Jag hade nog inte tänkt att skriva någonting alls i dag. Sur som citron! Hon frågade mig om jag skulle vara intresserad av arbetsträning utanför Nynäshamn, i skogen… Har hon lyssnat alls, tänkte jag? Jag längtar efter mina katter…

Apropå skitdag! Köp ALDRIG glasögon på fucking Specsavers! Det här är FJÄRDE gången mina glasögon har gått sönder och då var det inte, tack vare min äldre syster, inte det billigaste bågarna! Grrrr… Ahaaa… Det är en SÅDAN dag idag! Grattis till mig!

Jag hade nog inte tänkt att skriva någonting alls i dag. 
Sur som citron!

Det har varit en konstig dag och jag förstod i
morse att det skulle bli ”en sådan där dag”, när glasögonen gick söner, igen!
Det är fjärde gången på mindre än sex månader som de faller isär.
Jag köpte dem på Specsavers och det var inte alls de billigaste bågarna, så de torde hålla bättre. Men, men…
Jag fortsatte min morgon och insåg att jag blev tvungen att ta ut ytterligare mediciner och kostnaden för dessa blev nästan 700:-
Jag måste samla ihop kvitton, kontoutdrag, verifiering av Högkostnadsperiod och sedan lämna in dem för att kunna få hjälp med den kostnaden. Mindre pengar i drygt en vecka. Hipp Hipp Hurra…
(”Fy fan vad du gnäller! var tacksam”! ”Jag vet”, sa jag, ”men idag blev det bara för mycket och jag jävligt känslig..!”)

Och min granne, en äldre ganska söt kvinna, men oerhört ensam, knackade på mitt köksfönster, igen och det var bara tur att jag hade varit på toaletten. Hon skrämmer mig och jag har bett henne att inte göra så…

En kopp kaffe på golvet senare, så packade jag väskan och bestämde mig för en lång promenad på någon timme, för att rensa huvudet och se på solen, hösten och de vackra löven, för att ankomma Jobbtorg Resurs och mitt samtal med min coach där.
Jag uppskattar min coach och jag gillar hela den resurs som de erbjuder mig,

men jag finner inget direkt konstruktivt i detta.

Vi sitter mest och samtalar, gör upp en ”jobbplan” och hela tiden så ber hon mig att vara försiktig och ta det lugnt! Det är i och för sig bra…

”I din situation ska vi ta det lugnt och inte springa på! Du och jag måste koma ihåg att du är skör och behöver tänka, ta det fint och hinna landa i olika förslag som vi kommer att erbjuda dig”!
Det blir mest kaffe, filosofiska samtal och lite ordbajseri.
Jag vet inte… Jag var ganska irriterad och arg idag, med tanke på starten på dagen, så det fick rinna ut i sanden. Jag lyssnade mest och reflekterade inte så mycket över det hela just då. Grubblerierna kommer alltid efteråt!

Min älskade Katten Doris… Längtar!

Hon frågade mig om jag skulle vara intresserad av arbetsträning utanför Nynäshamn, i skogen, med planteringar, lugn och ro och med en restid på över en timme. Jag skulle fundera på det. ”Det skulle väl kunna vara något för dig”!? Men resa enkelväg i över en timme, tre gånger i veckan, och ”pyssla” med odlingar och planteringar är kanske inte riktigt ”my cup of tea”… Har hon lyssnat alls, tänkte jag? Har hon koll på mina svårigheter och mina problem med att åka så långt och med så mycket människor med kommunala färdmedel?

Jag blev förbannat stressad av förslaget och jag förstår hennes tanke, att få komma ut i skogen, frisk luft och möta människor i min situation.

Men två timmar, tur och retur, mellan Stockholm och Nynäshamn?

Nja… Jag kommer på någonting bra och vettigt.

Allt löser sig, alltid… jag ska ”landa” lite i det där och kan fundera i ett par veckor… Kan man arbetsträna på Gucci!?

Ta hand om dig och på återläsande i morgon!
Jag tänker lägga mig på min vackra soffa och dra filten över mig, se på teve och glömma den här dagen! I morgon… en ny dag och nya göranden!

Jag längtar efter mina katter…
Väl Mött  Arthur 

Irriterad, arg och grinig… BRA start på dagen… På återläsande…

Jag är Arthur, Janne för några få… Jag har dubbeldiagnos och ibland undrar jag… Hotfullt, för mycket ljud och alldeles för stökigt! Jag tänkte lite ironiskt och hastigt; "Jaha… Nu är jag rasist också"! Fullständigt nedslagen, började jag gråta! Igen! Lipsill!

På väg mot hemma och välkommen, kände jag mig nödbedd att stanna till i Fittja för att handla med mig lite mat på Lidl.

Det passar min plånbok utmärkt och de har dessutom en pyjamas som jag skulle vilja ha under kalla höstkvällar!

Pyjamas, kaffe och raggsockor! Den skulle ha kostat mig hundra kronor och den skulle ha varit mysig att ha och även det passar ju min plånbok!

Det blev ingen pyjamas!

Vid närmare eftertanke, så är inte det viktigt och för övrigt är hundra kronor mycket pengar just nu!

Och… Det blev ingen mat heller, för utanför entrén till det lilla köpcentret i Fittja stod ett gäng grabbar och pucklade på varann! Säkert bara på skoj och inte alls allvarligt, men jag blev naturligtvis rädd!
De skrek och gapade och i mina ögon blev det hotfullt. Hotfullt, för mycket ljud och alldeles för stökigt!

Jag tänkte lite ironiskt och hastigt; ”Jaha… Nu är jag rasist också”!

Jag övervägde naturligtvis under ett ögonblick att gå in ändå, men kände att, Nej! Det får vara!

Det som skrämmer mig, undviker jag! Det jag inte har kontroll över, väljer jag bort! Det har alltid varit på det viset!

Jag ”smiter” i stället för att ”ta tjuren vid hornen” och göra inte alls som jag blir ombedd att göra i min KBT-terapi, ”Ta itu med rädslan”, jag undviker istället! Fegt!? Icke utvecklande? Kanske!?

Men jag blir så oerhört rädd och nervös, att jag senare på bussen oroade mig för att jag luktade svett?

Som jag berättat tidigare för dig, så blir det en hel del onödigt och nervöst ”görande” på bussen. Jag luktar, känner efter, inventerar väskan ett tiotal gånger. Dricker lite vatten, byter låt på telefonen och luktar igen. Skriver och räknar pengar. Byter låt och mer vatten! Kontrollerar väskan, dricker vatten igen och får ångest för att jag är så jävla feg! Dessutom kanske jag är rasist!? Ironiskt… Bäst att kolla upp väskan igen…

Jag transpirerar mer av oro och nervositet än vad jag gör när jag motionerar!

Jag insåg också att jag kom i väg för sent till mitt vackra hem och min vrå i världen, för på bussen började det mörkna och jag fullständigt avskyr det mörka och allt det som kan dölja sig i mörkret! Jag som dessutom ville ha en långpromenad hem till mig!

Nu blev det en promenad ändå!

Jag höll mig till cykelbanor och gatljus! Dock fick musiken i mina öron vara, för i mörkret och med hög, härlig och dansant musik i öronen, tappar jag fokus och måste dessutom se mig om hela tiden!

Det tar på krafterna att vara rädd och vara ett litet Knytt! Det finns inte så mycket ljus att hålla sig till i de mörka höstkvällarna och det finns heller inga ljus att tända för tröst, trygghet och som ledljus.

Hemkommen dammsög jag min lilla vrå i världen! Tog ett bad och insåg hur mycket klockan var! Och då blev jag orolig att jag stört mina grannar!

Och där, precis då, föll jag som en stor gråsten till botten av en djup vattenpöl, igen!

Det var en bra dag! Jag lovar! Det var det! Jag var trött förstås och mycket sömn blev det idag, men det var en schysst och fin dag och ändå räckte inte jag till hela vägen!

Oro, rädslor, sorg och en evig känsla av att vara ensam, tog över igen och fullständigt nedslagen, började jag gråta! Igen! Lipsill!

”Om du inte slutar gråta, så ska jag ge dig en anledning att lipa, gosse lilla”!

Tack pappa…

Och sedan, när jag suttit där i min fina vita soffa och tyckt synd om mig själv ett tag och dragit offerkoftan ännu tätare kring mig, så började bannorna!

Det gick ganska långt och så kom jag på, efter en bra stund, att; ”Nej! Jag är okej! Det är bara gamla mönster, dumheter och invant elakt beteende som får mig att kliva ner i gyttjan av elakheter och bannor”!

Mitt förnuft vet ju hur det är egentligen, att jag duger, att jag är okej och en schysst man, men i själen och hjärtats kamrar råder helt andra lagar och en helt annan ordning! Det förflutna bor där!

Där inne råder en annan ordning och misstänksamheten är Kung och diktator!

Det vände!

Jag lyckades att få mig själv att se den jag verkligen är; En helt okej man, med bra sunda värderingar och alltid på väg emot det som är så mycket mer och mycket bättre! Jag är okej, trots allt det där andra… faktiskt!

Väl mött / Arthur (För några få är jag ännu Janne…)