Jag tänkte ta modet till mig och lämna ut lite av de där små egenheterna (Jag vet! Oerhört dumt och tröttsamt! Normalt? Jag vet inte… Vad är normalt!?). Jag har funderat och jag har tänkt, som alltid… Tänk om jag skulle skriva ner mina små "egenheter" och bjuda på dem? (Detta känns oerhört utlämnande, upplever jag i skrivande stund!)

Jag har funderat och jag har tänkt, som alltid…

Ska jag våga? 

Tänk om jag skulle skriva ner mina små ”egenheter” och bjuda på dem? Du vet, sådant där som ständigt påverkar vardagen och som kan bli, för mig, irritationer och mindre ”problem”..?
Jag vet att många människor har ”konstigheter” för sig och jag är absolut inte ensam om att ”hålla på” och jag är inte heller ensam om att ha rutiner och göranden som måste ske i en viss ordning…

Jag tänkte först, varför ska jag skriva om det och är inte det jäkligt pinsamt? Det är faktiskt en av mina hemligheter! Min man och kärlek vet om dem, men annars är jag ganska diskret när jag ”håller på”…
Och jag vet inte var det här ”beteendet” hör hemma någonstans, om det är, som för så många andra, bara ett personlighetsdrag eller om jag kan härleda det till min dubbeldiagnos?
I alla fulla fall… Jag tänkte ta modet till mig och lämna ut lite av de där små egenheterna och ibland tvångsmässiga beteendena! Modigt va?

Om jag skulle börja med att berätta om min hygien. 
Det är inga som helst problem med att ”sköta den”, såvida jag inte är deprimerad och nedstämd, för då får det stå åt sidan. Men det tar en evinnerlig tid att utför det jag ska när jag badar och duschar. 
Jag har numer försökt att begränsa mitt badande och duschande, för huden torka ut och det har hänt att jag har skrubbat mig för mycket, vilket gjort att det blivit sår och ”eksemliknande” skador på huden. 
Det kan ta upp till två timmar innan jag är färdig och klar med mina bestyr. 
Jag har försökt att ta snabba kvicka duschar och hasta på mina ”ritualer”, men summan av det blir irritation och ibland oro att jag inte är tillräckligt ren och hygienisk! 

Jag brukar försöka att ”fixa det jag ska” varannan eller var tredje dag!
Jag badar först och sedan skrubbar jag kroppen. 
Allt skrubbande måste ske tre gånger. Tvättar håret och ordnar med fötterna och tvättar öronen ordentligt… Gärna tre gånger! (Jag fattar inte att jag bestämde mig för att bjuda dig på detta!)
Jag ”måste” sedan duscha och tvätta av mig tre gånger till…
Det kan ta mig upp till två timmar… (Detta känns oerhört utlämnande, upplever jag i skrivande stund!)

Min händer och bakterier. Egentligen inga konstigheter… Alltid våtservetter och handsprit med mig i väskan. Även en handkräm, eftersom jag vet att hinnan som bildas av handkrämen skyddar mot bakterier (Jag vet! Oerhört dumt och tröttsamt! Normalt? Jag vet inte… Vad är normalt!?).
Offentliga toaletter på stan går bort, om jag absolut inte måste och tunnelbanan uppskattas inte alls! Jag måste alltid se efter hur sätena ser ut, innan jag sätter mig och jag vill gärna använda handsprit efter en resa.
Jag försöker alltid ha koll på att det finns tillräckligt med ”rengöring”, de närmaste dagarna och jag vill alltid ha en reserv hemma. 
Just nu är våtservetterna snart slut, och jag är väldigt stressad över det! Jag måste ordna det idag!

Att tvätta är speciellt för mig. 
Just i dag och i skrivande stund har jag tur, för jag kan och får tvätta min tvätt hemma hos min man, i annat fall brukar jag försöka att lösa det i den allmänna tvättstugan hemma i Bagarmossen. 
Men… Jag måste städa först och har jag tur så hinner jag köra en snabb genomsköljning av maskinerna, innan jag själv kan lägga i min tvätt. 
Det tar tid att tvätta, men det måste vara rent, om jag inte vet vem och vilka som tvättat före mig!
Kläderna får inte hamna på golvet, i den allmänna tvättstugan och det måste vikas på ett speciellt sätt. Jag vill ha det på mitt vis. 
Det måste vara rent på bänkar och i tvättkrogar… Omständligt, jag vet!

Planering är inte riktigt min ”grej”. Jag kan vara av typen ”spontan”, men att bestämma i förväg om jag ska fika med en vän, eller ta en promenad med en kamrat på stan, så låter jag det alltid ”stå öppet”. Jag kan inte bestämma mig! 
Jag vill veta min dagsform, om jag hunnit duscha och om jag har ”mina saker” i beredskap om jag ska hitta på något med en vän.
Jag vill gärna vara ensam, kunna utföra min vardag på mitt sätt och jag kan bli väldigt stressad och även irriterad om någonting kommer i vägen för mina rutiner. 

Jag undviker i möjligaste mån att lära känna nya människor och kan jag, om jag inte känner personen ifråga, så kramas jag inte! Jag har ju ingen aning om vad dessa kramgoa’ människorna har varit!?
Det sistnämnda blev ett jätteproblem för mig i Tolvstegsprogrammet, eftersom jag inte heller vill såra någon genom att tacka nej till en kram, så kramades jag ändå och det i sin tur skapade lite oro och ångest. Visst är det lite knepigt?
Känner jag dem jag möter, är det en annan sak, men nya och främmande människor? Nej tack!

Min mat! 
Peta aldrig i min mat! Det gör mig galen och äcklad (förlåt uttrycket!) med andras fingrar på min tallrik och det kan sluta med att jag inte äter alls… Jag vill dessutom se efter ordentligt att besticken är rena och schyssta och jag har alltid en bunt med servetter till hands! Jag klara inte av kladd och spill och egentligen vill jag inte alls äta med fingrarna, som på en snabbmatsrestaurang till exempel. Jag gör det ju ändå… Men kan jag undvika det, så blir jag lättad…

Bussar och tunnelbana har jag oerhört svårt för, men jag färdas ju med dem ändå. Det är ju ett ”måste”!
Om jag får åka som jag ”brukar åka”, så skapar det mindre problem. Nya rutter och nya färdvägar, kan göra mig irritera, sur och trött. 
Jag är uppenbarligen en rutinmänniska och vill ha somliga saker som jag alltid har haft det. Jag vill ju gärna omnämna mig som nytänkande och liberal, men i vissa avseenden vill jag ha det som jag vill ha det och det gör mig trygg och jag slipper oro och ängslan.
Problemet då, när jag är ganska trygg och nöjd på min resa genom staden, är att jag blir väldigt upptagen med att ”inventera” min väska hela tiden, så att allt är med och tillgängligt när jag behöver det. 
Jag ser över telefonen och om bankkortet är med. Legitimation! Skrivblock! Kolla almanackan igen och ser efter så att jag har alla uppgifter om eventuell adress, nedtecknat ordentligt. Kollar telefonen igen och sedan almanackan och samtidigt måste jag vet var vi är på väg! 
Jag får ju inte glömma att stiga av… 
Jag ser över mina saker ett tiotal gånger, innan jag är trygg och säker på att allt är i sin ordning!
Handsprit och våtservetter är A och O på resan…

Mina kläder som jag klär mig i… 
Inga fläckar (är du galen! Det förstör min dag!) och det får inte se otvättat ut! Tidigare tvättade jag mina kläder efter en gångs användning, men jag har blivit bättre på det! 
En fläck dock, kan få mig att gå i taket. På mitt tidigare arbete hade jag alltid en ren skjorta med mig, om utifall att… Fläckar gör mig nervös och irriterad. 
Dessutom måste kläderna sitta snyggt och bekvämt, och jag har en irriterande egenskap att hela tiden, nästan, rätta till och snygga till mina kläder, så att det ser bra ut. 
Det kan göra vem som helst galen, så även för mig!

Min man och kärlek har förstått vad jag ”håller på med” och låter mig hållas. Så länge det inte går ut över någon annan, så är det okej! Jag är ganska bra på att dölja mina egenheter och har levt med dem ganska länge…
Men det blir besvärande i längden och när jag inte är hundra i mitt mentala mående, skapar det naturligtvis ångest och någon typ av odefinierbar skuld.

Några av mina konstigheter som du får ta de utav… 
Det finns fler, sorgligt nog, men somligt behåller jag för mig själv… än så länge!

Tack för din uppmärksamhet och din tid…
Nu när jag publicerat detta på min blogg, blir jag omedelbart rädd och orolig! (Jag kan välja att radera detta senare!)
Det blir bra och det ordnar sig alltid på något vis, som mormor sa…
Väl Mött / Arthur 

Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! Jag har en ständig önskan om att få vara ensam och fundera, tänka till och ge mig själv lite tid… Jag är en rädd människa. Ett knytt. Och numer… flyr jag inte.

Det finns rädslor hos mig. Alltid!
Jag vet inte hur framtiden kommer att se ut.
Jag har skrivit om detta tidigare, men det är en märklig känsla att vara desorienterad och vilsen i tillvaron!
Det finns ingen, just nu, stadig plan på hur det ska se ut där borta!
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 

Och jag är rädd och oroad för min nykterhet och min frihet, i det nya livet!
Jag är rädd för att min man och kärlek lämnar mig av utmattning. 
Jag oroar mig ständigt för min ekonomi och mina husdjur!
Jag har ju insett att mitt missbruk bottnar i självmedicinering. Jag har en dubbel diagnos! Jag är skruvad och det är för mycket som pågår…
Det är min sanning och det är vad som är förankrat hos mig…
Hjälpen, för min räkning, låter vänta på sig och ibland avundas jag dem som är i ett tillstånd av berusning och rus.
Det är inte drogerna, (alkohol är en drog), i sig jag vill åt, utan själva tillståndet av att få befinna sig i skuggorna av livet.
Att få slippa livet och bara vara frånkopplad och strunta i allt!
Det är svårt att leva…
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 

Och varje månad måste jag och många med mig, ansöka om Ekonomiskt Bistånd. Varje månad, gärna veckor i förväg, är jag oroad och rädd för att min ansökan ska avslås! 
Det finns aldrig några garantier för att jag verkligen blir beviljad de där pengarna! 
Det stressar mig oerhört. Jag är nervös och blir dränerad på energier…
Jag är en rädd människa. Ett knytt. 
Och numer… flyr jag inte. Livets verkligheter knackar på och jag står kvar. Inte stadigt, men jag står kvar…
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre!

Den där rädslorna som jag nämnde, om framtiden och så, den finns alltid där.
Jag har varit isolerad en tid. Jag vill vara ifred!
Jag har ingenting att leva på och det finns alltid en oro i kroppen att jag ska bli nekad de där futtiga pengarna. 
Rädslor! Jag är rädd och orolig. Nästa alltid!
Det finns aldrig några garantier att jag ska få den där hjälpen, som sagt.
Det är inte mycket pengar och de räcker inte långt, vilket jag skrivit om tidigare, men de är dock pengar och jag kan betala mina räkningar och en del privata skulder.

Jag får själv förfoga över de här pengarna och jag får själv planera vad de ska gå till. Jag betalar räkningar och jag betalar sådant som kan komma att påverka min framtid.
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 

Jag får skylla mig själv, tycker handläggaren på Socialförvaltningen, om jag väljer att betala räkningar, skulder och annat som kan komma att påverka mitt framtida liv. Jag kan göra annorlunda och fatta mina besluta på ett annat vis. Det är upp till mig att prioritera och se över vad som är viktigt eller ej! 
Men… Jag vill ju förbli skuldfri och kreditvärdig, nu när jag lyckats med att ordna upp det där! Jag prioriterar det… Det tillhör ju framtiden!
Det finns rädslor i det också, att framtiden grusas och ”fuckas upp,” bara för att jag inte betalar det jag sak!

Ibland får jag låna pengar. 
Jag har fått pengar, som gåvor och detta för att jag ska kunna få råd med det där lilla extra. 

Den här månaden blir det snålt igen. 
Hur ska det gå med det här nu då!? 
Oro och rädslor för det också! 
Det är mat, det är kaffe, toalettpapper och annat som jag behöver… 
Rädslor! Alltid rädd och orolig.
Men jag får pengar och jag är glad att jag slipper tänka på om jag har fickpengar eller inte.
Jag behöver inte tänka på om jag får råd med busskortet eller inte, och jag får även hjälp med läkarkostnaderna.
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 
Men det blir tröttsamt för honom också!
Men det är inte för resten av mitt liv. Och det kommer alternativ.
Inte i morgon och inte heller nästa vecka, kommer det en lösning.

Jag har en ständig önskan om att få vara ensam och fundera, tänka till och ge mig själv lite tid…
Promenera och andas frisk luft och bara få vara, är ett av de få alternativen som finns just nu! 
Jag vill inte, orkar inte och saknar lusten att umgås…
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 
Kanske idag, att jag bryter det där och går ut och andas lite. Lite luft. Lite mer syre till mina lungor. Andas in förhösten och släpper rädslorna.
Dessa Rädslor som jag är maktlös inför.
Rädslor som jag inte kan göra någonting åt just nu.
Jag lämnar det och går ut en stund… Med musik som distraktion och avskärmning från omgivningen och livet.

Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 

Väl Mött / Arthur
 (För somliga är jag Janne)