Jag tog en lång och skön promenad igår kväll. Ensam! Jag funderade och grubblade, som alltid, på livet och frågor om varför. Psykiatrins aversion emot "gamla missbrukare"! Inte mycket har gått framåt där… Ledsamt och tröttsamt…

Jag tog en lång och skön promenad igår kväll. 
Ensam! 
Bra musik i öronen och vandra runt, runt i Alby. 
Jag ska ta mina kvällspromenader lite tidigare, för mörkret sänker sig ganska hastigt nu. 
Det kändes höst i luften och jag är mörkrädd. 
Och jag är faktiskt rädd för att bli skrämd och rädd, för de människor jag möter. 
Låt mig nu påpeka att jag var lika rädd och oroad när jag bodde på Östermalm eller Söder, så det har ingenting med Alby att göra… 
I alla fulla fall… Jag funderade och grubblade, som alltid, på livet och frågor om varför.

Jag har skrivit detta tidigare, men ”varför-frågor” är inte alls bra att ställa sig.
De borde passera i skallen. Det borde lämnas därhän…
För det finns inga svar på varför-frågor. De flesta av dem blir hängandes i luften till ett ingenting… Inga svar och inget meningsfullt i det…

Jag frågade mig hur det kommer sig att jag, och många andra patienter inom psykiatrivården, får lov att finna oss i att slussas runt, träffa nya läkare och terapeuter, när alla de som arbetar inom vården vet att det är tufft, ansträngande och jobbigt för oss.
Remisser och kallelser går runt på turné i kommunen och somliga får vänta i månader innan de får hjälp. 

När jag frågade hur detta kommer sig, så svarade läkaren vid Globens psykiatri att det är så här det ser ut idag. 
”Man får förvänta sig att det tar tid att ”hamna rätt”. Det bara är så! Alla får finna sig i hur det är. Alla patienter får finna sig i att det är som det är idag och du är dessvärre inget undantag”…
Jag hade i gommen orden, min bestämdhet och målinriktning, att säga; ”Detta handlar inte om alla andra, utan om mig! Det är mitt mående och min person vi talar om”… Det trillade aldrig ur min mun! Jag ville inte stöta mig med dem. 
Jag vill inte skapa ångest hos mig själv, efteråt…

Någonting annat som slog mig efter de nya mötet med läkare och psykiatri, var psykiatrins aversion emot ”gamla missbrukare”! 
Jag känner igen attityden och jag känner igen orden de använder sig av, när de gärna vill skaka av sig patienter som är gamla fyllon och knarkare. 
Jag är kanske paranoid och misstänksam, men erfarenheterna säger mig att det oftast ligger till så och jag har upplevt det lite för många gånger, för att inte tänka tanken att det skulle föreligga så som jag misstänker!

I alla fulla fall… 
Jag är rätt trött och less på att behandlas som en trasa och våt fläck, någonting som är mindre viktigt och kan behandlas lite hur som…

Jag känner att psykiatrin är förlegad, byråkratisk och gammaldags. 
Jag tror inte att det behövs så väldigt mycket mer statliga pengar, men det behövs ett nytt synsätt inom vården och det behövs en omorganisation, för att få hela maskineriet att fungera. 
Jag tror inte heller att de som arbetar inom psykiatrin är uppdaterade på patientkännedom och de nya ”tänket” kring varje patient. Det känns som om de alla har läst samma bok och samma litteratur i ämnet, och därför har samma inställning och bakåtsträvande tänk. 
Inte mycket har gått framåt där…
Ledsamt och tröttsamt… 
Mina tankar blir allt som oftast, ”Jag duger inte för dem, jag får inte vara med och jag är egentligen redan dömd och utesluten på grund av min bakgrund”…
Konsekvenserna av mitt missbruk förföljer mig, eller så är det bara jag som är paranoid, som sagt.

Jag förstår människor som tar livet av sig. 
Jag förstår människor som ger upp och ”plockar upp” missbruket igen och jag förstår, precis, varför många självmedicinerar och verkligen försöker att komma tillrätta, på egen hand, med sitt mående och sin psykiska ohälsa!

Jag hade, som sagt, musik som distraktion för att slippa allt oljudet i huvudet, men eländet tränger igenom. Jag kommer inte undan! 
Jag kan inte just nu, på något sätt, få det där trollen att sluta vandra i skallen…

Jag funderade över min framtid och jag tänkte på kärlek och romantik. 
Jag tänkte på tvåsamhet och vänner. 
Jag har insett och förstått, med mitt intellekt och sunda förnuft, att jag aldrig kommer att bli densamma igen och att min ork och vilja aldrig mer kommer att räcka till. Men att få den insikten att fästa vid i bröstet och själen, är nästintill omöjligt…
Arbetslivet kommer inte att vara till fullo och jag får finna mig i det. 
Enligt läkaren på Globens psykiatri, så kan man inte medicinera bort all ångest och alla oro. Lite av det kommer alltid att vara kvar i periferin! Man kan inte medicinera sig till lycka och glädje! 
Det sistnämnda fattar väl jag också!
Det övriga är nytt för mig och uppgivenheten infann sig snabbt. 
Jag fattar ju att allt inte går att åtgärda med mediciner! Men som jag sa till dem; ”Kan jag bara få må bra! Leva och känna att det är okej? Livet rusar iväg och jag vill inte vara delaktig längre! Kan jag bara få vakna och tänka, vad härligt”!
Jag skulle önska en krycka, som medicineringar faktiskt utgör, för att tillgodose mig kunskaper, verktyg och samtal med terapeuter. 
Jag vill ju endast ha lite smidighet och mer tillgänglighet och utrymme i mitt huvud, för det som är viktigt och konstruktivt!
Jag har svårt att behålla fokus och konsekration, eftersom jag snabbt börjar dagdrömma och lyssna på de destruktiva ”häxorna” i huvudet…

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid! Var rädd om dig därute och var schyssta emot varann…

På återläsande och väl mött / Arthur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s