"Ja visst gör det ont när knoppar brister"… Vi tar det en gång till… Karin Boye är den poet som influerat och inspirerat mig allra mest… Väl Mött / Arthur


Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitter bleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.


Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

/ Karin Boye

Det kan löna sig, ibland, att skrika högt och säga ifrån. Det sker inte ofta, men det händer att man blir lyssnad på… Men missbruk är ju en sjukdom. Missbruk är sammankopplat med psykisk ohälsa, alltså en sjukdom och jag frågar mig varför jag i mitt sjukdomstillstånd och min diagnos, alkoholism, ska be om förlåt och ursäkt för någonting som jag gjort när sjukdomen var i full blom.

Ibland när man blir arg och nästan otrevlig, händer saker.
Ibland när man säger ifrån och verkligen skriker på hjälp och till och med börjar hota med anmälningar och stöd ifrån Socialförvaltningen och de kontakter man har där, då sker det någonting.
När man, emellanåt, sätter ner foten och i ilska och vrålar; ”Nu räcker det”! 
Då ger det resultat.

Den kontakt jag har haft på Globen Psykiatri Söder här i Stockholm, har ångrat sig. 
De tänkte sända min remiss vidare och de tänkte skicka mitt ärende till nästa instans för att undkomma missbrukaren Arthur.

Den senaste tiden har jag skrivit mycket om den här remissen och om alla ärenden kring detta. 
Hur jag har fått bekräftat att Psykiatrin, av ren prestige, inte önskar hjälpa missbrukare oavsett hur länge vi har varit drogfria. Jag har fått det bekräftat av Vuxenenheten också, på Socialförvaltningen, att samarbetssvårigheter mellan beroendevården och psykiatrin är mer regel än undantag.
Min assisten på Vuxenenheten berättade att det är så många ärenden som blir ”hängande i luften” och de har inte någonstans att ta vägen.
De lovar. De lyssnar. De lägger huvudet på sned och lovar att de ska hjälpa till och göra sitt yttersta för att det ska bli bra och riktigt. De hycklar. De efterkonstruerar och kommer med ord som ”missförstånd”, att klienten önskade… Att de bara gjort sitt jobb och inte kan hjälpa till, just nu…
Märkligt med tanke på de inbokade tider jag hade hos dem… Så…

När jag kom hem häromdagen, så var mina inbokade tider avbokade och remissen hade gått vidare, igen, till nästa mottagning. Jag blev galen! 
Förbannad!
Och efter en natts sömn bestämde jag mig för att säga ifrån och börja kriga!
Jag gjorde anmälningar till IVO och Patientnämnden. Jag skrev brev till enhetschefen och började ”tjafsa” med de inblandade i hela den här soppan.
Det tog skruv!
Jag tror att de blev lite oroade och insåg att de gjort fel! De har ångrat sig och ber om ursäkt…
Jag vet att jag blir obekväm och jag kan bli väldigt krigisk och förbannad, när jag väl sätter den sidan till och för nu har jag i alla fall en fast punkt att komma till… 

Men… Remissen ska vidare och jag ska få tillgång till en ny instans. Återigen, ny läkare, ny samtalsterapeut och ny personal att lära känna. Oro och nervositet infinner sig och jag kan bara ”åka med” och finna mig i de här situationerna. ”Det är som det är”…

Och… Jag önskade sällskap och jag vill ha någon med mig som kan detta med psykiatri och hur de arbetar.
Den nya inbokade tiden kom väldigt hastigt på, redan i nästa vecka, och det ser ut som om ingen kan göra mig sällskap.
Jag tillfrågade mina kontakter inom Socialförvaltningen om de kunde hjälpa mig och alla är naturligtvis upptagna.
Min Boendestödjare kan kanske följa med, men hon känner inte till mina ärenden och turerna kring allt det här och för övrigt är det inte någon person som jag upplever har ”skinn på näsan” och kan ta bladet från munnen och säga ifrån, vara mitt stöd!
Nu är jag oroad och nervös för detta.
Jag ska inte vara där förrän på Onsdag i nästa vecka som sagt, men min oro och mitt ältande har redan dragit igång.
Det blir bra! Det måste ordna sig nu och det måste ge ett resultat. Jag är trött och vill bara få ordning! Jag har ”hållit på” i snart ett år! Jag är urless på detta!

Min terapeut som jag träffade igår på Jobb Torg Resurs, sa så många bra saker som jag själv tänkt till över och hon hade många bra spörsmål om missbruk, missbrukare och beroendepersoner.
Även min Socialassistent nämnde och kände samma saker och de båda ansåg att det inte är bra och inte heller sunt att ständigt och alltid umgås med före detta missbrukare.
Vi som missbrukat ska ju ut igen i vardagen och livet och det är inte så bra att gegga runt i missbruk och umgås med endast missbrukare.
Tolvstegsprogrammet i alla ära, den ”sektkänsla” med gemenskap och inkännande det faktiskt ger, kan vara gott och bra till en början! 
Men i längden ska man nog träffa nya människor, med vardagliga värderingar och försöka att lämna historiken kring misären, drogerna och eländet bakom sig. 
Det är historia!
De sägs upprepade gånger i Tolvstegsprogrammet att man ska glömma, förlåta och ”gå vidare” och man säger också att man ska gottgöra och ”göra bra” för dem som skadat. 
Man ska säga förlåt och göra bra saker. 
Men missbruk är ju en sjukdom. Missbruk är sammankopplat med psykisk ohälsa, alltså en sjukdom och jag frågar mig varför jag i mitt sjukdomstillstånd och min diagnos, alkoholism, ska be om förlåt och ursäkt för någonting som jag gjort när sjukdomen var i full blom.
Jag har aldrig, och ingen annan heller mig veterligen, mött någon med allvarliga sjukdomar som bett om förlåt och ursäkt för att de har cancer eller kol. ”Förlåt mig för min bitterhet. Jag har cancer och är sjuk, kan jag gott göra dig”!?
Dumt!

Det handlar mer om att ha sjukdomsinsikt, att ha tillgång till terapi och samtal för att behålla sin historia och vara uppdaterad i sin sjukdomsbild.
Före detta missbrukare måste förlåta sig själv, komma vidare och lämna det som varit bakom sig. 
Man kan inte älta och stå kvar i geggan av det förflutna.
Allting annat i livet ska man ju lämna bakom sig, man ska gå vidare och lämna saker och ting ”därhän”, varför gäller inte det drog-skiten?Varför inte missbrukar livet? 
Om några månader har jag varit hel och ren i två år. Det börjar bli dags att komma vidare och se på framtiden med tillförsikt.
Jag köper det där! Jag går på mina kontakters linje och jag tror på att underhålla sin sjukdom genom samtal och att styra upp det som vilken sjukdom som helst. Perspektiv och distans…
Sjukdomsinsikt, sunt förnuft och livskärlek räcker numer tror jag, jag orkar inte med en missbrukare till…

Tack för all din uppmärksamhet. 
Lämna mer än gärna kommentarer. 
Dina åsikter och dina tankar är spännande och värdefulla.
Tack för din tid!
Ta hand om dig därute i världen och vardagen. Var rädd om dig och du, ”ta ingen skit”! Det kan löna sig, ibland, att skrika högt och säga ifrån.
Det sker inte ofta, men det händer att man blir lyssnad på…

Väl Mött / Arthur (För somliga är jag ännu Janne!)