Tack och lov, behöver inte märkliga knölar på kroppen, vara farliga! Lättnad. I morgon är det möte på Psykiatrin Södra, vid Globen. Klockan elva. Jag ska träffa en läkare och en terapeut…

Bilder jag fotograferat under min sena kvällspromenad.
Alby/Fittja…

Tack och lov, behöver inte märkliga knölar på kroppen, vara farliga! Lättnad. 
Det blir en remiss för
ultraljud för min man och kärlek, bara ”utfall att!… Tacksamt. Vi kan båda två släppa det där en tid… Andas!

Vi tog en kort promenad genom Söder och mötte upp min mans goda vänner från Indonesien. 
Det är på besök i några veckor. Kaffe och sedan en tur till Apoteket och sedan hem för att vila…

Bilder på naturen i Alby/Fittja.

Jag somnade omgående och sov i närmare två timmar. Luften gick ur mig efter läkarbesöket och sedan att möta upp vänner och prata, vara social och trevlig, var inte riktigt vad jag hade tänkt att min dag skulle innehålla, men så blev det i alla fall och jag blev dränerad på min energi.

Senare tog jag ensam en lång
kvällspromenad, med mig själv som sällskap och med hög härlig musik i öronen. Jag brukar försöka att hålla fokus på min omgivning, njuta och promenera i takt till musiken. 
Det brukade fungera bra som distraktion och för att undvika alla det negativa tankarna, som far igenom huvudet. 
Numer fungerar inte det och på vägen började jag gråta, igen, av uppgivenhet och för att… Ja, jag vet inte?
Det bor mycket sorg, rädsla och ilska i den här mannen. 
Jag satte mig på en bänk vid Fittja-viken, tittade på änderna i viken och grät en del av de där tårarna som behöver gråtas…
Det kändes ”spänstigare” och mjukare i själen, när jag väl begav mig av igen…

Änderna i Fittja-viken… Det var en varm och skön kväll…


I morgon är det möte på Psykiatrin Södra, vid Globen. Klockan elva. 
Jag ska träffa en läkare och en terapeut och jag bara oroar mig och är rädd för hur detta ska sluta. 
Jag vet att jag inte behöver vara orolig och ängslig redan nu, men scenariona kommer och min oro växer till sig. Jag hinner med att iscensätta mötet och jag hinner dramatisera det ganska bra, långt innan jag ska vara där, det går på automatik och det kickar alltid igång när jag som allra mest inte behöver det…
Dessutom har de här tankarna redan pågått i över en vecka… Slöseri med energi och tid, jag vet…
Det ska inte behöva vara så, att oro och rädsla ska ta så mycket plats och jag försöker att bara låta det vara, men, men… 

Var rädd om dig därute i natten och kvällen!
På återläsande i morgon. Njut natten och sov gott!

Väl Mött / Arthur


Det är mitt i natten. Jag vaknade med ett ryck. Gick på toaletten och så "poff", var jag klarvaken. I vår ålder finner man knölar lite varstans, där de inte ska vara några knölar… Mitt samvete skaver och gör jä*ligt ont just nu!

Långpromenad blev det tidigare igår.
En mil och vi stannade till vid
Hägerstenshamnen och njöt av regent.

Det är mitt i natten. 
Jag vaknade med ett ryck. 
Gick på toaletten och så ”poff”, var jag klarvaken.

Jag och katterna gör varann sällskap och jag sitter och skriver. Jag skriver inte ”bara” på min blogg, utan sitter även och leker med orden bland mina skrivna sparade rader.
Kärleken, mannen och tryggheten, sover djupt och jag hoppas verkligen inte att jag väcker honom nu…

Jag borde tala mer med min kärlek om känslor och om hur han mår och vilka tankar som bor hos honom. ‘
Jag har skrivit det tidigare, men han är mindre bra på det där. 
Jag upplever att vi båda får fram våra budskap och det vi vill ha sagt, genom andra och genom andra tillvägagångssätt. Pinsamt men sant.
Jag i min blogg och när jag talar med mina få nyvunna vänner och han när han pratar med sin familj. Jag är rädd frö att många relationer fungerar så. Ingen vågar tala med avrann längre och inte vill vara ”till besvär” och ”ta plats”…
Och det är så dumt. Det är jättedumt. 
Men vi är bekväma båda två och vi är båda undvikande och allra helst ska livet vara en rak landsväg, med doft av sommar och nyslaget gräs. 
Men nu vet ju alla, du och jag och även min man, att det inte riktigt är så livet fungerar. 
Den där landsvägen svänger ganska kraftigt, både till höger och vänster, det regnar som f*n emellanåt och det doftar inte alltid SPA i omgivningarna. 
Livet är inte en raksträcka… Dessvärre.

Jag är orolig och jag är rädd. 
Jag är inte orolig att min kärlek läser min blogg, för det händer sällan numer, så jag kan berätta nästan vad jag vill och jag kan skriva om mina innersta upplevelser.
Men, ytterst sällan dock, ger jag honom, hans person och hans bild, plats och utrymme på min fina blogg. 
Det är mest för hans skull, som han uteblir och vill jag använda mig av honom och det mer privata, så frågar jag alltid… Jag vill inte att han ska bli illa till mods…
Han måste ”vara med” och ”godkänna” själv, om jag ska låta hans person vara delaktig i det jag skriver… Och…
I vår ålder finner man knölar lite varstans, där de inte ska vara några knölar och det har även den andra huvudrollsinnehavaren i den här kärlekshistorien gjort. Det ska kollas upp på Vårdcentralen idag. 
Jag vet att han är rädd. Jag vet att han är oroad och försöker att dölja det så gott han kan, eftersom att jag själv inte har mått så bra de senaste månaderna. Jag tror att han vill skydda mig ifrån mer bördor och mer dåligt mående.

Han är Norrlänning och Norrlänningar vill inte ”ta plast”, vill inte klaga och inte heller heller belasta andra med sin oro och sina rädslor. 
Jag är skräckslagen, om jag ska vara ärlig, men känner att i den här situationen är det jag som ska vara stark, modig och trygg. 
Jag är naturligtvis inte det. Jag är livrädd och igår kom illamåendet med alla skräckscenarier och farhågor. 
Han talade med sin mamma och paniken hos mig kom krypande. Det blev så påtagligt att jag kände mig sjuk och spyfärdig. Jag sa ingenting om det, men det skaver som f*n i mig…
Jag tänker att OM det skulle vara något allvarligt, så får vi ta det därifrån och göra det bästa av situationen och jag får lov att vara trygg, stor och stark. 
Jag är bara så oerhört tacksam att han träffar läkaren idag, för även det hade kunnat dröja, eftersom han själv ”inte är så viktig”…

Tänk vad vi människor ”håller på”! 
Tänk vad vi döljer för varann för att skydda och ”rädda varann” från allt ont… Det brukar inte komma något bra ur sådant, eftersom vi har en förmåga att bli än mer känslomässigt isolerade och inte heller berättar om våra rädslor, tillkortakommanden och inre oro.
Jag vill ju inte oroa honom och jag själv är precis av samma skrot och korn som han själv. ”Inte besvära! Tig och berätta inte”. 
Det är förbannat trist och det är faktiskt lite själviskt! I en relation, som är en tvåsamhet, borde det vara smidigare och mjukare att föra en dialog… Om känslor bland annat.
Men det är knepigare och svårare än man tror och dessutom har just vår relation varit den här typen av tvåsamhet redan ifrån starten.

Tidigare idag blev den är rejäl långpromenad. 
Från Mälarhöjden här i Stockholm och runt Vinterviken. Det var en skön dag, jag oerhört irriterad och grinig, som vanligt numer, men jag försökte verkligen vara schysst och lägga locket på. 
Och mitt sällskap, min man, försökte hela tiden vara glad och positiv! 
Det är oerhört utmattande och energidränerande att försöka hålla två personers humör uppe och han skulle kunna och behöva bara vara, utan att fästa sig vid hur det är fatt med mig, eller oss… Det går åt mycket energi till att bjuda till och vara glad!

Mitt samvete skaver och gör jä*ligt ont just nu, för han betalar och står för ALLA kostnader i stort sett. Jag sitter på pottkanten, det är illa som sjutton, eftersom de gjorts avdrag på mitt Försörjningsstöd i Juli. Skattepengarna kom in på mitt konto, lånade pengar kom in på mitt konto… Allt dras av som inkomster och månaden som passerade var en sådan där månad när ALLA räkningarna kom samtidigt…
Jag mår inte alls bra av det och jag har lånat mig fram den här månaden och verkligen försökt att bidra med det jag kan, men det har inte givit mig bättre mående och bra positiva resultat. 

Mitt samvete är som en förbannad häxa, som kokar soppa av all upptänklig skit, som kan återfinnas i det alla medmänniskor säger och inte säger…
Och inte nog med att min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, försöker att bistå mig med alla medel, han har även vänner, med egen inkomst, som ringer honom och ber om pengar och hans hjälp. 
Och det ger mig än mer dålig självkänsla och dåligt självförtroende, för han är generös och vänlig och hjälper till där han kan… 
Min upplevelse är att han blir utnyttjad, och han ifrågasätter inte dem heller, och jag kan inget säga eller kritisera, eftersom jag är en av dem som han ständigt måste hjälpa och bistå med pengar och hjälp! 
Jag blev så förbannad, för jag vet ju att hans vänner har egen ekonomi, som numer håller… Varför ber de honom om pengar? Spara på sina egna?
Det är knasigt och det är fel… För övrigt ligger det där helt hos mig själv! Han är en vuxen man och kan fatta sina egna beslut! Men… det är en tystlåten man, vad gäller känslor och funderingar! Eventuella konflikter och ifrågasättande bör undvikas och det hör inte hemma hos honom…
Men det är inte schysst att be någon om hjälp som inte kan säga nej och dessutom när de har en helt fungerande ekonomi själv.

På Återläsande och var rädd om dig därute i den kalla, tuffa och hårda världen…
Det blir säkert en bra dag och jag själv..? Jag sätter mig framför teven och avnjuter en kopp kaffe med grädde och hoppas att jag håller ihop och orkar med den här dagen, hela vägen!

Väl Mött Och Vi Hörs! / Arthur

Njut Dagen