Det är mindre dåligt samvete just nu och jag "surfar" lite på den känslan… Jag är hemma och "sjuk" och han sliter som ett djur på sitt arbete… Tillvaron befinner sig i gränslandet av negativitet, nedstämdhet och funderingar kring det förflutna… Skänk en tanke till dem som behöver och bjud dina medmänniskor på ett leende idag.

Tidig morgon.
Katterna busar friskt och jag dricker mitt kaffe. Svart. Starkt. Håret reser sig på armarna. Jag glömde bort att räkna skoporna till bryggaren. Höftade lite. Kaffet kan ta död på en häst…

Det blåser även idag. Höstvindar.
Jag ska ta en långpromenad och röra lite på mig. Lyssna till min härliga musik!

Intentionen igår var att sätta mig ner och sy ihop de där nedrans gardinerna i gästrummet. Jag behöver laga jeans och sy ihop kuddar. Jag somnade. Sov i några timmar och vips, hade hela förmiddagen sprungit iväg.
Jag handlade och jag fixade lite att äta. Dagen gick och ingenting produktivt föddes ur den heller…
Sov någon timme till. Trött!

Det har varit ett par dagar nu när jag mått bättre. Lite mer energi och lite mer lusta till livet. Jag försöker att njuta av det, vara i det och umgås med mig själv och göra lite som jag vill.
Jag njuter av sällskapet av mina katter och min man!
Jag saknar honom när han har gått till sitt arbete. Jag tittar efter honom, från balkongen, när han går iväg!
Det är mindre dåligt samvete just nu och jag ”surfar” lite på den känslan…
Jag är hemma och ”sjuk” och han sliter som ett djur på sitt arbete. Det ger lite ångest och dåligt samvete, emellanåt. Men… Jag orkar ju inte just nu, att arbeta, och jag behöver mer vila och mer tid i lugn och ro.
Han älskar mig. Tror jag… Säker kan jag aldrig vara! Ett hjärnspöke, tror jag!?

Ett märkligt fenomen dyker dock upp! 
När jag mår bättre, så kommer alla de där tankarna och funderingarna kring framtiden, allt jag vill göra och åstadkomma och jag drar ånyo igång en hel del projekt. Resultatet om jag inte ser upp? Återhämtning och trötthet… 
Jag somnar. 
Jag försöker att kontrollera mig själv så att jag inte ”drar iväg” och ”bränner av” all energi med en gång. 
Det är dock en svårighet för mig, eftersom den större delen av tillvaron befinner sig i gränslandet av negativitet, nedstämdhet och funderingar kring det förflutna… 
När det börjar kännas okej och jag vill, kan och jag törs igen, då ska det fixas, ordnas och ställas tillrätta…
Men… Jag ser det! Jag är insiktsfull. Jag är medveten… Så jag hinner numer att bromsa och fundera över vad som är viktigt, vad jag verkligen behöver få gjort dessa mindre dåliga dagar och jag tänker till och inser konsekvenserna av att det blir för mycket…
Jag säger som min man, bästa vän och kärlek; ”Ta det lugnt! Allt finns kvar i morgon! Och det är ingen som kräver att allting ska ordnas nu, idag och kanske inte i morgon heller! Det är för en kortare tid det är så här och det är helt okej”!
Han är en positiv injektion. Han ger hopp och han tror på mig!

Under morgondagen har jag mitt möte med Psykiatrin vid Globen.
Jag får inte sällskap och jag får ta tjuren vid hornen och gå dit ensam.
Jag tänker inte vara orolig och jag tänker inte vara rädd. Jag ber en bön, om stöd och välgång och sedan blir det som det blir!
Jag kan säga det idag, när dagen är en okej dag, men vem vet vad morgondagen ger? I alla fall… Jag ska verkligen försöka att behålla fokus, vara i ”här och nu” och inte missa fler dumheter ifrån deras sida.
Jag vet ju att jag som patient har rätt. Jag vet ju att de på mottagningen har gjort fel. Jag vet ju att jag har mina rättigheter och att jag har min rätt att välja och välja bort! Jag tänker vara en stolt, glad och schysst patient. 
En utmärkt psykpatient 🙂

Det är höst.
Planerna för mina rabatter i Bagarmossen är skrinlagda. Det blev ett ingenting, av någonting.
Jag ska klippa ner buskarna i alla fall och snygga till så gott det går, men resten får vänta till i vår.
Kanske köper jag vårlökar och planterar dem. 
Kanske köper jag dekorations-kål och planterar dem som ett vackert inslag i höstmörkret?
Lusten försvann med nedstämdheten, under sommaren. 
Lusten åkte rakt ner i hålet av olust och ovilja. Men med detta föddes naturligtvis skuld och ångest, och jag tror att alla grannar tittar på min uteplats och suckar… Hjärnspöken förstås, säger mitt förnuft… Magen talar ett annat språk; ”Slö, lat och ovilja”!
I alla fulla fall… Det blir inte gjort och jag kommer att ha mer ork, lust och glädje till våren!

Ta hand om dig därute i verkligheten! Skänk en tanke till dem som behöver och bjud dina medmänniskor på ett leende idag. Det gör förändring!
Tack för din uppmärksamhet och din tid! Jag uppskattar det!

På Återläsande!
Väl Mött / Arthur (För somliga är jag ännu Janne…)


Jag tycker mig skönja ett smalare ansikte och ett lite bredare leende! Bra mat, mycket fett och en hel del motion, har blivit receptet och efter dessa veckor så känner jag mig ganska okej…

Vi, jag och min kärlek, kliver in i vecka 7 med LCHF.

Nu, efter dessa veckor, känns det mer som en ny livsstil och inte så mycket som en diet.
Jag utgår ifrån att vi kommer att fortsätta att äta på det här viset, en lång tid framöver! 

Det finns många hälsovinster med detta också, utöver viktnedgång… Länk; http://www.alltomlchf.se/halsa/

Det är bra mat! Det känns schysst och faktiskt roligt!

Båda två har blivit lite mer påhittiga och experimenterande i köket!
Till och med jag själv, som är mindre bra på att fixa mat, har blivit mer kreativ… 
Det är ganska enkelt när man väl kommer igång… Det är kul och spännande och nu kommer resultaten…

Här nedan har du två bilder.
En i från tidigt i somras (till vänster!) och en ny bild tagen igår eftermiddag (till höger.)
Det har inte hänt så mycket mer på vågen, inte uppåt och inte neråt! Status quo…
Men, fortfarande minus 7 kg! OCH, 8 cm kring midjan!!
Jag tycker mig skönja ett smalare ansikte och ett lite bredare leende!
Bra mat, mycket fett och en hel del motion, har blivit receptet och efter dessa veckor så känner jag mig ganska okej… 
Dock värker kroppen ännu, men det kommer att bli bättre, utgår jag ifrån…
Lite stadigare, lite gladare och lite snyggare… Väl Mött / Arthur