En Prosadikt. Tidigare publicerad på Bloggen… När man hämtar hem sin självkänsla, tron på sig själv och livet. När styrkan slutligen infinner sig och man vågar välja bort dem och de som inte är bra… Det är då man kan möta allt med motstånd. Väl Mött / Arthur

Med bara, nakna fötter, är jag fast förankrande i jorden. 

Jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val.
Jag tänker stå här, fast besluten, förankrad!
Jag ska stå här och se på. Mig får du inte!
Du kan försöka, att bryta ner mig. Försök! Jag ger mig inte!

Regnet och tystnaden, berättar min historia!
Du var chanslös, från början. Intet ont anande!
Det finns inget kvar här, för dig, för jag har varit där!
Du kan ta min person, mitt jag, försök krossa mig!
Men jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val.

Jag tänker resa mig igen, som de största träden i skogen.
Upp, högt över trädens kronor, bor jag och min självkänsla.
Förstör det som är jag. Elda min person som bark! Men jag reser mig igen.
Och med mina bara fötter, är jag fast förankrande i jorden!
Jag står stadigt… Jag ger min inte.
Lägger mig inte ner, för att dö!

Vindar kan komma. Höstens orkaner. Och jag är okrossbar.
Bitande vinterstormar, kan försöka att besegra mig! Jag överlever!
Jag blöder. Jag gråter. Jag skriker. Är det ett nöje för dig?
Som porslin och lera, kan du slå mig sönder och samman.
Jag reser mig igen! Jag förblir hel och oslagbar.
Jag är inte ditt att förstöra. Jag är inte din att förgöra.

Jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val!
Spring. Gå. Försvinn. Jag tänker stå här!
Jag är fast besluten, förankrade i marken!
Mig får du inte!
Inte mig…

/ Arthur 

Veckan som kommer, känns som om den innehåller mycket göranden. Det blir en del återhämtning efter besök hos läkare, Socialförvaltningen och Terapeuten. För övrigt brukar sjukdomsförloppet gå över till Alzheimers, eller annan typ av demens.

Det är Måndag morgon. Tidigt.
Jag ska kräla tillbaka till sängen och ”morgonmysa” med katterna.
Jag vill skriva lite först. 
Se över nyheterna och läsa lite på Facebook.
Kärleken ska arbeta och börjar okristligt tidigt sedan några dagar tillbaka. Dock är detta den sista dagen för en tid framöver. 
Jag dricker mitt kaffe. Funderar lite och ska ta mig tillbaka till sängvärmen.

Veckan som kommer, känns som om den innehåller mycket göranden. Egentligen så är det inga märkvärdigheter, men jag vet att det kommer lite ”surt” efteråt. Det blir en del återhämtning efter besök hos läkare, Socialförvaltningen och Terapeuten.
Dessutom måste jag lämna prover av lite olika slag i veckan och jag har för övrigt gjort anmälningar till högre instans, angående förfarandet inom psykiatrin.
Jag vet hur det brukar bli med det sistnämnda, för de små människorna har sällan, för att inte säga aldrig, någon följsamhet i den där typen av anmälningar. 
De går alltid i ledbanden på de stora instanserna som sjukvård och socialförvaltningar.
De små orden vinner sällan över dem som kan skrika högre och mer.
I alla fulla fall, jag försöker att se det som ett äventyr och med viss nyfikenhet och inte bara bli bitter och gegga runt i det… Jag måste försöka att vända mina tankar till något bra och konstruktivt och inte låta hela min förbannade tillvaro kännas som en motgång.
Mot äventyret!

Jag måste även få i ordning på alla mina papper igen, till min ansökan om Sjukersättning från Försäkringskassan. Och, det handlar inte alls om att bli ”sjukpensionär”, som det kallades förr, på heltid! Min tanke är att kliva ner från alla mina önskemål om att få komma ut i arbetslivet till hundra procent igen, för det kommer aldrig mer att fungera! 
Jag skulle önska att kunna gå tillbaka till jobb och vardag, i alla fall till 50%. 
Det kommer att ta tid naturligtvis, men om cirka tre år görs en ny prövning och då… Då kanske jag är redo att kliva ut i min helhet, piggare och med mer energi!?
Det som skulle ha varit fixat och klart, ”på mitt bord” så att säga, blev ju försenat med remissen till psykiatrin, och med det kom hela min intention av sig. Sjukintyget och ”omdömet” från aktuell läkare försenades, det kom av sig helt enkelt och det kom bort i allt jonglerande med vårdinrättningar och vem av de olika instanserna som skulle vara ”ansvarig”!
Med detta avslog Försäkringskassan min ansökan, även om de hade bekräftat och informerat mig om att de skulle avvakta med min ansökan tills dess att alla saknade intyg kommit på plats.
Jag trodde ju i min enfald att allting skulle falla på plats under sommaren och det var naturligtvis ”fel” av mig. 
Allt förhalades och det blev inte alls som jag hade planerat!
Min del i detta? Jag borde ha väntat och sett till att ha alla dokument i sin helhet, innan jag hade ”sparkat igång” hela det där projektet!
Gör om och gör rätt!

Jag har fått veta att Bipolär Sjukdom, i mitt fall depressionerna, kommer att bli förvärrade med stigande ålder. 
Det kommer inte att bli enklare och det kommer förmodligen inte heller bli lättare för mina närstående att leva och umgås med mig.
För övrigt brukar sjukdomsförloppet gå över till Alzheimers, eller någon annan typ av demens… Jag tänkte direkt på min mamma, som har Alzheimers sjukdom. 
Och när jag tänker efter, så var förmodligen både mamma och mormor Bipolära, utan att diagnoser ställdes på dem, förstås. Mönstret med depressioner och mindre manier, stämmer väl överens med sjukdomsbilen, i alla fall min mamma.
Depressioner i större eller mindre utsträckning har alltid förekommit i min familj. Det viktiga här är att få rätt terapi och rätt medicinering, för att kunna hantera sjukdomsförloppet.
Jag väntar ännu. Jag hoppas fortfarande. Jag vill ha hjälp, så… Jag får avvakta lite till… ”Hoppet är det sista som lämnar människan”.

Ta hand om dig där ute i verkligheten! 
Tack för din uppmärksamhet och din tid!
På Återläsande! Och du… ”Ta ingen skit” och var schysst emot dina medmänniskor!

Väl Mött / Arthur (Janne, för några få…)