Numer, när jag vaknar på morgonen, så känns det verkligen att jag börjar bli äldre. Jag tänkte skriva gammal, men det vägrar jag att göra. Gamla människor tar promenader och matar duvor med några dagar för gammalt formbröd…

Numer, när jag vaknar på morgonen, så känns det verkligen att jag börjar bli äldre.

Jag tänkte skriva gammal, men det vägrar jag att göra.

För det första värker det överallt, i knäna, ryggen och nuförtiden även i axlarna. Somliga dagar är värre än andra.

Jag har försökt att se över den här kroppen, eller ”templet” som vissa envisas med att kalla den, och tagit en hel del prover, men läkarna finner ingenting.

Inga prover i världen kan påvisa att det skulle vara en inflammation eller infektion i den här kroppsbyggnaden.

De tror att det har med mitt missbruk att göra. Värken. Att kroppen har blivit skadad. Jag har själv åsamkat mig dessa skador.

Tillfrisknandet från mitt tidigare missbruk, får ta all skit. Alltid!

Jag går sakta men säkert ner i vikt, eftersom jag lagt om kosten ordentligt! 

Och jag ser till att promenera, inte jogga, (det går inte alls numer för tröttheten i knäna) för att få motion och kondition.

Det blir i alla fall promenader. Jag går nästan alltid om jag kan. 

Så lite motion och friskluft bjuder jag mitt ”tempel” på. 

Promenader känns också lite så där, ”mer för de för äldre.”

Gamla människor tar promenader och matar duvor med några dagar för gammalt formbröd.

Jag är inte där ännu, men kanske…

Och för det andra vaknar jag okristligt tidigt varje morgon. Det gör alla gamla människor, ja eller äldre! Jag kliver upp så där vid halv sex. Klockan fem, i värsta fall. Det har tydligen med åldern att göra det med? Gamla människor sover mindre. De behöver mindre sömn!

Och då, när solen går upp över hustaken, dricker jag mitt kaffe, skriver lite grann och så tar jag en cigarett. Fortfarande.

Jag måste sluta röka… Men en sak i taget. Jag kan inte och jag tänker inte bolla med flera av mina dumheter i taget.

Därnäst och för det tredje, vad gäller ålderns utmätning på min lekamen, så hänger det lite överallt.

Huden har definitivt blivit slappare och fettdepåer jag inte visste fanns, har visat sig lite varstans på kroppen. 

Fast å andra sidan har jag inte tränat på över tio år, så…

Men jag kommer sakta igång med det med! Jag gör lite ”övningar” hemma. Om jag går ner i vikt, tänker jag, så vill jag gärna att huden och resten av kroppen hänger med. Huden gör ju inte det längre, hänger med i farten alltså, så om jag tränar lite hemma..? Kanske att det slappa ger med sig..?

Och med tanke på mitt hjärta och min själ, så är det bra att jag gör någonting över huvud taget! Och…

Jag måste ju sluta röka också.

Jag inser när jag ser mig själv i spegeln att jag inte är tjugo längre!

Men inte sjutton trodde jag att jag skulle bli ”äldre”, jag tänkte skriva gammal men det vägrar jag fortfarande att göra, så fort! Men så är det.

Jag börjar bli äldre och kroppen hänger inte med längre. 

Upprepning och punkt!

Kroppsfixering kanske? Nja… Jävligt synd att det inte funkar som det gjort i så många år och bittert känns det om jag orsakat alla smärtor själv. Trist.

Det sistnämnda tror jag inte längre på! Det har gått tjugo månader nu, sedan min första drogfria dag, så… Det är bara en snabb och enkel förklaring för läkarna och det är alltid smidigt för dem att skylla på mitt förbannade missbrukar jag!

Och så borde jag ju sluta röka!

En sak i taget, tänker jag. Mitt missbruk av droger, alkohol är alltid en drog, som jag lyckats bryta mig ur, kommer alltid att vara första prioritet, alltid komma före allt annat och tillfrisknandet sätter jag alltid främst.

Så sluta röka… Det dröjer.

Men det påverkar ju kroppens åldrande, så… Oavsett det, så börjar jag bli äldre. Punkt! (Alltså… Inte gammal! Ännu!)

Det märks definitivt på morgon, när jag vaknar, så där vid fem halv sex, och kroppen värker och gör ont, att jag inte är tjugo längre.

Mitt ”tempel” behöver en renovering… En total renovering, både utvärtes och invärtes.

”Möt dagen med ett leende och resten av världen ler tillbaka”! Jag har försökt den lilla klyschan, men den fungerar inte heller!

Halleluja för en vacker kropp och halleluja för ungdomlig skönhet och smärta kroppar…

Väl Mött / Arthur den ”äldre”

Tänkta tankar och funderingar jag tankat… Men den där skavande oron gör sig påmind. Den kommer krypande under täcket, över benen med riktning mot bröstet… Snart är tiden kommen för oss att bryta upp. Jag tänker oerhört skrämmande och destruktiva tankar…

Jag har varit vaken i några timmar nu. 
Jag har svårt att komma till ro och jag har haft svårt att somna och känna mig trygg.
Det är ingen ny känsla av rädsla eller oro i sig, den är bara blommande och tar plats i mitt liv just nu, men det är jobbigt och jag blir gnällig, ledsen och trött på livet…

Jag funderade under natten på hur det blev och hur det var. Livet!
Jag tänkte på fina och bra minnen, för en gång skull och jag försökte hålla kursen på de saker jag fått vara med om, som så många andra bara drömmer om, och alla de äventyr jag fått uppleva i mitt liv.
Jag tillät de destruktiva och nedbrytande tankarna befinna sig i taket, i sovrummet, emedan jag själv och katterna njöt av kuddens närhet och det goda minnenas vilsenhet på örngottet…

Men den där skavande oron gör sig påmind. 
Den kommer krypande under täcket, över benen med riktning mot bröstet, tar sig fram som rysningar och ilningar och slår sig till ro över bröstbenet. 
Det blir svårt att andas då. Det blir svårt att hålla tankarna i styr.

Och medan jag ligger där, så lyssnar jag på min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, när han sover, susar och andas. 
Jag klappar på katterna och lyssnar till deras ”utombordare” till spinnande och så plötsligt kan jag inte andas längre. 
Det blir någon blandning av panik och rastlöshet. Det blir ett hopkok av rädsla och sorg. Det blir totalt omöjligt att ligga kvar i sängen. 
Jag måste upp. Jag måste ta mig upp och ut i rummet… Få utrymme och syre!
Och jag kliver upp och sätter mig ner för att skriva, igen. 
Jag skriver lite av varje, och att sitta vid datorn distraherar tankarna och ”häxorna” i huvudet.
När jag suttit där ett tag, framför skärmen och lekt med mina ord, så kryper jag tillbaka och vilar mitt så oerhört röriga och stimmiga huvud emot huvudkudden.

Jag funderar på en före detta väninna och undrar hur hon har det. 
En väninna som jag varit på ”missbrukarflykt” med och som jag blivit ombedd, av mina terapeuter, att inte höra av mig till. 
Hon är en av de där vännerna som inte är bra för mig och min drogfrihet! 
Hon är en av de där vännerna som jag tagit flest återfall med och hon är en av de där väninnorna som jag har så oerhört mycket outrett med.
Vi skulle behöva tala med varann.
Jag saknar henne!
Men jag ska inte höra av mig! Jan kan inte riskera någonting i mitt psykiska mående! Det hindrar dock inte att jag funderar på hur hon har det. Lever hon? Bor hon kvar där hon bodde då? Har hon sitt arbete kvar och har jag fortfarande mina kläder där? Är det ännu ett liv i berusning och sus och dus för henne, eller har även hon kommit på att missbrukarhelvetet inte är ett liv!?

Jag somnar om en stund och vaknar med ett ryck… 
Och det som väcker min ytliga sömn och det jag vaknar av och ser i en hundradels sekund, eller kanske två hundradelar, är pappa som står i dörröppningen till sovrummet…
Jag kliver upp igen och sätter mig framför teven en stund och somnar i soffan, med pläd, katter och en kopp kaffe.

Jag funderade på min tid på jorden. 
Jag tänkte och skrev en dikt om döden och kärleken, när jag ändå var vaken och jag grubblade över min tvåsamhet och mina fina man, han jag alltid vill vara nära, nära och jag tänkte på allt han är, allt han gör och allting som han står för, för mig!
Jag tänkte på allting som han aldrig ifrågasätter och inte heller ber om förklaringar till, när jag ”sätter igång”, med mina egenheter…
Och jag tänker att, när ”häxorna” väl har fått övertaget i mina innersta rum, att det är omöjligt att älska någon som jag. Hur är det möjligt? Kanske att jag ska leva ensam ändå..?
Det finns så mycket skuld och så mycket dåligt samvete hos mig, inför honom och vår relation, och jag ”tror” att snart… Snart är tiden kommen för oss att bryta upp. 
Han kommer aldrig att stå ut! 
Det finns ingen möjlighet att han kommer att orka.

Jag tänker oerhört skrämmande och destruktiva tankar och ganska snart, efter att jag tagit mig ytterligare en kopp java, så förstår jag att det kommer att bli ”en sådan där dag, idag”! 
En dag fylld med dumheter och självdestruktivt grubblande…
Jag viskar tyst till ”häxorna” och till mig själv; ”Snälla någon! Lämna mig ifred! Kan jag få en enda dag fylld av glädje och kärlek!? Kan jag få en dags tidsfrist utan allt det där negativa och allt det mindre bra geggandet”?
Men tiden är redan slagen… Jag är försenad…

Klockan är morgon och solen letar sig upp över hustaken och katterna väntar på att få frisk luft och ligga i morgonsolen på balkongen… Jag öppnar balkongdörren och släpper ut dem i ljuset!
Och återigen, kokar jag lite kaffe till mig själv och min kärlek och återigen sätter jag mig för att skriva och denna gången med musik som distraktion och jag tänker; ”Hur länge ska jag behöva leva så här? Hur länge ska jag och alla andra i min omgivning behöva leva med mitt gnäll, mitt tjat och min önskan om att få lämna livet, vara ensam, dag efter annan”…

Och på nytt… Jag vill inte leva längre, jag orkar inte! Men… 
Jag vill ju inte heller dö… Jag vill att kaos, ska bli ordning! Jag vill att det mörka ska bli ljust, och jag önskar mig glädje, istället för det destruktiva…

Väl Mött / Arthur