Alltså… Igår hade jag en bra dag! Jag mådde ganska okej… Vi pratade mycket om insikter, kunskaper om livet… Men till saken hör att jag blir väldigt trött efteråt. Hjärntrött…

Alltså… 
Igår hade jag en bra dag! Jag mådde ganska okej och jag hade till och med lusten att umgås med en god gammal vän, en ren och ”sober” sådan. 

Jag och kärleken åkte iväg och drack kaffe hos henne och vi hade det så jäkla trevligt och mysigt! 
Jag njöt av dagen och försökte verkligen hålla alla negativa och mindre bra tankar på avstånd. Jag ville verkligen få känna livet! 
Jag ville andas och jag vara ”fri” på något vis… Jag har ju ofta den där känslan av att jag är fången i min kropp och inte lyckas ”ta mig ut”. Men det kändes helt okej igår. Jag fick plats…
Jag visste att det skulle komma lite surt efteråt, för jag sov i över två timmar och idag, nu på förmiddagen, känner jag mig lite ”bakfull” och trött. Det är okej! Jag vet ju om det…

Vi pratade mycket om insikter, kunskaper om livet och inställningen till densamma. 
Jag samtalade om vad som skett på relativt kort tid i våra liv som drogfria och ventilerade inställningen till vardagen och tillvaron.
Jag själv pratade om mina, i mitt tycke, märkliga tankar och manér. Mina rädslor och mitt många gånger undvikande beteende. 
Vi kom inte på Kognitiv Beteende Terapi och hur man går tillväga för att göra sådant som man finner obehagligt och utsätta sig för rädslor, obehag och otrevligheter, även om man inte vill. 
Jag förklarade att det inte alltid fungerar. 
Visst, jag utsätter mig dagligen för saker som jag finner besvärande och oroande, och jag gör det för att det är måsten som bara skall göras och för att min tillvaro faktiskt ska vara så friktionsfri som möjligt. 
Men det är alltid och ständigt en oro och en gnagande rädsla i mig. Men somligt måste göras och somligt är trots allt bra för en. Men till saken hör att jag blir väldigt trött efteråt. 
Hjärntrött, som min man och kärlek kallar det. Det har ju alltid varit så här, att det går åt mängder med energier till att utföra dagliga sysslor och jag kraschar alltid senare på dagen. 
Det är inte så konstigt att jag har haft två utmattningsdepressioner tidigare i mitt liv.
Med dagliga sysslor menar jag naturligtvis inte sådant jag gör hemma och i min egen trygga vrå. Det handlar snarare om att åka buss och tunnelbana. Det handlar om att gå och handla och trängas med människor. Det rör sig mer om att vara social, trevlig och att möta nya människor och göra nya bekantskaper. Jag upplever att ju mer jag blivit medveten om det, kommit till insikter om att detta är ett av mina ”tillkortakommande” och att jag belyst ”problemet”, desto påtagligare och mer närvarande har det naturligtvis blivit.

Å ena sidan kanske det hade varit bra och bättre att leva i okunskap och famla i mörkret utan att veta vad det är som händer, för då kanske tillvaron hade varit enklare. 
Men å andra sidan kan jag hantera det, se och känna vad som händer och ha förståelsen för hur just jag och mitt psyke fungerar. 
Knepet är att lära sig hantera det och låta det vara en del av mitt liv. Det tar tid! Det är utmattande! Tanken är ju, med olika terapimetoder, att lära sig att vara i ett ”här och nu”, låta saker och ting få leka och trängas i periferin och ändå göra saker, ändå utföra det man ska och ändå att leva ett ganska schysst liv. 
Acceptans, förståelse och ett godkännande av ens egen person, helt enkelt. Det är så här bara. 
Det måste vara okej och det måste ju accepteras, för hur ska man annars kunna leva ett liv? Hur ska man annars kunna få tillgång till livet igen?
Det handlar om att få livet att fungera ändå. Men den nya förståelsen och insikten om hur det är och acceptansen för densamma är svår och vägen dit lång! 

Jag inväntar mejl och en snabbare tid på psykiatrin idag. 
Jag behöver få komma dit ganska omgående och prata om mina mediciner. Frågan är just nu om jag ska medicinera alls? Tanken är, från alla inblandade i min psykiska ohälsa, att medicinerna skall vara en krycka i vardagen och livet och inte en ersättning för terapi och samtal. Det skulle vara enklare för mig att tillgodose mig alla nya kunskaper och det skulle bli lättare att vara människa och leva livet, om alla de där mörka molnen skingrades något. Jag skulle behöva ”lyftas upp” och ”komma ut” ur glasburken jag befinner mig i…
Det är svårt och arbetsamt att tänka klart, vara delaktig och tillgodose sig tillvaron, när man ofta är nedstämd och ledsen. 

Tack för din uppmärksam och tusen tack för din tid! 
Det är Måndag. En ganska schysst dag och det blir bra… 
Allting ordnar sig alltid, som min mormor sa…
Var snälla emot varann därute. Var snäll emot dig själv och kom ihåg… ”Ta ingen skit”!

Väl Mött / Arthur (För somliga är jag Janne…)