Jag tycker att detta är så vackert och fint… Att bry sig om någon med missbruksproblematik… Att vara den som står utanför och ser på, emedan en älskade vän faller djupare och djupare… "Brev till en älskade vän"… 2015-08-05. Hämtad Bloggen; "Alkoholens Baksida"! Väl Mött / Arthur

”Jag skriver detta brev till dig eftersom jag bryr mig om dig och vill dig bara väl. Som du vet höll jag på att helt gå under pg.a alkoholen och har kommit till den punkten då jag erkänner för mig själv och min omgivning att jag behöver bryta detta mönster som pågått länge”…











    Jag förstod inte missbruket. Jag såg inte dina försök att gömma dig och komma undan, bortom och bort. Jag förstod aldrig ditt självförakt. Din besatthet av att hitta nyckeln till livet och befrielsen.

    Jag stod på sidan om och såg på. Jag kände att jag var i marginalen av det som hände. Jag var utanför, främmande och utesluten i det allvarliga…
    Jag måste erkänna att jag betraktade dina steg mot det som skulle ta ditt liv, och det som skulle komma att bli en kamp för min egen överlevnad.
    Jag visste att det skulle sluta så. Jag såg precis hur facit var, hur nyckeln såg ut till den framtida lösningen. 
    Och jag såg på. Jag stod och såg på…


    Jag hade mina känningar och kunde se framtiden, hur det skulle te sig.
    Kaos. Oordning. Förvirring. Ömhetstörst. Kärlekslös och ensam.
    Du gjorde det du kunde. Slets ändå i bitar och vågade aldrig prata om känslolivet.
    Ditt känsloliv, och de tankar som jagade dig.
    Jag såg ju att du var plågad. 
    Jag hörde hur du resonerade med dig själv, när du trodde att ingen hörde.
    Jag kunde läsa dig, men frågade inte. 
    Aldrig att jag undrade vad som hände hos dig, som om du inte bar omkring på frågor, funderingar, och en känsla av meningslöshet. 
    Som om du inte ägde det som vi andra har och besitter, funderingarna om livet och dess varande.


    Jag frågade inte hur du verkligen hade det. 
    Jag ville tro att du skulle prata med mig om du behövde, att du skulle komma till mig och be om min tid och mitt gehör.
    Samtidigt kunde jag beskåda hur du föll i bitar, krasades sönder under din egen tyngd av livet, din existens och ditt varande.
    Jag kunde höra din frustration. Jag såg dig och hur du hade det. 
    Varför frågade inte jag? 
    Varför gav inte jag dig och dina tankar en fristad, här hos mig?

    Jag förstod inte missbruket. 
    Jag såg inte dina försök att gömma dig och komma undan, bortom och bort.
    Jag förstod aldrig ditt självförakt. 
    Din besatthet av att hitta nyckeln till livet och befrielsen. 
    Jag förstår inte, och kommer aldrig att förstå, varför du valde det du gjorde och inte gav mig ytterligare försök att fånga upp dig, stoppa dig och vagga dig trygg till natten.

    Jag drömmer aldrig om dig.
    Tänker ofta på dig.
    Önskar att du kunde komma till mig.
    Jag vill ha en förklaring. Jag efterkonstruerar.

    Du dog. Försvann och lämnade mig ensam kvar.
    Jag fann dig. Jag hittade din kropp. Tunn, liten och livlös.
    Jag kan inte få den bilden att försvinna. Den flyter upp inom mig med jämna mellanrum. Bilden av dig, mina hågkomster av oss, hemsöker mig ännu.
    Jag drömmer aldrig om dig. 
    Drömmer aldrig om oss.
    Beska och bitterhet. Skarphet, strävhet och förbittrad. Är jag…
    Jag kanske romantiserar, jag kanske efterhands konstruerar, efterrationaliserar?
    Jag vet inte, jag vet faktiskt inte alls…

    Alla var där. Alla ville hjälpa till. 
    Alla önskade mig väl, kom till min undsättning och räddning. Ville livrädda mig.
    Tröstade, kramade och ”stackars dig”.
    Stora delar av bekantskapskretsen, stora delar av mig familj, mina vänner och dina…
    De var där då… 
    De ville vara ett stöd och se till att jag själv inte gick under.
    De ville se efter mig, så att inte jag också gjorde några fel kliv och valde de fegas väg ut och bort, bortom livet.

    Jag vill ju dö där. Jag ville inte längre. 
    Önskade att få försvinna, upphöra att vara, gå förlorad och förlora mig in i det okända. 
    Och det gick fort. Hela livet och vägen nedåt och utför, gick svindlande fort.
    Med största hastighet och enkelhet, föll jag ensam till grunden av självförnedring och förödmjukelse.
    Självförakt och destruktivitet.
    Ju mer av alkoholen jag fick i mig, desto skönare och tryggare blev tillvaron, utan dig.
    Ju mer jag fick i mig att tabletterna och det som hindrade ångesten att få tag på mig, desto mer klarade jag av.


    Och plötsligt var alla borta.
    Minns inte när det hände, hur det hände och vem som bär skulden?
    Finns det skuld och vem förvållade det? Vems förskyllan?
    Hur och varför, blev jag ensam kvar att betala på den skuld som uppstod, när allting gick fel och jag ensam började ta tag i det som var kvar av ett liv i tvåsamhet?
    Jag föll hårt och det var endast en, kanske två, av all dessa hjälpsamma vänner, bekanta och närstående som var kvar.
    Bittert? Svekfullt? Nyhetens behag? Nyfikenhet? 
    Och jag ännu mer galen, egoistisk och självcentrerad.
    Jag skrek ju! Jag vrålade om försakelser och min egen eftergift, jag själv är orsaken till allt detta. Jag har min egen förskyllan, men hjälp mig någon…
    Jag bad om hjälp, ingen kunde, ingen vågade och vem ville släppa in?

    Med bitterhet, beska och en smula ironi kan jag konstatera att det tog nästan ett år, innan någon av de som stod mig närmast, frågade efter mig.
    Mina närstående, alla mina vänner och bekanta. Alla de som fanns i mitt och vårt umgänge, de frågade inte längre.
    Jag var så nedgången. Jag var så ful, smutsig och så förlorad… 
    Förvirrad och kringirrande. Vilsen, bortkommen och totalt härjad och sliten.
    De valde att se bort, att inte se på. De ville inte se min väg nedåt, mot en säker död.
    Och jag kunde vara död. Jag kunde ha absorberats av jorden, parkerna och intet.
    De hade fått reda på det senare! 
    De hade fått kunskapen om vad som hände och hade skett…
    Han förlorade kampen, skulle de säga. Han klarade inte av de levandes livsvillkor.
    Han förlorade kampen mot drogerna, han stora förlust i livet tog honom till slut, skulle de berätta för varandra, och sedan skulle detta leda till fler lögner och fler osanningar. 

    Det är vår. Den sjunde våren utan dig, och utan oss.
    Jag söker solen och ljuset. Jag letar efter det som ska ge min själ en uppgift och ett mål att fortsätta framåt. 
    Det finns liv kvar hos mig. Det finns ännu en vilja och en önskan om att få vara med och vara en del av…
    Jag väljer dem och de jag önskar dela detta med.
    Nyvunna människor, nyfunna själar, individer och medmänniskor.
    ”Jag är. Alltså finns jag.”
    Jag lever ännu, och det finns en mening med det.
    Och jag överlevde dig, mig själv och oss…
    Det, min vän, är alltid en bra början, på slutet, av en historia.


    Väl Mött / Arthur