Minnet av när jag fann honom i sängen. I sovrummet. Minnesbilderna rasar över mig. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! Som en flodvåg slår det över mig! Jag vaknar alltid med ett ryck! Känslan av att jag ska dö, tar tag i mig…

Mitt i natten… Jag vaknar våldsamt och det kommer emot mig.
Det slår mig med sådan kraft. Som en jordbävning. En katastrofal panik sprider sig i kroppen och jag slutar att andas.
En tsunami av grymmaste sorg och svartaste svart, intar kroppen…
Jag måste resa mig upp! Jag måste ut! Andas! Släpp ut mig! 

Minnet av när jag fann honom i sängen. I sovrummet. 

Minnesbilderna rasar över mig. Faller över mig, som en mur av sten och murbruk. Paniken dödar mig! Jag dör!

Hans fina, tunna och smala ansikte och hans kropp. Kall och hård. Livlös. Tömd på allt liv och allt ljus… 

Jag minns att jag sa, ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste…

Jag ropade högt hans namn, upprepade gånger och jag började skaka våldsamt.
Jag skakade som i svår köld, som om kroppens alla lämmar tänkte frikoppla och på automatik lägga sig ner på golvet för att skälva och trasas sönder.

Tv’n i sovrummet stod på. 

Katten satt och vakade över den kalla kroppen. Hans katt, inte min.
Hans kärlek, inte min. Kattens första val, inte jag.
Jag ringde larmcentralen, darrande som i frossa.
Mannen jag talade med undrade om jag var säker.
Säker på att han var död..?
“Ja“, sa jag. “Han är död! Han är kall“!

Jag minns att jag försiktigt lyfte på täcket, som låg över kroppen och insåg att han varit död en längre tid. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! En tunn liten människa låg där under. Ingen var kvar där.
Min människa! Min vän och min man…

Sedan gick allt så fort. Tycker jag. Minns inte så mycket.

Jag minns illamåendet och min självkontroll att inte kräkas.
Inte spy på mattan! Inte mattan…

Ringde mina vänner och alla kom de till min undsättning.

Jag spydde på mattan.
Mina dåvarande vänner avbröt middagar, nattning av barn och tevetittande för min skull. Och för hans skull och för det som hände.
Min jordbävning, min död, min katastrof.

Jag vrålade; ”Jag dör! Jag klara inte det här! jag dör”..!


De kom till mig snabbt, tyckte jag, men i själva verket gick det över en halvtimme innan de var här.

Jag tackade gud för dem då, mina “tryggheter“. Mina vänner… Min dåvarande vänner. Ingen av dem finns kvar idag.

Poliser, läkare och människor i hela lägenheten. Jag fattade ingenting.

Det var totalt rent i huvudet, stiltje i kroppen och själen. Torka…
Jag mådde illa och jag frös. Behövde kräkas. Behövde kräkas igen…
Är han verkligen död? Det måste vara ett misstag! Är han död..?
Och jag minns att jag gick fram och tillbaka in till sovrummet och den döda kroppen, som om han skulle ha vaknat nästa gång jag klev över tröskeln, som om han bara sov en stund. Men så var det inte.

Död, döden, döendet…

Det var okända människor i vårt hem! Överallt. Okända människor! Som aliens intog det vårt vardagsrum och hela lägenheten. De kändes som inkräktare! Som insekter och odjur… 
Några kom och intog, tog över, vårt hem!

De hade fest! De hade fest i lägenheten mittemot. Fattade de inte vad som hände? Såg de inte?
Min värld stannade, varför inte deras? Min värld blev till ett ingenting och de skrattade! Begrep de inte? 
Hela mitt vackra liv och dess skönhet, krackelerade på några timmar och alla sanningar lades på bordet. Alla lögner berättades och jag var tvungen att erkänna och förklara…
Polisen undrade ju… Läkaren frågade sig… Jag svarade och hade svårt för att hålla tillbaka illamåendet!

Jag krackelerade där. Blev till småsten och smulor.

Torkan intog min själ och min kropp… Det ska inte vara så här, för unga människor! Det ska inte behöva hända någon, så hastigt! Från tvåsamhet på morgonen, till ensamhet till kvällen…

Väldigt märklig känsla i kroppen. Jag var illamående och kall.

Ville vomera igen! Frossan klev återigen in i min kropp.
Jag skakade fullständigt sönder och samman och då… skedde det där märkliga! Jag klev utanför mig själv ett ögonblick. Men tillvaron fortsatte att snurra ändå! Alla rörde på sig ändå, tiden stannade inte. Världen stannade inte upp!
Kan inte redogöra för vad som hände. Minns inte! Minns inte mycket…
Jag minns att jag stod som en annan människa, på sidan om och såg på. Jag hörde och såg mig själv tala och förklara, huden i mitt ansikte var betonggrått…
Jag minns att ambulansföraren talade tydligt och långsamt med mig.
Jag såg att hennes läppar rörde sig, men jag minns inte vad hon sa.
Tydligt, långsamt, och högt, talade hon till mig. Varför då?

De hade fest mitt emot, han var död, jag ensam kvar och var fanns katten?

Varför prata så högt! Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Igen!
Illamående och yr. Det här händer inte! Det är inte möjligt! Det kan bara inte…

Jag grät ljudlöst. Låg i knät på en av mina vänner. De före detta vännerna…

Ville inte se eller höra, när de bar ut det som var kärleken. Bar ut honom på en bår i en svart säck. De tog honom med sig! Vem skulle jag sova bredvid inatt? Och varför en svart säck?
Jag hann med att ta ett sista farväl, innan de tog honom med sig. 
Hade han kanske vaknat nu? Hade han vilat färdigt? Hur fan kan de ha en fest… Tänk om det var så att bara sovit en stund. Han kanske bara hade skojat och satt upp i sängen nu!
Jag tog farväl. Han var inte vaken. Han var död. Kall, hård och död. Ingen var kvar där innanför.
Innan de bar ut honom, satt jag i sängen och klappade på det skal som var hans.
Höll handen en stund. Lät mina fingrar leka över hans handrygg. Dessa vackra, fina händer. Smekte den kalla kinden och viskade tyst, ”jag älskar dig”.
Kall, hård och inte min. Han är någon annanstans.
Han kommer inte hem igen!


Döden, livet och samvetet. Som en flodvåg slår det över mig! Jag vaknar alltid med ett ryck! Känslan av att jag ska dö, tar tag i mig och vänder uppochner på hela min person… 

Jag ser honom och min skuld i det som var, mitt samvete… 
Som en grotesk andefurste, slår det mig med hårda piskrapp över min själ!
Och jag blir aldrig densamma igen. Jag blir aldrig den jag var…
Livet pågår fortfarande utanför och runtomkring mig, men hela mitt väsen är fängslad i det som var och det som senare skedde… 
Jag är ännu tyngd av livets bojor.

Han kommer aldrig mera hem igen…


/ Arthur

När jag växte upp fanns det förhållningsregler att hålla sig till. Jag lyckades sällan hålla mig till dem och föll väldigt ofta utanför ramarna. "Pojkar ska inte gråta"…

När jag växte upp fanns det förhållningsregler att hålla sig till.
Jag lyckades sällan hålla mig till dem och föll väldigt ofta utanför ramarna.

”Pojkar ska inte gråta.” 
Pojken som inte fick gråta…
”Pojkar ska bli stora och starka, leka med bilar.”
Jag ville inte. Jag grät ofta, ville inte bli stor och stark! 
Jag lekte definitivt inte med bilar!

Jag minns mina protester. Det blev påföljder av sådant.
”Din vilja växer i skogen,” sa de vuxna och min självkänsla var lägre än det lägsta.
Om jag ville och önskade någonting, ”Din vilja växer i skogen.”
”Pojkar gråter inte! Sluta gråta! Jag ger dig orsaker att gråta.”
Pojken som inte fick gråta…


Även små gråt-lösa pojkar växer upp. 
Ofta växer de upp i desillusioner av vad som är manlighet, vad som är stort och starkt. Ofta växer pojkar med ogråtna tårar upp med luftslott som inte existerar och finns.
De där tårarna, den låga självkänslan och den där rädslan, blir till destruktivitet och ett omättat sökande efter bekräftelse, att få duga och vara med precis som de är och exakt så som de vill vara.
Det blir mycket ömhetstörst av sådant där. Att pojkar inte får gråta. 
Pojkar som gråter blir inte heller tröstade! Pojkar ska inte gråta och då tröstar man dem inte, och de får inte sitta i famnen på någon vuxen, för tröst, värme och kärlek. 
Det blir ett kärlekssökande av sådant.
Kärleksnöd, ömhetstörst och otröstade pojkar, blir än mer förvirrade och sorgsna som vuxna.
Pojken som inte fick gråta… 
”Pojkar gråter inte.”
Det blir oerhört mycket ohanterligheter, destruktivitet och ständigt sökande efter det som inte finns, av sådana där lögner och dumheter. 
Kärlek och självrespekt. Ja, det fanns ju aldrig där ifrån början, så sökandet tar sig uttryck i sprit och missbruk av andra droger. Bland annat…
Jag tror så. Det sociala arvet. Det kärlekslösa blir till missbruk, självförstörande och i slutändan beroende och maktlöshet. Döden.


I min strävan efter ett nyktert liv, ett tillfrisknande som är stadigt och tryggt, har jag kommit på att de sociala arvet har spelat stor roll för mig. 
Och det spelar stor roll för mig fortfarande.
Jag måste finna det där som jag inte ens vet hur det ser ut och vad det är. En cementerad grund och botten av självkänsla, kärlek och ödmjukhet. 
Jag måste finna den där källan till självmedvetenhet och självaktning för att kunna ha ett gott tillfrisknande. 
Jag tror att det är grunden. Det basala!
Jag börjar där, att gå ut och leta redan på min kärleksfulla själ-medvetenhet och min jagkänsla, för det utgör grunden och stabiliteten i min person och allt det andra som jag företar mig. 
För har jag inte det, då spelar det ingen roll vad jag företar mig i min personliga utveckling, för det kommer aldrig att fästa vid.

Skattjakt. Sökande. Letande. 
Pojken som inte fick gråta.
Han gråter hur mycket som helst…
Och han får det…


Väl Mött / Arthur