En dikt om kärleken, förstås, detta alltid återkommande tema. Kärleken, att vara två och ständigt längta… och vara förföljd av passerad tid… / Arthur

Närhet. I närheten, av att vara nära.
Och om, på nytt, förbi, tillbaka och åter. Till dig.
Ständigt i retur.
Önskan om att alltid vilja återkomma. Till dig.

Här på den här platsen, hos mig, tillsammans med dig  och
i detta sammanhang i ett hängivet närvarande, eldar vi på kärleken och glöden.
En önskan, en bön, om att undslippa ensamheten, besannades och vi har varandra.
Vi fann varandra och i sagan är det allt vi har.

Du och jag, som är ett vi och vadhelst närsomhelst, är längtan alltid störst.
Och dessa frågor som aldrig upphör, med rädslan som närmaste granne, duger jag, finns jag och vill du?
Och det som var, det som är, vad och vilken.

I ständig påverkan av förfluten tid, i ett nytt nu och nu, för alltid förändring i tvåsamhet, i närheten av att vara nära.
Dig.

/ Arthur

Jag har börjat tala för mig själv. Egentligen inga konstigheter för de flesta gör ju det… Även i natt klev jag upp i några timmar. Såg på teve och kilade en av mina katter på magen. Här om dagen skickade jag iväg ett brev till Patientnämnden ang. psykiatrin…

Vaknar upp till ett mulet och lite grått Alby. Kaffe förstås. Skriva naturligtvis. Tittar på min man och kärlek på andra sidan bordet… Fina och vackra på alla vis…
Regnet hänger i luften. Vädret har olika nyanser av grått…
Det gör ingenting alls, för då kan jag vara hemma och inomhus med gott samvete.

Jag har börjat tala för mig själv! 
Lustigt kanske? Åldern?
Egentligen inga konstigheter för de flesta gör ju det, pratar med sin egen person, men jag tycker att det blir för mycket! 
Jag resonerar med mig själv om det mesta. Ganska högt också. Det har blivit ett utmärkt sätt att utestänga resten av världen och få möjlighet att vara ensam i min egen lilla världsbubbla.
Och idag, när jag går och handlar, så pratar väldigt många i mobiltelefoner och med så kallad ”handsfree”, vilket gör att jag inte sticker ut särskilt mycket, så min samtal kanske inte märks?
Igår var jag och handlade lite grann i Hallunda, i en matvarubutik som jag uppskattar väldigt mycket att gå och botanisera i. 
Det är ingen ”vanlig” Konsum butik eller ICA-affär. Det är av typen ”Matrebellen” och i den här butiken finner du nästan allt från världens alla hörn.
Dessvärre kommer jag alltid hem med mer än vad jag tänkt, för ofta har de matvaror som har lite för kort datum, eller som de köpt upp från något konkurslager, vilket gör att priset är barnsligt lågt! 
Jag vandrade runt där bland hyllorna ganska länge när jag plötsligt hörde mig själv resonera högt om jag skulle ha syrade blandade grönsaker, eller bara inlagd paprika.

Och när jag insåg att jag talade för mig själv, utan att vara riktigt medveten om det, började jag skratta. 
Det var skönt. 
Men jag insåg också att jag gör det allt som oftast och väldigt mycket, och funderade över hur jag kan få stopp på det? Och… måste jag det?

Jag kom också på att det är ett bra sätt att avskärma mig och glömma bort alla andra runtomkring mig bland all maten. 
Det är väl inte så farligt? Men jag började bli fundersam när jag pratade så pass högt med mig själv, att en kvinna ur personalen frågade om jag behövde hjälp med något.
Jag log och sa nej tack, för den enda hjälpen jag behövde var ju jag själv och resonemanget fortsatte genom hela butiken. Jag frågade mig själv och jag svarade så gott jag kunde.
Och nej, jag är inte schizofren, vad jag vet, men det var en rolig upptäckt. 
Och fråga gärna min man hur det är med det där, att jag samtalar med mig själv, för jag gör det hela tiden hemma också. För en dialog med min egen person. Han frågar allt som oftast vad jag pysslar med och om något är galet?

Även i natt klev jag upp i några timmar. 
Såg på teve och kilade en av mina katter på magen. 
Jag vaknade med ett ryck vid fyratiden och kunde inte få ro igen. 
Min kärlek och man vill gärna ligga och sova nära, nära, och gärna ha en arm eller två omkring mig, men det fungerade inte alls i natt! Jag klev upp och avnjöt ett par gamla repriser av Seinfeld. Det var okej och jag ställde upp balkongdörren på vid gavel för katterna och för att jag själv behövde frisk luft.
Om jag hade varit hemma hos mig själv, i Bagarmossen, då hade jag förmodligen tagit en kortare promenad! Att andas, sträcka på benen och få njuta av  den tidiga morgonen, är bot för trasiga själar. 
Men i natt satt jag i soffan och hade det ganska bra. Jag, en kopp kaffe med grädde och en av katterna i knät. Jag kände att livet, just då och där, var ganska okej…
I morse när jag vaknade var det mindre bra igen, men jag tänker låta det vara, eller jag ska försöka att ignorera det och jag ska gå ut i allt det grå och ta en promenad.

Här om dagen skickade jag iväg ett brev till Patientnämnden ang. psykiatrin och hur jag upplever att jag blivit behandlad.
Jag skickade med utdrag ur mig blogg, angående det här tramset och jag skickade även med mina mejl till Psykiatrin, som ingen har svarat på.
Det gnager lite, den där anmälan och jag grubblar över om jag ”ställt till det”, eller om det kommer att gagna mig…
Det är fortfarande oroväckande tyst ifrån dem… Jag uppskattar det inte alls, men någonting måste ju göras, känner jag, för snart är det dags att remissen än en gång hamnar på en ny ”institution!

Vi kanske hörs igen idag!? 
Jag kanske kommer på något mer som jag behöver få ur mig… 
Tack för din tid och din uppmärksamhet! 
Lev väl och var rädd om dig därute i världen. Var schyssta emot varann och du… ”Ta ingen skit”!

Väl Mött och på återläsande / Arthur


För oss som vill veta mer; Länk till Patientnämnden i Stockholm.