En Prosadikt. Tidigare publicerad på Bloggen… När man hämtar hem sin självkänsla, tron på sig själv och livet. När styrkan slutligen infinner sig och man vågar välja bort dem och de som inte är bra… Det är då man kan möta allt med motstånd. Väl Mött / Arthur

Med bara, nakna fötter, är jag fast förankrande i jorden. 

Jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val.
Jag tänker stå här, fast besluten, förankrad!
Jag ska stå här och se på. Mig får du inte!
Du kan försöka, att bryta ner mig. Försök! Jag ger mig inte!

Regnet och tystnaden, berättar min historia!
Du var chanslös, från början. Intet ont anande!
Det finns inget kvar här, för dig, för jag har varit där!
Du kan ta min person, mitt jag, försök krossa mig!
Men jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val.

Jag tänker resa mig igen, som de största träden i skogen.
Upp, högt över trädens kronor, bor jag och min självkänsla.
Förstör det som är jag. Elda min person som bark! Men jag reser mig igen.
Och med mina bara fötter, är jag fast förankrande i jorden!
Jag står stadigt… Jag ger min inte.
Lägger mig inte ner, för att dö!

Vindar kan komma. Höstens orkaner. Och jag är okrossbar.
Bitande vinterstormar, kan försöka att besegra mig! Jag överlever!
Jag blöder. Jag gråter. Jag skriker. Är det ett nöje för dig?
Som porslin och lera, kan du slå mig sönder och samman.
Jag reser mig igen! Jag förblir hel och oslagbar.
Jag är inte ditt att förstöra. Jag är inte din att förgöra.

Jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val!
Spring. Gå. Försvinn. Jag tänker stå här!
Jag är fast besluten, förankrade i marken!
Mig får du inte!
Inte mig…

/ Arthur 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s