Det här med att vara psykiskt sjuk. Psykiskt störd som en läkare sa till mig på Beroende Mottagningen Maria. Jag vill komma upp, Jag vill komma ut. Jag vill sträcka på min kropp. Jag spricker här innanför. Jag går sönder. Jag får inte plast…

Det här med att vara psykiskt sjuk. 
Psykiskt störd, som en läkare sa till mig på Beroende Mottagningen   Maria. Han skrev det även i journaler och i mina sjukintyg.

Psykiskt störd. Psykisk sjuk. Sjukdom. Mental ohälsa. Diagnos. Störd.

Som du vet har jag inte varit helt okej den senaste tiden. Jag gör det jag kan och ska, för att förbättra min ”psykiska störning” och jag försöker att stävja mitt mående och mina mörkar tankar.
Det blir långa promenader. Det blir fortfarande en del Yoga övningar, för att sträcka på kroppen och det blir en hel del anteckningar i mina block. 
Anteckningar av det positiva slaget, för att förändra och ändra mina tankar och de upptrampade negativa tankemönstren.
Men de anfaller mig ändå, alla negativa tankar. Jag kan inte stoppa dem!
Jag är ganska duktig på distraktionstankar och distraktionshandlingar, för att bryta mina upptrampade negativa funderingar. Men de där jäkla tankarna tar sig in ändå och trampar gärna vidare i de gamla hjulspåren som de känner till. Det blir aldrig tyst. 
Det surrar hela tiden och ständigt. 
Det är ett enda virrvarr av tankar och grubblerier. 
Det dyker upp hela tiden och överallt.
Och medan de där tankarna har party i huvudet, så skall även alla synintryck, alla mötande människor och hörselintryck, in i huvudet och bearbetas. Det blir för mycket. Jag klara inte av det. Gud, hjärnan blir överkokt och så somnar jag. Förr kunde jag somna på bussar och tunnelbanan, men dock inte längre, tack om lov…

Igår, och även i morse, hade jag den där känslan av att inte stå ut och jag önskar bara att få dö och lämna livet. 
Jag står inte ut att vara instängd i den här kroppen. Jag står inte ut med alla grubblerier och negativa tankar.

Att ha en dubbeldiagnos är så oerhört arbetsamt. Och har jag beskrivit detta tidigare, för den ena diagnosen överlappar den andra och den ena diagnosen matar och föder den andra. 
Min diagnos ADD får tankarna att rusa och det ramlar in allt möjligt konstigt i huvudet. 
Min ADD gör det svårt med fokus och koncentrationen. 
Min ADD gör det svårt för mig att gallra ut det som är av vikt i omgivningen och det blir svårt att inte ”ta in” det som inte är viktigt… Hänger du med? 
För mycket distraktioner och intryck på en och samma gång, får hjärnan att ”frikoppla” och jag har lärt mig vad jag ska undvika och vad jag ska avstå ifrån, för att inte trötta ut mig själv. 
Det är till exempel oerhört jobbigt att gå in i en butik, med hög musik, mycket människor, mängder av kläder och skyltar och reklam och skyltdockor och nyheter och dekorationer och efterhängsen personal och sällskap som talar och nya människor som strömmar till och… 
Ja, du förstår säkert.

Allt det där matar på min diagnos av Bipolär Sjukdom. 
Det ger min känslor av värdelöshet, mindre värde, funderingar över varför alla andra kan och inte jag. 
Jag börjar ”kicka” på mig själv och ”göra ner” min person. Jag är oerhört nedvärderande och elak emot mig själv.
Det resulterar i sin tur i kraftiga humörsvängningar. Jag kan börja gråta. Jag blir ”låg” och nedstämd och har jag otur, föder den en depression. 
Den senaste depressionen varade i över ett halvår och jag visste faktiskt inte var jag skulle ta vägen.
Det är lättare nu, men jag är fortfarande i kölvattnet av det där och det gör det inte bättre när Psykiatrin leker, provar sig fram

och inte riktigt vet vad de ska göra. De har effektiva mediciner, men vill alltid prova och experimentera med de ”enklare” och snabbare medicinerna, innan de går in med det riktigt tunga artilleriet.

Hur länge ska man behöva stå ut? 
Hur länge ska man vara rädd, osäker, oroad och uppleva tillvaron som obehaglig och skrämmande? 
Det är jobbigt att leva. Det är ännu jobbigare att vara människa.

Klippet är hämtat från SVT-Play och programmet
”Mina Två Liv”, Filip Hammar. Jag känner
igen mig så otroligt i det ha berättar!

”Hjälp mig någon, vrålar jag ut i det tomma.
Spräck mitt skal av ensamhet och låt mig krypa ut i verkligheten.
Andas frisk luft. Hjälp mig någon…
att kliva ur min skorpa, som avskärmar mig från min existens.
Jag vill komma upp, Jag vill komma ut. Jag vill sträcka på min kropp.
Jag spricker här innanför. Jag går sönder. Jag får inte plast här innanför.
Jag smulas sönder och livets baksida tar över…
Någon, hjälp mig”…


Tack för din uppmärksamhet och din tid.
Ta hand om därute och var rädd om dig. Var snäll emot dig själv och på återläsande…
Njut dagen! Njut solen…

Väl Mött / Arthur