Kärlek, kärlek och att vara två… Historia och förflutet liv. Ny brinnande och glödande passion… Jag älskar den mannen!

”Jag samlar på sanningar.
Som vattendroppar i mina händer, glider det mellan mina fingrar.

Och dina händer, dina smekningar, fick mig att skälvande inse; ”Jag blir aldrig densamma igen…
Älskade du, mitt nyvunna guld, dig som jag alltid vill vara nära, nära”…

Jag söker riktigheten i verkligheten.
Det regnar över mig. 
Och jag väljer att känna, känna de kristallklara dropparna mot min hud.
Vad är verkligheten och sakförhållandet, till livet?
Egentligen?

Känslan av närvaro, kärlek och att vara älskad har, för mig, samma oändliga känsla som sorg. Samma etikett. 
Landar på ett märkligt vis i samma samling av känslor som de ohanterliga. Det brinner. Häftigt. Rasande, ibland, och ivrigt intensivt.
Jag har älskat på detta sätt en gång tidigare i mitt liv.

Jag skriver om döden ibland. 
Skriver om min stora kärlek. Han som dog.
Och han har varit hos mig och med mig, i över sexton år, men valde att lämna in och lämna över, i halvlek.
Han lever med mig ännu, i mina drömmar, mina dagar och i mina minnen.
Han kommer att finnas med mig i resten av mitt liv, på ett eller annat sätt, och min obearbetade sorg, kommer ifatt mig…

Det som är oerhört skönt med detta nya spännande och äventyrliga, den nya
kärleken i mitt kaotiska liv, är att vi båda är gamla nog att veta att vi levt ett liv tidigare.
Jag är ingen barnunge längre. Inte han heller…
Vi har båda andra erfarenheter och vi har haft kärlekar som bor i våra minnen och hemliga vrår, och detta efter att ha levt ett tidigare liv.
Historia. Livet. Att leva… 
Jag talar ofta, många gånger och mycket om min numer bortgångne man, ett av mitt livs största händelser, största ögonblick och absolut ett av mitt livs stora kärlekar…
Och även han, min nyvunna kärlek och förälskelse.., Han jag alltid vill vara nära, nära.., har andra erfarenheter och ögonblick av guld, som också han gärna delger.
Han har skatter även han, som han förtäljer och berättar om…
Vi pratar och vi berättar. Förklarar. Drömmer oss bort. Delar med oss och önskar…
Det är erfarenheter av livet. Av att ha levt ett minnesrikt leverne och kunna tillgodose sig erfarenheterna.
Vi har passerat avund, svartsjuka och kritik.
Båda har vi lämnat missunnsamhet, jalusi och misstänksamhet bakom oss, för vi vet ju! Vi vet att vi båda har levt mycket, lite längre och har en historia och bakgrund.
Jag vet, och även min nyfunna själsfrände vet, att allt det som varit, har varit. Historia. Preskriberat. Diariefört. Katalogiserat i respektive minnesbank.
Det mesta av allt förflutet liv har blivit erfarenheter, mognad, kännedom om och kunskap om, livet och att leva.

Jag skriver om honom som jag fick leva tillsammans med i drygt åtta år. Han som dog.
Jag berättar om den kärleken, och det har också för mig varit ramen för hur kärlek kanske kan se ut, vara och te sig.
Hur den kanske kan kännas och upplevas, igen.
Hur det kanske ska brinna, igen.
Hur det är tänkt att med ömhet vårdas, omhuldas och tas om hand.
Erfarenheterna säger mig, att jag kan göra det bättre.
Jag kan göra det annorlunda och jag har facit, ramar och referenser att tillgå, för att få det att fungera. Den här gången…
För jag har fått ytterligare ett tillfälle att få uppleva och känna kärlek, att få älska, och det med en längtan som emellanåt bränner som glödande sten i mitt bröst.
Det brinner! Jag fullkomligen älskar min nya kärlek.
Jag är uppslukad, betagen och nästintill besatt.
Mina erfarenheter säger mig att skynda långsamt. Vara eftertänksam, tydlig och även vara lyhörd. Prata. Berätta. Tala om vad som känns konstigt, för mig, och återigen vara lyhörd för vad han, min nya kärlek, vill få sagt och förmedla…
Och jag kan inte med ord beskriva känslan!
Jag kan inte klä detta som bebor min kropp, mina drömmar och min längtan efter honom, med ord. Jag försöker! 
Det mesta blir så oerhört poetiskt och ibland generande utmålande, att det blir rent löjeväckande och fånigt. 

Vad var jag, innan jag såg din kärlek, nå fram till mitt jag.
Landa här, framför mig, ankomma mitt hjärta och inta hela min person.
Och vem var jag, innan jag kunde ljuda ditt namn? Smaka på dess sötma.
Drivande vindar, ett intet av tomhet, tömda skatter?
En lång väg att vandra utan mål. 
Resor utan destination, bottenlösa vatten.
Och dina händer, dina smekningar, fick mig att skälvande inse; ”Jag blir aldrig densamma igen…
Älskade du, mitt nyvunna guld, dig som jag alltid vill vara nära, nära…
Jag blir aldrig den samma igen!
Aldrig igen…” 

Jag är absolut inte det vackraste, med en kropp som inte håller, gör ont och inte hänger med tillräckligt snabbt, och som dessutom har några härliga kärlekskilon för mycket.
Jag är ingen barnunge längre.
Jag har skador, fysiska, av mitt långvariga missbruk.
Jag har även ådragit mig en del neurologiska skador, på grund av mitt skadliga bruk av sinnesförändrade substanser…
Jag har ett minne som en förvirrad bananfluga och jag klarar inte av stress längre. Jag har dubbeldiagnos av det mest konstiga bokstäver och jag är ofta, ofta, ledsen och nedstämd.
Jag är inget ess i kortleken! 
Och jag har en död före detta man, som följer mig, ser till mitt väl och ve, och även ibland besöker mig! 
Jag har en galet brokig historia, och ändå…
Min nyvunna kärlek vill vara med!
Han vill hålla min hand. Vara nära, nära och vara där, och säger att han älskar mig… Han älskar mig..! 
Jag vill tydliggöra att jag har mitt bagage, min ryggsäck, min gegga, att ta reda på och reda upp och bringa ordning i.
Jag har fortfarande kärleksfulla känslor för min bortgångne man, och jag upplever ibland att jag sviker, att jag strandsätter och förråder allt det jag alltid har sagt var mitt livs största kärlek och mitt allt…
Men han är död.

Jag har fått ynnesten att möta en man och en ny kärlek, som ser mig, förstår mig, lyssnar och säger till mig, ”Jag vet att han är där och att han är med dig, men han är död och borta, inte du! Han vill inte att du slutar uppleva kärlek, smek och kyssar, bara för att det gick dig om intet…” 
Jag har fått ytterligare ett tillfälle att få uppleva och känna kärlek, att få älska, och det med en längtan som emellanåt bränner som glödande sten i mitt bröst.
Det brinner.
Brinner som eldstormar! 
Jag älskar den här mannen! Jag känner mig som en tonåring igen, dock inte kroppsligen, men i själen och hjärtat. Jag längtar alltid efter honom, min nyvunna kärlek… 
Jag önskar att få vara honom nära, nära…Och… Jag blir aldrig densamma igen!

Detta nyvunna, vackra och glödande, ljuvligt intagande… 
Är Kärleken.

Väl Mött / Arthur (För somliga är jag Janne!)

Jag är Arthur och jag har dubbeldiagnos. ADD och Bipolär Sjukdom. Läs det de skriva orden hastigt! Det är så här det är i mitt intellekt! Det går jäkligt fort! Jag förstår om du inte orkar läsa eländet…

Det är ganska tidigt när jag skriver det här inlägget. 
Jag, katter och min mugg kaffe. Ensamhet. Ensam. Hjärntrött! Ensam i tvåsamhet.

Jag är Arthur, Janne för somliga och jag har dubbeldiagnos. ADD och Bipolär Sjukdom. 
Jag är sjuk! Sjuk som fan! Och ändå, jag är inte mina diagnoser. Jag är inte sjuk och jag är inte min sjukdom.
Och ändå, allt föll ju på plats när jag fick diagnoserna! Jag har mer förståelse och insikter om mig själv och mitt liv, tack vare de där bokstäverna! 
Jag är människa och jag är man! Jag duger (inte alls denna morgon!) och jag förstår mig själv bättre och lär mig att leva med detta galna, sjuka och skeva! 

Jag har sovit mycket. 
Under gårdagen somnade jag om på förmiddagen. 
Sov ett par timmar under eftermiddagen och kom ändå i säng strax efter klockan tolv. Jag behövde vila och återhämta mig.

Min man och kärlek är tystlåten och förmodligen besviken, för att jag inte följde med på utflykten igår! 
Jag ville inte! Jag orkade inte! 
Och! Det var inte ett straffande för att jag fick åka ensam till Psykiatrin här om dagen! Jag är trött. Trött på att inte våga vara arg. Trött på att vara hjärntrött och jag blir irriterad att jag inte orkar.
För övrigt…
Hjärnan har gått på högtryck och tankarna har surrat mer än vanligt…
Jag ska försöka att återge hur det surrar i huvudet! 
Jag förstår om du inte orkar läsa eländet… Jag vill att du ska förstå och kanske inse hur det är… Det är helt galet!
Läs det de skriva orden hastigt! Det är så här det är i mitt intellekt! Det går jäkligt fort!

Varför sa jag inte till om ett enskilt samtal med terapeuten som var med i Torsdags vid mötet på Globen? Älskar verkligen min man mig? Varför är ena katten så tunn? Mask? Sover Elefanterna på Savannen nu? Vem vill döda? Den där elräkningen som inte är betalad, oroar mig. Hur ska jag få ordning på ekonomin? Rabattera i Bagarmossen blev inte alls som jag hade tänkt mig? 
Älskar han verkligen mig? Nej! Undrar var min före detta döda man är? Saknar honom? Spökar det här? Hur ska jag göra med mina pengar och jag förstår inte uppgiften till skrivarkursen! Det är för mycket hemligheter mellan oss? Undrar hur mamma har det? Asylsökande… Varför var det asylsökande inblandade i morden på IKEA? Jag orkar inte leva längre, jag gör inte det… Hör någon mig? Jag är en skitstövel… Varför sa jag inte till om ett enskilt samtal med terapeuten som var med i Torsdags vid mötet på Globen? 
Måste kolla kontot igen, har alla räkningarna lagts in på internetbanken? Fan vad ful jag är. Idiot! Ingen kan älska mig, så som jag ser ut? 
Han älskar inte mig, punkt? Tala till mig! Hur var det nu med den där räkningen? Jag saknar Spanien! Undrar om Per vill se Dubai? Varför hör inte min handläggare av sig? Hur fan ska man stå ut i den här världen? Meningslöst! Jävla skitliv! Katterna, är jag tillräckligt engagerad? Varför talar vi aldrig med varann? Fan vad jag oroar mig för räkningarna. Jag känner mig ensam! Hur har mina få vänner det? Varför sa jag inte till om ett enskilt samtal med terapeuten som var med i Torsdags vid mötet på Globen?
Tyst för fan! Håll käften! Gud! Vad jag tar plats! Tyst nu! Tyst!

Kommunikation? Kommunikation! Finns jag? Invandrar fientlighet. Världen är mörk! Vem orkar?Jag behöver prata med någon! Vill inte, vill! Ska jag laga mina byxor? Har inte pengar och saknar romantik och kärlek! Duger jag och varför anmälde jag mig till skrivarkursen? Gud! Ge mig sinnesro! Hur var det med räkningen och varför tvätta en tvätt i en halvfull maskin? Det är svårt att leva! Jag vill inte mer och jag orkar inte! Har pingviner knän? Filmen var inte bra igår! Saknar mitt gamla liv! Varför är jag så otydlig! Orolig! Katterna! Fet! Jag är så jävla fet! Har det de verkligen bra! Gode Gud! Pengar, pengar och varför klarar inte jag mig? Saknar min lägenhet! Träffa vänner? Nej tack! Jag är tråkig! Undvikande! Saknar mitt vackra hem i Hammarbysjöstad! Jag är en jävla loser. Arbete och framtid? Tror jag verkligen att jag kan skriva? Dumskalle! Hoppas han förstår att jag är trött och bara ser om mitt eget hus! Varför talar vi inte med varann? Känslor? Jag vill inte mer, jag orkar inte… Jag är en fullblodsidiot! Jag måste ta en promenad! Borde bada! Varför slösa på tvättmedel och energi på en halvfull tvättmaskin? Sjukersättning och Försäkringskassan? Mer jävla papper! Jag undanhåller och jag smyger ibland med sanningar… Jag är rädd. Han tröttnar. Jag är en igel och utnyttjar jag honom? Älskar han mig? Min katter, har det verkligen det bra? Ska till veterinären! Varför sa jag inte till om ett enskilt samtal med terapeuten som var med i Torsdags vid mötet på Globen? Lever blommorna i Bagarmossen och varför tappade jag lusten till rabatterna? Jag behöver få tala med någon! Han är tyst, den djäveln! Straffar han mig? Varför betalde jag inte elräkningen? Det blev annat! Mat eller el? Jag längtar efter mitt gamla liv! Jag vill till Mallorca. Jag hatar det här… GUD GE MIG SINNESRO! Måste kolla räkningarna och kontot! Var är min mobil? Har jag legitimationen kvar där? Måste kolla upp det! Jag orkar inte! Orkar? Vill inte! Vem fan orkar leva? Och nej! Jag är inte värdelös”…


Jag har full förståelse om du inte orkar läsa allt virrvarr. 
Jag försöker bara återge vad som trycker i den här skallen. Det blir aldrig tyst. Lägg där till, att jag samtidigt försöker att se en film, se på teve och plötsligt kommer på att jag måste på toaletten och sedan kanske ta en cigg! 
Gjorde jag inte en kopp kaffe? Borde jag inte dricka te?
Skriva på min bok, borde jag göra och jag kanske ska sova mer? Kaffet? Var ställde jag kaffet? Mitt Bagarmossen!

Det här inlägget denna morgon, var nog det konstigaste och mest förvirrande inlägget på länge! Jag lär återkomma under dagen. Kanske? Tror jag? Jag har mer att skriva och dela med mig av!

Det ser ut att bli en fin dag och solen lyser så här dags. 
Jag tackar för uppmärksamheten och jag säger bara; Orkar du verkligen med att läsa all skit jag skriver? 
Tack för att just du vill…

På återläsande och var rädd om dig! 
Väl Mött / Arthur (För somliga är jag Janne!)