Ni lyssnar inte! Jag är människa och lider av psykisk ohälsa! Ni får bara inte behandla människor på detta sättet? Jag frågar mig! Är detta möjligt!? Så här får det inte gå till! Sov gott, för er som kan!

Jag fick ett brev i brevlådan här om dagen från er, det vill säga från Psykiatrin Söder Globen, där de hävdar att jag själv bett om att få tillgång till en annan mottagning närmare mitt hem i Bagarmossen! 
Det stämmer inte! 
Terapeuten och ”överläkaren” har själva tagit beslutet att sända mitt ärende vidare! 
De har inte ens diskuterat detta med mig! 

När jag var på besök vid Psykiatrin Globen Årsta/Vantör, berättade jag uttryckligen om mina svårigheter med att möta nya människor, slängas runt som en trasa till olika instanser och inte få den hjälp jag önskar! 
Jag bad dem att ordna så att jag kunde få gå kvar på mottagningen! 
Jag orkar inte mer! Jag vill inte! Hjälp mig för fan!

Och jag berättade också för dem att jag blir oroad och nervös med allt detta kaos! 
Jag bad dem om hjälp och förståelse för min psykiska ohälsa och sedan bokade vi nya tider för uppföljning och samtal om hur vi skulle gå tillväga!

Jag berättade även för dem om min förtvivlan, att medicinerna inte hjälper, att jag ständigt och varje dag, har en önskan om att få dö.
Jag har slussats runt och de har hela tiden ”varit någon annans bord”! 
Ingen vill hjälpa till och den ena vårdinrättningen hänvisar till någon annan! 
”Inte våra apor inte vår cirkus”!

Men hjälp mig! Det är allt jag begär!
Jag faller mellan stolarna och ingen tycks bry sig om det!

Jag förklarade även för dem att jag är rädd, orolig och nervös och jag hade även ett samtal om att jag själv förstått och fått insikten om att jag aldrig mer kommer att kunna arbeta heltid. 
”Överläkaren” skulle hjälpa mig med ett utlåtande och intyg för detta till Försäkringskassan!
Jag förklarade att jag inte orkar leva, men jag vill inte heller dö! 
Jag berättade att jag är rädd för människor, större folksamlingar och har någon typ av socialfobi och att jag oroar mig ständigt. Jag härdar faktiskt inte ut i det här livet!

För övrigt framkom det att jag är före detta missbrukare, med tjugo månaders drogfrihet numer och jag berättade att jag vet, och många andra med mig, att det är mer regel än undantag att psykiatrin inte vill hjälpa och tillgodose oss med tidigare missbrukarbakgrund och dessa båda höll faktiskt med mig om problemet! 
Flera jag talat med säger att det går lite prestige i det där, hos psykiatrin, att det önskar hålla missbrukare borta från psykvården, och jag upplever att jag har rätt i mina antaganden!
Jag kanske är paranoid och ser konspirationsteorier, men jag har varit med om detta förut! Det är förmodligen där ”skon klämmer”! 
Gamla missbrukare har förmodligen orsakat sin psykiska ohälsa själv!?

De har avbokat mina tider och de hänvisar till ”mina önskemål” om att få byta mottagning till Farsta/Skarpnäck i stället! 
Det är inte ens sant! 
Jag fick telefonnummer att sända sms till, om något skulle vara akut och jag fick ett telefonnummer att ringa vid ”akut läge”! 
Jag har skickat otaliga mejl till mottagningen och bett om hjälp, bett om svar och bett ”överläkaren” att skynda på mitt ärende och försöka ordna allting för mitt bästa! Det är ett krisläge just nu!
Jag har inte hört ett ord från någon! Ingen av dem har hört av sig och sedan får jag detta brevet i brevlådan, där de avfärdar mig med påståenden om att jag önskat och bett om att få ”komma vidare”.
Har detta varit deras plan hela tiden? 
Det här är grymt! Jag står inte ut! Och nu ska jag behöva gegga i detta också!
De vet ju hur jag mår! Alla inblandade vet hur jag har det! De vet hur desperat jag är! Det finns dagar, som jag berättade för dem, då jag bokstavligen kryper på alla fyra och inte ens kommer in i en dusch!

Dessutom tog ”överläkaren” mod till sig och ifrågasatte mitt mående och undrade om det kanske kunde vara så att de inte var depressioner jag lidit/lider utav. 
Och vad skulle jag svara på det? Jag visste inte vad jag skulle säga. ”Ja kanske? Kanske inte? Vad vet jag”? 
Jag pratade om mina mediciner och bad om hjälp med dem, men de ville att jag skulle avvakta och se… Och nu ska min remiss vidare och jag faller mellan stolarna igen. Jag får vänta ytterligare! Mer människor att träffa! Fler kontakter att knyta och jag… Mer rädsla, oro och osäkerhet! Det blir en läkare till att lägga till listan av all de jag mött och talat med! Närmare tio stycken sedan i våras!

Nej! Det får inte gå till så här! Jag vill inte! Jag har väntat och bett om hjälp i över ett år nu!
Remissen har gått fram och åter! Ingen vill hjälpa mig! Ingen vill ta ansvar! 
Ska det verkligen behöva hända någonting, för att någon instans ska ta sitt ansvar!?

Det räcker nu! Jag är förtvivlad, ledsen och arg! Jag mår inte bra! 
Ni lyssnar inte! Jag är människa och lider av psykisk ohälsa! Ni får bara inte behandla människor på detta sättet?
Jag frågar mig! Är detta möjligt!? Så här får det inte gå till!

Sov gott, för er som kan!
/ Arthur

Jag är Arthur, Janne för somliga. Jag har dubbeldiagnos, och är så oerhört trött nu… När jag slog upp balkongdörren för katterna i morse, doftade det höst. Jag är oerhört trött på mig själv och jag är urless på att inte få gehör för alla mina försök att få till ett liv värt att leva.


Jag är Arthur, Janne för somliga.
Jag har dubbeldiagnos, och jag är så oerhört trött nu…

När jag slog upp balkongdörren för katterna i morse, doftade det höst.
Den här sommaren har varit oerhört kort, mycket regn och det har handlat om mitt förbannade mående! 
Det har varit ett krigande och det har varit jävligt geggigt och det har varit tårar och rädslor, i min ensamhet…

Jag är oerhört trött på mig själv och jag är urless på att inte få gehör för alla mina försök att få till ett liv värt att leva.
Jag är trött på mitt gnälliga jag.
Jag är trött på att kämpa i motvind och att ingen lyssnar.
Jag är obehagligt trött på mina relationer och jag önskar bara att få vara ifred just nu.

Jag är trött på socialförvaltningen, som inte engagerar sig det minsta i mig och min person. 
Det går nämligen lite för bra just nu, vad gäller min drogfrihet och mina planer för framtiden, även om dessa saknas!? 
De senaste året har jag skött alla mina åtaganden, jag har gjort allt det som jag är ålagd att göra och jag har följt all den planering och alla de ”planer” som skrivits ner för min räkning.

Det går bra nu och jag är så ”duktig” och håller min på rätt sida om livet.
Det går bra nu och då… slutar de höra av sig. 
De på Socialförvaltningen känner att jag är stor och stark nog att sköta mig själv och stå på egna ben. 
Men de kunde kanske höra av sig och fråga hur det går för mig? 
Och i ärlighetens namn, det fungerar ju inte! 
Mitt liv är en enda stor trasselsudd och emellan åt faller jag ner i det mörka svarta och inte bara jag blir lidande, utan alla andra också i min omgivning. 
De senaste dagarna har jag sovit lika mycket som mina två katter. 
De senaste dagarna har jag väntat på att någon av alla de inblandade i mitt liv, ska höra av sig och bara säga; ”Det kommer att bli bra igen”!
Det går bra nu, för det är tyst och jag känner att jag är lämnad ensam i allt detta liv, som jag ändå inte kan hantera. 

Jag vet att människor genomlever fasor i världen. 
Jag ser att antisemitism och rasismen breda ut sig i omvärlden och jag hör röster om att vi måste föra en dialog med de partier som sympatiserar med dessa åsikter och inte bara slå det ifrån oss och låtsas som om de saknar betydelse.
Tiga ihjäl dem!

Människor hatar och är grova i sina våldshandlingar och människor dödar varann och misshandlar varann på grund av olika åsikter och värderingar… 
Vad händer i världen och när ”smäller det”? 
Hur kommer det sig, att när det väl puttrar i hela världen, att människor visar sitt rätta jag och sina fulaste åsikter? Och när det är som allra värst, måste människorna dessutom finna en syndabock och roten till allt det onda… 
En gång var det Judarna. Nu är det Muslimer och troende…
Det kokar som sjutton i förorterna och politikerna står och ser på.

Jag kanske har konspirationsteorier, för det har jag fått höra från olika håll, paranoid är ett annat ord jag fått höra, men visst är det väl så att de som har högerextrema åsikter ständigt söker upp mål och bevisning för sina påståenden och teser? Överallt letar de!
Och visst är det så att dessa politiker som står för de här åsikterna, hela tiden söker upp belägg för vad de uttrycker och försöker manifesterar det som är korrekt och riktigt?
Vad ska ventileras och vad ska det pratas om i vårt samhälle, om inte allt detta hat som breder ut sig och som kommer att sluta i en katastrof…

Jag har väldigt tunga tankar och jag känner att det finns faktiskt ingen som helst anledning att befinna sig i det här livet, om det inte visst en enda anledning och njutning! 
Och det finns heller ingen anledning att kämpa när de svaga människorna, som blir fler och fler och hamnar utanför samhället och far förbannat illa.
Jag har ju varit där!
Och det finns heller ingen anledning att kämpa när de svaga människorna, som blir fler och fler och hamnar utanför samhället och far förbannat illa.
Jag har ju varit där!

I mina morgonböner ber jag om vägledning och jag ber om glädje. 
Jag ber för de närmaste och dem som har det svårt just nu. Min tro sträcker sig runt hela Universum och tillbaka och jag ber för mitt väl och andras mående! 
”Hör mig”! 
Min ”Gud” finns i allt och alla, i mig och runtomkring! 
Har dessa energier övergett mig!?

Människor knarkar, super och tar till droger i det här landet, mer än någonsin och många hänvisar till lättillgängligheten och påpekar att det är oerhört enkelt att få tag på sinnesförändrande substanser! Men det, känner jag, är att förenkla hela världsbilden och samhället i stort.
Det är att förringa de människor som inte kan hantera tillvaron!
Jag tror att meningslösheten och rädslorna tar över människors liv och den enklaste och behagligaste utvägen är att berusa sig och slippa omvärldens alla påtryckningar och krav!
Det är för mycket elände i världen och vem orkar, se och höra på, när människor kämpar, dödar varann och försöker att överbevisa sin överlägsenhet i uttryck som att spränga samhällen i luften och slå ihjäl sina motståndare.
Vem vill och vem orkar? 
Mina existentiella frågor tar över och jag kan bli irriterad på människor som tycker att vi med ”endast” medmänsklighet, kärlek och ”smeksamhet” framför våra ögon, uttrycker oss banalt, vill kväsa ondskan och rasismen med tystnad och kallar oss för paranoida och har konspirationsteorier när det kommer till invandrarfientlighet och att släppa in dem som behöver oss, i det här landet!

Jag är trött på att vara rädd. 
Jag är trött på mina relationer och jag är oerhört mätt på alla mina grubblerier som inte leder till någonting vettigt och konstruktivt.
Alla dessa ”varför frågor”, som aldrig tystnar!
Jag är urless på mitt ältande och på min dåliga självkänsla och jag är jätteledsen när jag går och lägger mig om natten, för ingen har sagt till mig att jag är fin, kärleksfull och vacker, när jag somnar på kudden.
Jag är trött på att vilja bli bekräftad och jag är utled på att bli lämnad ute i kylan, bara för att ”det går bra nu”…
Jag tänker, som ett mantra ibland, att ska det verkligen vara så här för mig? Ska livet vara så här nu? 
Hur länge ska man stå ut och vad är meningen?
Och människor säger åt mig att koncentrera mig på annat, göra annorlunda och gå ut i världen och finna min vrå och min ätbara njutningsfulla kaka i universum…

Medmänniskor säger till mig att inte tänka så mycket och försöka att ”släppa” det som skaver och gör ont… 
Jag säger ingenting, för det bor inte i den här kroppen! Mina medmänniskor har inte gått några meter i mina skor och ingen av dem har upplevt det jag krigar mig igenom varje dag…

Jag gör många gånger som jag blir tillsagd att göra, för att må bättre och jag gör det jag blir ombedd att ta till, som att ta promenader, rör på mig, och jag tar mig tid med mina husdjur och jag utför det som absolut måste göras i tillvaron och jag ser till att skriva och samtala om mitt själsliv.
Jag pratar med mig själv, jag talar till Universum och jag talar till de döda och till dem som betytt allra mest för mig, men som inte finns kvar här…
Och jag somnar om i alla fall, sover mest och jag blir oerhört hjärntrött och besviken… Jävligt besviken på livet.
Jag är förbannat ledsen för att ingen hör mig och jag blir oroad att jag ska behöva vara kaxig och ”besvärlig” med anmälningar och ”öppna klagomål” innan någon ser mig och det jag behöver hjälp med; Mitt mående och mitt trassliga själsliv… Jag gör så gott jag kan och jag försöker… Tro mig!

”Jag finns, alltså är jag! Jag är människa, alltså lever jag! 
Jag är och därför är jag värd en plats i livet”!!

Väl Mött / Arthur