Tänk att det blivit som så, att vi människor är så gränslösa i vår tillvaron att ingenting är heligt längre. Det är faktiskt så. Det gäller även mig. Människor skriver om sexualitet, psykisk ohälsa (som i mitt fall) och berättar om missbruk, våld och misshandel. Jag tänker, att för mindre än femton år sedan, var detta nästintill obefintligt.

Tänk att det blivit som så, att vi människor är så gränslösa i vår tillvaron att ingenting är heligt längre.
Det är faktiskt så. Det gäller även mig. 
Om du vill kan du till och med följa med till gynekologen och se på emedan läkare undersöker underredet på kvinnor. 
Om du önskar kan du hänga på, medan unga flickor får hjälp med injektioner av Botox och Restylane. 
Du behöver inte heller lämna hemmet, för att shoppa och få en inblick i den fina världen och hålla koll på det senaste modet.

Människor skriver om sexualitet, psykisk ohälsa (som i mitt fall) och berättar om missbruk, våld och misshandel (som i mitt fall)..
Jag tänker, att för mindre än femton år sedan, var detta nästintill obefintligt. 
Och när jag växte upp, var mycket ”hemligt” och familjehemligheter var sådant man inte alls talade om. Visa brösten offentligt, efter en byst-operation var inte alls okej och att berätta att ”min pappa och mamma har missbruksproblem”… Ja, det var verkligen att ta i och så utlämnande var man bara inte!
Man pratade inte om övergrepp och inte heller om våld i hemmet.
Ibland hände det att man berättade om sin egen personliga misär, men man gjorde det med en terapeut och en läkare.

Jag minns inte riktigt när det skedde, att vi människor inte lämna någonting privat? 
Och jag kan inte erinra mig när vi blev så extroverta, att vi bjöd på nakenhet, gynekologi och operationer av kroppar som såg högst normala ut, men som inte följde samhällsnormen, vilket gjorde att vi stoppade in, skar bort och sög ur det som var mindre bra. 
När skedde det..?

Med det extroverta flyttas gränserna framåt. 
Privatlivets ”hemligheter” är inte hemligheter längre och ingenting är heligt… 
Och jag funderar som så, att vi får så oerhört mycket information idag, i form av nyheter, reportage, reklam, bloggar och via internet, att det blir stört omöjligt att hinna bearbeta alla intryck och allt det som sköljer över oss.
För femton år sedan var det fortfarande roligt att gå på bio, vara där i tid för att hinna med att se reklamen. 
Det är det inte idag. Vi önskar slippa all reklam och alla avbrott på tv, när vi ser en bra och schysst film.
Vi får bantningstips, nya dieter, tips om vitare tänder och hur vi snabbt skaffar mer muskler och biffigare kroppar. 
Vi erbjuds mat-reportage, kockar som lagar mat och desserter, sprängfyllda med socker. Och samtidigt får vi även bantningskurer, tävlingar om vem som hunnit bli smalast och strävan efter vackrare kroppar. 
Vi bjuds ständigt på vin och sprit information och vi får även del av människor som kämpar som f*n för att tappa några kilo via teven. 

Det har aldrig erbjudits så mycket förnedrings-tv och det har aldrig varit så mycket snabb information från yttervärlden om död, svält, plågade djur och människor, snabba bilder och och direktreportage från krigsdrabbade länder och om människor som drunknar i haven för att fly från den samma. 
Vi får döda kroppar i knät, fram emot kvällen och vi kan se på senaste nyheterna om människors desperation för att undkomma diktaturer, hungersnöd och krig…
Och du! Sov gott, lite senare mot kvällen…

Och med allt det här och med allt det extroverta i världen, så är det väl inte konstigt att människors psyke kraschar, och att det finns så många deprimerade människor torde vara bevis nog och det är inte konstigt att allt fler drabbas av utmattning och ”hjärntrötthet”, när samhällsnormen ser ut som den gör.
Pengar, pengar, karriär, karriär, tillhöra eliten och snabbt skaffa sig det senaste av materiella saker! ”Se mig och jag vill också få synas och vara med”! Man ska hinna med att träna, träffa vänner och umgås! 
Det konsumeras mer alkohol i det här landet än vad det gjort på flera årtionden, och man ska ha sex, kärleksrelationer, somliga önskar barn och andra ska hinna med att hämta och lämna barnen på dagis. 
Man ska äta rätt och riktigt och sedan ska man även hinna med att shoppa, ”vara inne” och räknas till A-människorna.
Vi kraschar. Vi orkar inte. 
Vi mår psykiskt sämre än på väldigt många år. Och siffran stiger.
Det har gått för fort. Det är i en rasande fart som tekniken går framåt och människans hjärna är inte riktigt skapad för all den information som vi möts av idag…

En tanke bara. Något jag reflekterat över, med tanke på min egen psykiska ohälsa, och när det kommer nya undersökningar och rön om hur dåligt människor mår och när de flesta dessutom ställer sig frågan; Varför?
Vad händer med människan? Hur långt är vi beredda att gå för att få synas och ”se mig, se mig”? När tar det stopp och när har människan förbrukat all sin kapacitet?
Jag funderar över det och tänker att jag själv köpte hela det där paketet och jag själv är inte bättre eller sämre än någon annan…
Det var bara det att jag höll inte och kraschade ordentligt…

Väl Mött / Arthur

Njut dagen