Tänker på kärlek, livet, ensamhet och på hur framtiden ska se ut och te sig. Funderar över varför jag ännu är mörkrädd och på om räkningarna blev betalda i tid… Jag promenerar en del. I skogen. I parkerna. I Omgivningarna. De ger energi… Jag ska väl igenom det här. Jag är en grubblare och det gör kanske att jag försvårar livet och helheten i tillvaron, men nu är det så här…

Det är mörkt i lägenheten och det är mitt i natten. 
Klockan är mycket och sömnen borde redan ha infunnit sig för länge sedan.
En katt ligger i mitt knä. Den andra katten ligger nedanför mina fötter. Villkorslös kärlek.
Det regnar kraftigt och jag får sitta innanför och titta ut!

Det drar lite kallt över golven, jag har raggsockor på mina fötter och jag har bryggt mig en stor kopp kaffe. Lite grädde i mitt java och så sippar jag på kaffet, för att inte bränna läpparna.
Jag röker lite och tittar ut på den mörka natten utanför. Alby är svart. Gatubelysningen lyser som små prickar och spöken ute på gatan. Inte en människa. Alla sover. Men jag är vaken. Kan inte somna om… Det är svårt att andas. Det är tungt i kroppen.

Sitter uppe en stund och umgås med mina tankar. Klappar katten som vilar i mitt knä och smeker emellanåt den andra vännen på golvet, vid mina fötter, för att ingen ska bli avundsjuk. Villkorslös kärlek kallas det. Från bådas håll. Från mig till katterna, från katterna till mig.

Jag tycks ha en hel del att tänka på och fundera över. 
Tänker för mycket och de håller mig vaken…
Tänker på kärlek, livet, ensamhet och på hur framtiden ska se ut och te sig.
Funderar över varför jag ännu är mörkrädd och på om räkningarna blev betalda i tid… Tänker på hur det är att två och i sällskap med någon, och jag längtar efter min syster och att få dela hennes värme, glädje och kärlek. Hon älskar mig. Jag vet det… Hon tror fortfarande på mig!
Mina vänner uppskattar mig, och det även om min isolering och frånvaro gjort att vi inte har hörts av eller setts på väldigt länge.
Jag har valt igen, att vara ensam och göra som jag vill, och när jag vill och hur jag vill göra det… 

Jag blir ganska ensam, men detta är av mig valt.

Jag är trött och ledsen och tycker att livet är skit, men det blir bra igen.
Jag blir hel igen och bitarna kommer att falla på plats. Det är en stor röd bock i det pussel som kallas för att leva. Det är svårt att få bitarna att passa. 

Kan man såga till dem? Fila bort de hårdaste kanterna?
Lite förvirrad bara och trött… Känns som ett kaos och förbittring, men det blir bra igen. ”Det är för en kortare tid”, säger min man och kärlek.
Han är som en stor sten. Ett betongblock av trygghet. Min.

Jag promenerar en del. I skogen. I parkerna. I Omgivningarna.
De ger energi, även om det känns uttröttande för stunden. Någon timme eller två, ensam, i Alby, eller i skogen hemma i Bagarmossen…
Det ger nästan meditation. 
Och ibland sitter jag bara på en stor gråsten och tittar. Ser andra människor passera och funderar hur deras liv ser ut, vad som händer i deras värld och vardag. Jag kan sitta så och tappa bort tiden, men jag har inte bråttom längre. Allt tar sin tid. Livet faller på plats, för de som kan vänta…

Jag brukar alltid ha musik i öronen när jag är ute och promenerar, men den sista tiden har jag inte orkat lyssna på musik och sång. Det tröttar ut mig och jag försöker att spara på min energi… Vilar mycket och tänker. Återhämtning.
Tänker mycket och ibland blir jag tvungen att be mina surrande funderingar att tystna. De blir gärna högljudda och vill höras och rådbråkas av mig.
Det tar på krafterna, det gör det.
Jag ska väl igenom det här. Jag är en grubblare och det gör kanske att jag försvårar livet och helheten i tillvaron, men nu är det så här…
Det finns inget rätt och det finns inget fel, och jag vill inte ha andras goda råd om hur jag ska göra och hur lång tid saker och ting bör ta…
Jag har fått bra verktyg, i form av bra människor att arbeta med för att reda ut, strukturera upp och bena ut mina grubblerier och de lägger inga värderingar i mitt jag och min person. Vi ska hjälpas åt och jag ska upp på banan igen…
Det tar längre tid än väntat och mina försök till smitningar och genvägar, har misslyckats rejält och jag får ta itu med det som jag försökt att undvika. 
Det hinner ifatt en, det där man inte vill prata om eller ta sig an för att reda ut.
Jag har svårt att tala om döden, min mörkrädsla, att jag tappat mitt

självförtroende. Jag har svårt att dela med mig av det som var mindre bra i min relation till min före detta man, och jag vill inte prata om min ständiga kamp att vara bäst och lyckas med det som jag företar mig…
Jag vill inte prata om min längtan efter kärlek och jag vill inte prata om min kropp och mitt utseende. Jag vill inte prata om min pappa, som besöker mig om natten ibland, och jag vill inte prata om våld mer och om övergrepp på min person.
Jag vill inte prata om… Jag är trött…

Jag vågar inte och det gör ont.

Jag ska dricka ur mitt kaffe, röka ytterligare en cigarett och sedan kanske krypa ner i sängvärmen igen…

Alla sover och bara jag är vaken.
Jag har raggsockor på fötterna, för det drar kallt över golvet.
Mina ben har mist sin sommarfärg och träden är färgglada nu.
Det är höst. Det är kyligt…
Jag umgås med mina funderingar, mitt i natten.

”Sov, slumra in och låt natten få väcka dina drömmar”.

Väl Mött min vän / Arthur