De är många som dör, under natten. Ingen räknar dem så noga längre. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; "Det var ett hundra tal"… Det var hundraen, för det var ett barn som dog den där natten av kylan… Please! Tell me again, how hard your life is!

När jag somnar trygg på natten, med huvudet mot kudden, under mitt täcke av dun och trygg bakom ryggen på min kärlek och bästa vän, då finns de människor som inte vet var de ska sova. 
Då finns de människor som sover direkt på marken, på grus, lera och asfalt.
De finns människor som sover med sina familjer och sina barn under bar himmel och inte har mer att vila sitt huvud emot, än den packning de bär med sig. 
De har ingen filt att värma sig med.
De är många som dör, under natten. 
Ingen räknar dem så noga längre. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog den där natten av kylan… 

När jag tar en promenad till affären, för att handla det som jag behöver för att stilla min hunger och för att få energi att klara av mina dagar, då finns de människor som inte vet vad de ska äta, hur de ska äta det och om de kan äta någonting alls och var? Och får hela familjen mat och hinner någon att dö innan maten är inom räckhåll?
Hunger, ångest, svält och törst, får människor att gör det mest märkliga saker för varandra, sina anhöriga och mot andra.
Jag tar mig en ostsmörgås till och värmer på mitt kaffe.
De är många som dör. Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… 
Det var hundraen, för det var ett barn som dog i den där dagen… 

När jag åker bil, en lånad förstås, en blå, och vet att jag kommer fram tryggt och säkert och vet hur min färdväg ser ut, då finns det de som åker bussar, lastbilar och långtradare genom vår värld, utan att veta var de ska, hur de ska ta sig dit och om de ens överlever färden.
Som packade djur, lastas det på i främmande krigsdrabbade, svältande länder, med hopp om frihet, lycka och trygghet, utan att ens förstå att de kan dö på färden genom länder där de inte ens är önskvärda.  
Själv kan jag njuta av min bilfärd. Veta att jag är trygg och att jag kommer fram dit jag är på väg. 
Jag har tur! Jag bor redan i ett av de där länderna med trygghet, lugn och ro och mat att äta. Ett av de länder som börjar tvivla…
För de är många som dör, av all de som flyr! 
Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog i den där långtradaren… 

När jag, tillsammans med goda vänner är ute och seglar på Mälaren, i en stor vacker segelbåt av trä, då finns det de människor som tar sig över haven i trånga lastutrymmen, i luftfyllda plastbåtar och små båtar av trä. 
De har betalt dyra pengar för sin överlevnad och de vill bara få komma bort och bortom allt det som är helvetet på jorden!
Men många överlever inte. 
De kvävs. De dör av törst. De når aldrig land igen. De hoppades på trygga famnar, vänlighet och en fristad någonstans, men livet lämnade dem på okända vatten.
Och själv jag tar ett kallt glas av mitt medhavda mineralvatten och njuter av solen.
De är många som dör. Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsaren hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… 
Det var hundraen, för det var ett barn som dog i det där lastutrymmet… 

När jag badar, med mina nyvunna goda vänner, i en intilliggande insjö, njuter av medhavd mat, vatten och vet säkert att jag kommer hem igen, till mig och mitt trygga hem, då drunknar människor i haven och kommer aldrig mera hem och aldrig fram dit de hade önskat och hoppats på. 
De flyr ifrån ondskan, människors illvilja och hat. De vill få lugn och ro, kanske till och med trygghet. De begär alldeles för mycket? 
Och de finns människor som spolas upp på stränder av vit sand och de får aldrig mer avnjuta ett bad i en insjö med goda vänner. 
De kommer inte få veta vad trygghet är och det kommer aldrig fram till hoppet och sin önskan om lugn och ro.
De är många som dör. 
Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog på det där havet… 

När jag slår mig till ro om kvällen, framför teveapparaten med en stor kopp te och ser på världen från andra sidan av den, då slår det mig, i magen och rakt i ansiktet, vad är det som händer omkring mig?
Hur kommer det sig att hela världen kokar av missunnsamhet, mitt, mitt och mitt, och varför ska människor utestänga andra som saknar allt, inte har ”vår” hudfärg och inte heller har någonting att erbjuda?
Varför tjatar människor om att det måste ”tas upp till diskussion”, ventileras och ”våga talas om”, när det i ärlighetens namn inte alls finns någonting att diskutera? 
Vad finns att diskutera!? 
Så jäkla dum är väl inte människan!? 
Använd dina ögon och dina sinnen och se! Titta på vad det är som händer! 
I hela världen!
Öppenheten om flyktingpolitiken och diskussionerna om densamma, kan fortgå i det oändliga! För ska vi hjälpa till eller inte? Har vi råd? Finns det verkligen plats? Har vi verkligen mer utrymme i det här landet?
Kom aldrig och säg till mig att jag lider av paranoia, har konspirationsteorier, när jag kan min historia och vet ondska är när jag ser den! 
Det finns ingenting att diskutera! Det är inte människors tystnad som är problemet! De är de som gapar högst, som alltid hörs mest!

Jag är en stolt svensk, vilket också kan diskuteras, för jag är snarare en ”gatukorsning”, men min stolthet ligger emellan allt detta elände, när jag vet att vi i Sverige tar emot så många behövande vi kan!
Vad finns att diskutera? 
Vad är det vi behöver ventilera? 
Rasister, Sverige Demokrater och fascister har visat sitt fula tryne länge nog och jag vet vad jag vet och är inte dum! Jag kan läsa! 
Jag kan se nyheterna och jag vet när journalister och skribenter undviker, förvränger och skriver om sina texter. Och knappast till krigsflyktingarnas fördel!  
Människor dör överallt. Många människor. Och… ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundratal”… 
Det var hundraen, för det var ett barn som dog under natten, medan vi tjafsar om vi ska hjälpa till eller inte… 

Och själv… Jag somnar trygg i natt, på min mjuka kudde, under mitt duntäcke, med min kärlek och bästa vän, mätt, otörstig, nöjd och trygg.
Och… ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundratal”… 
Jag överlevde den här dagen också!
Please! Tell me again, how hard your life is!

/ Arthur

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Jag är undflyende och önskar att få vandra i den där jävla snårskogen ensam och inte känna att jag besvärar.

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!
Det som har gjort så in i helvete ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.
De tog sitt otrevliga, mörka och förbannat beska, till andra rum och jag…
Jag är befriad! Bara för idag! Andas. Djupa andetag in och befriande andetag ut… Livsluft…
Vaknade upp och kände mig hel.
Kände mig glasklar och krispig, som de gulnande löven om hösten, som de frostbitna vatten-öarna tidigt, tidigt, de första vinterdagarna.

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!
Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.
Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

Jag har haft dagar då jag inte vill mer…

Då livsluften varit svår att andas och tomt innehållslös. Det har funnits dagar då mina knän varit livsstödet och anledningen att ta mig framåt.
Jag har varit så sjuk. Hjärntrött… Avsaknad av livslust, Guds-pärlans renhet och Livskärleken.
Ville inte och orkade inte leva! Men… Jag ville inte heller dö. Inte ännu…

Det hände någonting märkligt under natten. Jag vaknade upp och kände mig glasklar och krispig, som de gulnande löven om hösten, som de frostbitna vatten-öarna tidigt, tidigt, de första vinterdagarna.

Jag är rädd för döden.
Den har överraskat mig så många gånger i mitt förbannade missbruk, att jag är oerhört rädd när han visar sig. Döden.
Döden-helvetet har visat sig utanför beroendets ramar också, för den delen. För många gånger… Respekt och rädsla… Döden är skrämmande och kommer när vi allra minst önskar dess besök.
Rädd för döden. Rädd för att leva och rädd för att ”vara med” och få del av livet… Knepigt? Jag vet… Jag kanske är knepig? Vilsen i allt detta liv?

Jag har tillitsbrist.
Jag söker ensamhet och isolering. Kan jag få andas mitt eget syre? Kan jag få vila mitt trötta huvud ifrån alla världens intryck?
Kan jag få umgås med mig själv och tänka; Det blir okej! Det går över. Du fixar det här.
Jag förstår inte själv vad som händer med mig.
Jag vill inte visa hur det är; Jag vill inte att du ska se, jag går sönder här. Jag dör sakta… 
Döljer och försöker… Jag anstränger mig tills illamåendet tar över. Och jag litar inte på att någon annan kan hantera det. Jag litar inte alls på att någon vill se det; Men du, krama på mig, se min litenhet och ta hand om den blöta hala fläck jag blir, när jag inte längre orkar. Älska mig!
Tillitsbrist.
Jag vill inte dela på det där mörka som kryper i hela kroppen. Kryper omkring som fula råttor och äter på mig, inifrån och ut. Ångest, Skuld och helvetet att ta sig igenom.
Jag vill inte gråta när andra ser. Jag gråter inte när du ser mig…
Det finns förvisso ett människor som jag kan bjuda in till det, men även då är det svårt. Jag vill verkligen inte visa det lilla knytt jag blir. 
Jag är gärna ensam med mitt allra minsta jag. Förlåt mig för det, men för mig är det en bekvämlighet…

Jag vill och önskar ensamhet med mina tankar, spöken och rädslor. Jag vill få komplimentera, vara ensam med mina funderingar, sorger och minnen.

Jag är undflyende och önskar att få vandra i den där jävla snårskogen ensam och inte känna att jag besvärar.
Jag vill vara jag!
Bara jag, och få gegga runt i allt det som kommer emot mig.
Och jag tror att det är en nödvändighet, förutsättning, för att jag ska bli av med det. Få det att lossna och gå… 
Om det ska kunna avlägsnas och jag bli hel som människa och man, måste jag få göra på det sätt jag känner till.

Det är ett gammalt mönster, att sköta sig själv och inte vara till besvär, att inte visa sina känslor, definitivt inte gråta och absolut inte be om hjälp, det är en ytterligare ett ting jag kämpar med!
Det här är det sättet jag känner till just nu och innan jag lärt om, så får det vara så här…

Det är en bättre dag. Jag är bättre. Jag är klarare och jag står upp.
Känner mig glasklar och krispig, som de gulnande löven om hösten, som de frostbitna vatten-öarna tidigt, tidigt, de första vinterdagarna.

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! 
Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort. Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

En nyvunnen vän sa till mig; ”Det brukar ta tre dagar. Tre dygn för att återhämta sig och få bitarna på plats igen! De tre magiska dygnen och treenigheten, Fader, Sonen och Den helige Anden”.
Det har gått tre dygn nu och det skedde något i natt.
Jag vaknade upp mitt i natten och något var annorlunda. Något kändes mer helt och sammansatt, på något vis.
Kände mig glasklar och krispig, som de gulnande löven om hösten, som de frostbitna vatten-öarna tidigt, tidigt, de första vinterdagarna.

Jag tror fullt och fast på änglar.
Jag vet att de finns. De har besökt mig fler än en gång…
Jag har bett böner. Jag brukar göra det sedan jag klev in i tillfrisknandet och för att undkomma missbrukarjävlarna och de andra demonerna…
Jag har haft känslan av att inte ens det, mina bönande böner, har givit lugn, ro och lindring.
Jag tänder ljus, rökelser och tillber min Högre Makt, Gud, Universum, De döda, Anden eller vad du väljer att kalla det och inte ens det har kunna få känslan av olust och sorg att lämna mig…
Men efter tre dygn, efter tre nätter och efter att jag bett mina ”Följeslagare” och de dödas anhöriga om vägledning och hjälp, så… då…

Det lossnade någonting? Det hände något under natten.
Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!
Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort. Vaknade upp och kände mig hel.
Kände mig glasklar och krispig, som de gulnande löven om hösten, som de frostbitna vatten-öarna tidigt, tidigt, de första vinterdagarna.

/ Arthur 

Fem veckor utan Kolhydrater och Socker, i stort sett, och det går framåt!

Jo, apropå ingenting alls… LCHF!
Båda jag och den vackraste mannen och min livskamrat, har tappat en hel del kilon.
Vi äter jäkligt bra mat och det tycks fungera på sockersug, vitaliteten och humöret! Dock är jag lite osäker på det sistnämnda! 


Min kärlek har slarvat bort 6 kg och jag själv 7 kg! 

Bra mat och mer motion gör sitt…
MEN, detta tålamod som skall prövas, vilken TID det tar! Öva, öva och öva…

6 kg är 12 st 500 grams smörpaket (Förstå den bilden!!)
7 kg är 14 stycken…


På Återläsande / Arthur (Lite lättare i kroppen…)