En hel del värktabletter, som inte fungerar och jag har vandrat i lägenheten för att få smärtan att gå över. Jag har tappat några kilon, men det går långsamt. Det är bra! Går det för fort hänger inte kroppen med alls… det där "farliga" bukfettet…

Det har varit en utomordentligt jobbig natt. 
Jag har varit uppe flera gånger och inte riktigt vetat hur jag ska ligga för att slippa all värk i kroppen. 
Värst är ryggen just nu. 
Armbågar och knän får mig att vakna av all smärta. 
En hel del värktabletter, som inte fungerar och jag har vandrat i lägenheten för att få smärtan att gå över.
Är det detta som är att bli gammal? Men du…  gammal är jag ju inte…

Gårdagen, i den härliga värmen, bjöd på en kort promenad och lite matvarushopping. 
Luft och sträcka på benen. 
Ingen större motion i övrigt och inte heller någon ”träning” av muskler och kroppen.
Jag brukar, när jag varit ute på min konditionsträning och kvällspromenad, träna lite hemma. Lite magmuskler och armar. 
Jag försöker ju gå ner i vikt och ska även försöka att få igång resten av kroppen, för i min ålder blir det knepigt för huden att hänga med i viktnedgång.
Jag har tappat några kilon, men det går långsamt. Det är bra! 
Går det för fort hänger inte kroppen med alls. 
Det har blivit enklare att gå i

trappor, uppför längre backar och även mina kvällspromenader känns lättare. 
Men… det tar betydligt längre tid att hämta hem konditionen idag, jämfört med för tio år sedan. Men jag upplever att det finns en grundkondition någonstans därinne i kroppen.
Eftersom den här mannen lever på snåla pengar, så får han ”träna” hemma och göra sitt bästa, istället för att köpa ett gymkort! 
Dessutom är jag ingen fan av gruppträning och jag känner mig alltid betittad. 
Och oj vad det verkade självcentrerat! Vem tror jag att jag är? Världens mittpunkt!? Hur många av dem som är på ett gym bryr sig egentligen? 
Anledningen till att jag behöver gå ner i vikt, lite grann, är ju för att jag dragit på mig det där ”farliga” bukfettet och tänker inte dö av en hjärtinfarkt! 
Under mina depressioner har jag lyckats med att äta upp mig och lägga på mig närmare tjugo kilo och mitt första mål är att åtminstone få bort tio av dem…Dessutom vill jag inte bli en fyrtiofemårig Barbapapa. 
För övrigt är ju tanken att även psyket ska stabiliseras och jag ska må bättre mentalt, med tiden.
Jag går in i min femte vecka och vad gäller mitt psykiska välmående, så har jag inte upplevt någon större skillnad. 
Det kanske kommer med tiden…

Till veckan ska jag få träffa samtalsterapeuten på Jobb Torg Resurs. 
De har givit mig erbjudandet att få träffa terapeuten, så länge som psykiatrin inte kan erbjuda mig någonting alls! 
Jag uppskattar det så mycket, för jag behöver verkligen någon som kan vägleda mig och som jag kan få prata med om mina känslor och tankar. 
Jag upplever att det hela tiden är en färskvara, den positiva feedback man får i dessa samtal och många gånger blir jag påmind om mina insikter och mina inneboende kunskaper…

Från det ena till det andra…
För mig blir det en Söndag hemma, med katter, promenad och musik.
Jag Har en del göranden som jag skulle kunna ta itu med, men frågan är om det blir gjort?
Det är märkligt med Söndagar, för oavsett om man är sjukskriven, arbetslös eller arbetar, så är Söndagar fortfarande en sådan där dag då man kan tillåta sig att göra ingenting eller göra lite som man vill…
Jag tänker välja på vägen idag. Vad som sker återstår att se…

På Återläsande och tack för uppmärksamheten!
Kanske att vi hörs senare idag… Och du, var rädd om dig… ”Ta ingen skit”!
Väl Mött / Arthur