Vackra ord och meningar genom dagen? Lite fri poesi och diktning? Väl Mött / Arthur

Tystnaden är inte tyst längre!

Verkligheten tränger sig på och ljuder… 
Ljuder av rädslor, tårar och trötthet

Mitt ljus, min ledstjärna och natthimmel… 
Du, du, du…

Det jag behöver, önskar och vill ha,
tryggheten, modet och styrkan…
Du, du, du…

Vi reser oss, vi två, ännu en gång,
som vågorna över haven, reser vi oss
igen och igen…

Du och jag?
Eller jag, bara ensam…

/ Arthur

Jag är Arthur och jag har en dubbeldiagnos. Jag är inte mina diagnoser… Psykiatrin. Mental ohälsa. Felremitterad och jag ska inte riktigt vara patient på Globens psykiatriska mottagning. Jag vet vad jag behöver och vad jag vill och vi pratade om att jag måste försöka att låta hela mitt jag ta plats. "kroppen vet vad själen och hjärtat behöver"…

Psykiatrin. Mental ohälsa. 
Jag hade ett möte där igår. Inbokat klockan elva. 
Jag var nervös, ledsen och jag var orolig. 
Jag var ensam och lite rädd. 
Ny läkare och ny terapeut. 

Det första kvinnorna, som är mina nya kontakter på psykiatrin, berättade för mig, var att jag är felremitterad och inte riktigt ska vara patient på Globens mottagning. 
Eftersom jag bor i Bagarmossen, tillhör jag en mottagning i Skarpnäck.
Jag förvånas inte längre. Jag orkade inte bli upprörd. Jag blev inte ens arg.

Resultatet av det mötet? Mycket tårar. Mängder med gråt och jag själv, som alltid, bet ihop och skulle ”minsann klara mig själv”… ”Vara stor och stark och vuxen! Man! Att vara man”! Gråt för i helvete inte! Igen!
De lyssnade. 
Vi pratade i över en timme och de frågade frågor jag hört tidigare tusentals gånger. Det sistnämnda bekommer mig inte längre. 
Jag kan nästan orden utantill. Skillnaden igår var att jag inte höll igen. Jag censurerade ingenting alls, av meningarna och orden. Endast en del av tårarna svalde jag! Trots mitt envisa motstånd att gråta, så grät jag.
Jag kände mig så oerhört ensam och likgiltig.

När vi samtalat i över en timme och tiden hade runnit ut, skedde det där som alltid sker hos mig… Mina tankar och mina destruktiva ord som hushåller hos mig, speedar iväg; ”Har jag tagit för mycket plast! Har jag pratat för mycket? Har jag upptagit deras tid? Undrar vad de anser om mig? Var jag tydlig nog?”

Och jag berättade för dem om mina små ”egenheter”. 
Jag berättade om min ilska, som jag tror är en biverkan på mina mediciner!
Jag berättade om min situation och när jag skulle förklara känslan av att inte leva och inte vara delaktig i sociala sammanhang och i livet, ja… då brast det! 

Jag berättade om mina tidigare yrken. 
Mina utmattningsdepressioner. Jag talade om att jag endast gråter när jag är ensam och jag förklarade mina känslor av isolering inom mig själv, mitt trasig själv och hur det är att inte orka längre, inte vilja och hur mycket skuld det ger mig. Hela tiden när jag tar beslut som jag känner är rätt och riktigt för mig, föder det dåligt samvete. Säga nej till fester, middagar eller fika med vänner!
Jag vet vad jag behöver och vad jag vill och vi pratade om att jag måste försöka att låta hela mitt jag ta plats. 
”kroppen vet vad själen och hjärtat behöver. Du vet uppenbarligen att lyssna till dig själv och vända dig inåt, så varför tveka”..? 
Jag vill mer! Jag vill vara med! Jag vill kunna…
Och ändå känner jag att jag vill vara ensam och ifred! Det är min person. 
Det är jag! Jag vill få slippa ”ansvaret” att vara glad, social och trevlig.
Jag avskyr att känna mig betittad. Jag vill inte synas!
Jag avskyr att åka buss och tunnelbana och jag fullkomligen hatar att gå på stan och dessutom möta nya människor.

Jag berättade om mina existentiella grubblerier, som jag haft sedan barnsben. Meningen med livet. Allas strävan efter att leva så mycket som möjligt, åstadkomma så mycket som möjligt och sedan, bara dö…
Meningslöst! Vad f*n är meningen med det?

Mellan tårarna berättade jag om orkeslösheten! 
Jag förklarade mina känslor av skuld, skam och ensamhet, även i min relation. Jag sa att; ”Somliga människor ska inte ha kärleksrelationer och de ska inte heller ha husdjur. Det ger bara skuld och ångest”! 
Och de förstod precis vad jag sa och det lyssnade på det jag berättade. Inget ifrågasättande och inte heller några negativa följdfrågor…

De tyckte jag var en insiktsfull människa. 
De ansåg att jag hade goda och fina energier när jag väl kom in i rummet. Det kände att jag hade alla verktyg, andliga kunskaper och ett härligt intellekt, men förstod så väl att allt mitt förstånd och allt mitt förnuft inte hindrar tankar, negativiteter och funderingar, att ta sig in och igenom mitt förnuft och dundra på…
De är högljudda jä*lar!
Jag kände att det träffade rätt. Påminde mig om det.
Jag vet ju vem jag är. 
Jag vet att jag är en schysst man och kille. Jag vet att jag är kunnig, välformulerad och besitter någon typ av allmänbildning. 
Jag vet att jag är stark, för jag har överlevt mycket och jag har lyckats att leva vidare nu också, även om det skulle vara befriande att få slänga in handduken och bara låta meningslösheten vara.
Jag vet att jag är konstruktiv. 
Jag vet att lyssna på andra människor och vara öppen för nya idéer och förslag… Jag är bra på att lyssna, även om tankarna gör att jag tappar fokus! Hela tiden!
Men allt det där fungerar inte, mitt förnuft och mina kunskaper, så länge jag inte får tyst på demonerna i huvudet och inte får ”lättare steg att gå” och ett lättare själv att leva med.
Jag är trångbodd i den här kroppen. Jag vill ut, upp och få andas…
”Kan jag få leva och vara glad? Jag begär inte mycket, men jag kan inte leva i den här karusellen av liv och meningslöshet”!

Jag blev påmind om en sak, som jag själv känner stort motstånd till. 
Min återhämtning och min vila!
Det märkliga är, att jag bokar in möten och göranden med ganska bra mellanrum i almanackan, för jag vet att jag får ”betala” om jag inte tar det lugnt och sparar på energierna. Jag kan behöva en hel dags återhämtning, dygnet efter en dagsutflykt och olika ”måsten”, måste jag få koppla av och varva ner. Jag blir trött, irriterad och arg. 
Trött för att jag inte lyckas spara på mina energier. 
Arg för att allting handlar om mig, mig och jag! 

Det är en oerhört självisk sjukdom, att vara Bipolär uppblandat med ADD, men för att jag ska fungera med andra och i samhället, så måste jag tillgodo se mina behov och vad jag önskar, kan för må mig till och vill.
Idag har jag sovit. 
Jag är ännu trött. Jag vill vara ensam.
Jag sa nej till min kärlek, när han valde att åka till sina goda vänner. Inte en dag till med intryck, människor och energidränage. Det kommer surt efteråt! Men det har redan kickat igång, min rädsla för att han ska känna sig sårad och bli arg. Jag är rädd för att han dömer mig och tröttnar…

Och ändå vet jag hur det är egentligen! Han ÄR en vuxen människa!
Dessutom valde han att vara ensam hemma igår och frågade inte om han skulle göra mig sällskap till mottagningen. 
Till skillnad från mig själv, som aldrig tvekar att ”hänga på” och vara en trygg människa vid hans sida, så valde han att i lugn och ro vara hemmavid. 
Tar jag honom föregivet? Gör han detsamma? Varför pratar vi inte om det?
Han är sk*t rädd för känslor. Och jag blir undvikande! Varför sätta igång en snöboll, som bara skapar oro och rädslor?

Parallellt med mitt förnuft och min medvetenhet, så vrålar häxorna om döden, att jag inte duger och att jag är ful… Häxorna vinner jämt…
Jag måste se till mig och mitt. Jag måste se till att jag fungerar och åtminstone åstadkomma någonting under en dag. 
Jag måste ha mig själv först i ledet, precis som i Tolvstegs-programmet, för annars faller ju allting annat.
Det handlar inte om att ”ställa upp” och ”ta sig i kragen”! Somliga dagar är det ett krig på liv och död… Bokstavligen! 

”Jag vill inte leva längre, men jag vill ju inte heller dö”!

/ Arthur