av trä. 
De har betalt dyra pengar för sin överlevnad och de vill bara få komma bort och bortom allt det som är helvetet på jorden!
Men många överlever inte. 
De kvävs. De dör av törst. De når aldrig land igen. De hoppades på trygga famnar, vänlighet och en fristad någonstans, men livet lämnade dem på okända vatten.
Och själv jag tar ett kallt glas av mitt medhavda mineralvatten och njuter av solen.
De är många som dör. Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsaren hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… 
Det var hundraen, för det var ett barn som dog i det där lastutrymmet… 

När jag badar, med mina nyvunna goda vänner, i en intilliggande insjö, njuter av medhavd mat, vatten och vet säkert att jag kommer hem igen, till mig och mitt trygga hem, då drunknar människor i haven och kommer aldrig mera hem och aldrig fram dit de hade önskat och hoppats på. 
De flyr ifrån ondskan, människors illvilja och hat. De vill få lugn och ro, kanske till och med trygghet. De begär alldeles för mycket? 
Och de finns människor som spolas upp på stränder av vit sand och de får aldrig mer avnjuta ett bad i en insjö med goda vänner. 
De kommer inte få veta vad trygghet är och det kommer aldrig fram till hoppet och sin önskan om lugn och ro.
De är många som dör. 
Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog på det där havet… 

När jag slår mig till ro om kvällen, framför teveapparaten med en stor kopp te och ser på världen från andra sidan av den, då slår det mig, i magen och rakt i ansiktet, vad är det som händer omkring mig?
Hur kommer det sig att hela världen kokar av missunnsamhet, mitt, mitt och mitt, och varför ska människor utestänga andra som saknar allt, inte har ”vår” hudfärg och inte heller har någonting att erbjuda?
Varför tjatar människor om att det måste ”tas upp till diskussion”, ventileras och ”våga talas om”, när det i ärlighetens namn inte alls finns någonting att diskutera? 
Vad finns att diskutera!? 
Så jäkla dum är väl inte människan!? 
Använd dina ögon och dina sinnen och se! Titta på vad det är som händer! 
I hela världen!
Öppenheten om flyktingpolitiken och diskussionerna om densamma, kan fortgå i det oändliga! För ska vi hjälpa till eller inte? Har vi råd? Finns det verkligen plats? Har vi verkligen mer utrymme i det här landet?
Kom aldrig och säg till mig att jag lider av paranoia, har konspirationsteorier, när jag kan min historia och vet ondska är när jag ser den! 
Det finns ingenting att diskutera! Det är inte människors tystnad som är problemet! De är de som gapar högst, som alltid hörs mest!

Jag är en stolt svensk, vilket också kan diskuteras, för jag är snarare en ”gatukorsning”, men min stolthet ligger emellan allt detta elände, när jag vet att vi i Sverige tar emot så många behövande vi kan!
Vad finns att diskutera? 
Vad är det vi behöver ventilera? 
Rasister, Sverige Demokrater och fascister har visat sitt fula tryne länge nog och jag vet vad jag vet och är inte dum! Jag kan läsa! 
Jag kan se nyheterna och jag vet när journalister och skribenter undviker, förvränger och skriver om sina texter. Och knappast till krigsflyktingarnas fördel!  
Människor dör överallt. Många människor. Och… ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundratal”… 
Det var hundraen, för det var ett barn som dog under natten, medan vi tjafsar om vi ska hjälpa till eller inte… 

Och själv… Jag somnar trygg i natt, på min mjuka kudde, under mitt duntäcke, med min kärlek och bästa vän, mätt, otörstig, nöjd och trygg.
Och… ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundratal”… 
Jag överlevde den här dagen också!
Please! Tell me again, how hard your life is!

/ Arthur