"Verkligt mod är inte frånvaro av rädslan, utan snarare villigheten att gå igenom den…" Jag är trött. Vansinnets trött. Ständigt på gränsen… På gränsen till galenskap. Ber ytterligare en bön om vägledning, stöd och hjälp. ”Hjälp mig!”

Han sa, med skälvande sönder-torkad och söndertrasad röst;
”Jag fann mina två knän. Jag uppmärksammade dem och föll ned på dessa. Jag bad. Med skavsår på mina knän, på mina ben och i mina händer, bad jag. Jag bad, jag bad och jag bad…”

Jag kämpar varje dag!
Varje jävla dag, får jag stå för hur jag levt, vad drogerna och alkoholen gjorde med mig!
Varje dag får jag stå upp emot dem som inte tror på mig och säga; ”Jag måste ordna upp det här! Jag måste få ordning på mitt liv och få mina delar på plats igen!”
Varenda dag som tar sin början, måste jag strida och stå upp för den och det jag är. Hela tiden!
Jag kämpar med mig själv, jag kämpar mot dem omkring mig!
Jag gör det jag ska, det jag blir ombedd att göra och jag sköter mina bitar!
Men jag är hela tiden på gränsen till vanvett. Galenskap!

Och så detta som stör mig!
Det där som är grus och småsten mellan kugghjulen.
Skammen fortsätter att växa inom mig som en stor varig svulst!
Jag går på knäna, här, i min kamp. Vansinne, sinnessjukdom, mental sjukdom… Jag är rädd! Det skrämmer mig! vad är fel och vad felar?

”Verkligt mod är inte frånvaro av rädslan, utan snarare villigheten att gå igenom den…”

Det kommer alltid människor in i ens liv, de går in och de går ut igen.

Det finns andra människor som vandrar vidare med andra mål för sina ögon än de jag valt.
Det kommer alltid att finnas svek!
Det finns alltid människor som inte kommer att ta hänsyn och inte heller kommer att bry sig om mig och mina eviga strider!
Och dessa människor som kliver på, bullrar in i livet som jävla bulldozers och som jag inte har bett om, de stör mig!
De som mer eller mindre pissar på mina försök att vara och bli människa, igen.
De människor som inte själva vågar stå för sina konsekvenser, inte har mod nog att stå upp och förkunna, tillkännage och utropa, sina tillkortakommanden och ständigt far med lögner och osanningar, genom sina dagar.
De där människorna som aldrig kommer att förstå vad missbruket för dem och vad de i slutändan gör med dem.
De har ännu inte slagit i livets botten.
De har inte fått sin kvittens och sitt betalningsbevis på vad det kommer att kosta dem.
Jag har förlorat! Jag har tappat precis allt i mitt liv och det är kvittot på mitt missbruk.
Verifikationen och notan för mig och mitt liv, är att allt är borta, precis allt.

Jag är bitter, visst.
Jag är besviken och förbannad, må så vara.
Idag har jag val att göra. Höger, vänster eller rakt fram.
Jag kan välja vem och vilka som kan och ska vara med på resan.
Jag kan hela tiden göra val, oavsett!
Jag är inte mitt förflutna, hör ni det! Jag är inte mina sjukdomar och diagnoser!
Jag är inte det jag lämnat bakom mig, och jag är inte mina dåliga erfarenheter!
Jag är inte det som andra har applicerat på mig och mitt liv, och jag är inte den personen jag var, inte ens igår!
Jag kan välja idag! Jag har möjligheten att avlägsna det som inte är bra och det som är oroande, inte skänker mig styrka, glädje och mod.
Jag kan skala bort och göra mig av med…
Det svåra blir att förklara det. 
Det svåra blir när modet sviker och förklaringar krävs.
Det kommer att krävas förklaringar och ord som berättar sanningar. Det tillhör livet.
Jag måste stå upp för den och det jag är, oavsett mina rädslor.

”Verkligt mod är inte frånvaro av rädslan, utan snarare villigheten att gå igenom den…”

Jag kan välja tystnad, för uppgiften är inte min att berätta och tala om hur andra ska vara, leva och hur sanningen ser ut, egentligen. Men jag blir påverkad. Vansinnigt påverkad och arg…

När jag väl kryper ner till natten och ska sova, vila mina tankar, då är jag fullständigt ensam med det som gör ont, ger mig bitterhet och en otrevlig smak i munnen.
Jag ber då. Jag ber. Jag anropar Gud. Jag bönfaller och tigger, om sinnesro och mod!
Jag ber om ett avlägsnade av det som smärtar mig, ger skavsår i själen och det som tar min energi!

Jag är trött. Vansinnets trött. Ständigt på gränsen…På gränsen till galenskap.
Jag skulle kunna låta bli att bry mig om det som stör mig, för egentligen angår det inte mig och mitt liv! Men hur det än är blir jag påverkad av nonchalansen och detta att människor är försumliga och arroganta. 
De som ständigt kommer undan med lögnerna och de som glider omkring på andra människors bekostnad, så visst… Det kostar på och det påverkar mig när de ständigt är omkring, i och runtikring, mitt liv och mitt kämpande.
Det är klart att det påverkar mig, oavsett…
Det är klart att jag själv blir osäker och förbannad.
Men jag står stark. Jag ska ordna upp det här och jag lägger det åt sidan.
Ber ytterligare en bön om vägledning, stöd och hjälp. ”Hjälp mig!”

”Verkligt mod är inte frånvaro av rädslan, utan snarare villigheten att gå igenom den…”

Väl Mött / Janne

Förlåt mig för det… Hur ska en människa stå ut med all jävla gegga som livet bjuder på? Och jag tänkte under gårdagen, att jag är förbannat gnällig, sur och bitter.

Hur är det tänkt, egentligen, det här förbannade livet?

Hur ska en människa stå ut med all jävla gegga som livet bjuder på?

Och jag tänkte under gårdagen, att jag är förbannat gnällig, sur och bitter.
Förlåt mig för det!!

Jag funderade under gårdagen varför jag blir och är så snuskigt egocentrerad i min nedstämdhet. 
Det blir bara jag, jag och jag. Jag och mitt mående, jag och mina tankar och jag och mina känslor.
Jag upplever att jag anstränger mig och jag känner att jag verkligen försöker att ”rycka upp mig” och jag försöker att vara glad, positiv och tillmötesgående, men jag räcker inte till. 
Jag orkar inte och jag blir så trött. Trött och somnar. Sover mycket och vilar mer. Jag är inte rolig. Jag är förbannat tröttsam för mig omgivning och jag vill inte, vill inte, vill inte… 
Jag hade en väninna som sa att det är bra att försöka ändå, tvinga sig ut i aktiviteter och träffa vänner. Det är bra att anstränga sig lite, det är bara att ge sig och ”ta sig i kragen”… Jag avskyr det där! ”Ta dig i kragen”… Jag blir förbannad! För medmänniskor som spottar ur sig de där flosklerna har ingen aning om hur det är att krypa på alla fyra känslomässigt och själsligt och ändå stå upprätt och föra samtal med de man älskar.

Min Fredag var genomjävlig! 
Jag tog kontakt med psykiatrin och jag försökte att få till en akut tid på mottagningen. De bad mig söka akut vid Rosenlundssjukhus. Det blev inte så. Jag ville inte dit. Jag sov istället. 
Jag grät en del, när min man och kärlek inte såg… jag känner att jag inte vill lasta på honom så jävla mycket mer. 
Jag glömde fråga honom hur han mår och hur han har det, och det är tamejtusan inte okej! Inte någonstans! 
Hela Fredagen bestod av dödsångest och en känsla av att vilja ”komma ut ur kroppen”. Jag upplevde att kroppen var i vägen och den där obehagliga känslan att sitta i en burk med lock, var oroväckande närvarande! Jag önskade bara att få sova. Sova och dö lite grann. Jag försökte att anstränga mig och jag ville vara ”med och alert”, men jag klarade det inte!
När jag tog kontakt med psykiatrin var jag desperat. Jag tog kontakt med mina handläggare och mitt nätverk på socialförvaltningen, men ingen av dem hörde av sig. De anser förmodligen att jag överdriver och söker uppmärksamhet.
Jag har lovat mig själv, denna Söndag, att om jag trillar ner igen och funderar allvarligt på att vilja dö, då åker jag till psykakuten, både för min mans skull, men också för mig! Ingen av oss står ut med att jag har det så här! 
Att han står ut, är för mig en gåta…

Tack för din uppmärksamhet! Tack för att du tar dig tid!
Jag hade lusten och orken att skriva idag, men mest var det nog för att jag behövde försöka förklara och se vad det är jag ”håller på med” och hur mycket min mentala ohälsa påverkar alla andra!
På återläsande! Jag kommer igen!
Väl Mött / Arthur

Njut dagen 

Jag älskar det här, jag ÄLSKAR det här… "Homofobin lyste med sin frånvaro. Regnbågsflaggorna togs emot med leenden och vinkningar i Tensta och Rinkeby.

”På Rinkeby torg såg jag 19-åriga Mariams ansikte lysa upp när Sjunnesson dansade med regnbågsflaggan och sjöng ”We´re here, and we´re queer” (Vi är här, och vi är bögar).
– Jag tycker det är roligt! De tvingar fram en reaktion. Ser du hur alla ställer sig i en halvcirkel och kollar. Det är som en utställning!
Mariam i svart sjal förklarade att hon är muslim och tycker det är viktigt med homosexuellas rättigheter. När jag sa att sverigedemokrater låg bakom blev hon förvånad.
– Det är det ingen här som vet om. Det är en bra grej de gör, men när jag hör att det är SD känns det dubbelt.
I Husby hade ett gäng tjejer utanför ungdomshuset Reactor koll på SD:s inblandning och var upprörda”.

• Länk till Expressen.se/kronikör Britta Svensson; Förorten vann en förkrossande seger.