Det är inte det att jag är nedstämd eller ledsen, det är mer att jag funderar, för mycket… Och måste man verkligen förlåt och gottgöra det som varit och det som skett, så att andra ser, får veta det och bekräfta att man är en god samarit och är en förlåtande människa? Jag tänker, att så länge insikten finns och jag är medveten, så undkommer jag beska och bitterhet…

Jag tänkte att, mitt i natten, skriva av mig lite…

Det är inte det att jag är nedstämd eller ledsen, det är mer att jag funderar, för mycket…
Ibland är det bra och konstruktiva funderingar och andra gånger blir det negativt och mest sorgligt!
Just nu, vad gäller min psykiska ohälsa, är det status quo!

Jag har tänkt en del på det sociala arvet.
Jag har funderat på hur mycket det påverkar oss, egentligen!
Hur lättpåverkade är vi som barn och under uppväxten? Hur mycket färgar det oss och vad blir, oavsiktligt, applicerat på oss som barn?
Hur viktigt är det senare i livet?
Vad blir kvar i vuxen ålder!? Vad blir till frågetecken om varför vi ”beter oss” på speciella sätt!? Vad blir till bitterhet och vad låter vi komma upp till ytan, bli till en insikt och en erfarenhet? Vad lyckas vi medvetandegöra och försonas med och vad lyckas man göra sig av med och kanske till och med ta lärdom av?

Och måste man verkligen förlåta och gottgöra det som varit och det som skett, så att andra ser, får veta det och bekräfta att man är en god samarit och en förlåtande människa? Måste det synas, märkas och måste de deklameras för resten av omvärlden?
Kan det räcka med att komma till egen insikt, acceptans och förlåtande?
Kan det vara tillräckligt att tala om det som varit, med någon objekt utomstående, och få insikter och förståelse för varför man själv gjort som man gjort och varför föräldrar, kärlekar, syskon och kamrater/vänner handlat som det gjort?
Svåra frågor.
Sanningen ligger förmodligen hos var och en och det är säkerligen individuellt.
Jag tänker att det allra viktigaste är att själv försonas med det förflutna och komma vidare i sitt liv, oavsett om det alltid kommer att finnas i bakgrunden och periferin.

Somligt är lättare att förlåta och acceptera, än andra ting.
Vissa saker kan man komma över och se som en pusselbit på vägen. 
Men dock… mycket av livets kantigheter lämnar spår, ärr och fossila märken i själen och frågan är om de går att radera, hela och läka till fullo? 
Nej! Jag tror ju inte det!
Somligt är så pass inpräntat och inristat i ens person, som ett karbonpapper vars svärta gjort avtryck i livet, att de har blivit ett motionsspår i ens inre väsen och att försöka ta en annan väg i de upptrampade spåren kan bli väldigt knepigt, för att inte säga omöjligt.

Jag var mobbad i skolan, Under större delen av min uppväxt.
Jag växte upp i en märklig och dysfunktionell familj, med föräldrar som kanske inte skulle ha haft barn. Inte så många ungar i vilket fall.
Vi var tio ungar och det fanns aldrig tid för det vi idag kallar ”kvalitetstid” och det var svårt att höras, synas och få kärleksfull uppmärksamhet.
Det gav osäkerhet och det krävdes en hel del för att få uppmärksamhet. 
I vissa fall blev det till destruktivitet och negativitet, för det var ett bättre sätt att få vara med, än att inte få synas alls.
Barn gör så. Tonåringar gör på det viset…
Att jag var mobbad och utanför i skolan, blev ju som ”grädde på maten” och de gav gödsel åt min egen osäkerhet.
Det ena gav det andra och att leva med det och i det där, under flera års tid och under uppväxten, gav naturligtvis dålig självkänsla och rädslor.
Och i det sammelsuriet, hade jag dessutom otroligt svårt i skolan.
Jag hade svårt att läsa och skriva. Jag förstod inte matematik, Kemi och Fysik. Jag var överviktig och skolkade och ljög mig fram för att komma undan gymnastiken. Jag vägrade att visa mig naken inför andra och jag var livrädd för att bli skrattad åt och förlöjligad.   
Men jag var däremot ganska duktig på all de praktiska ämnena, som textil, teckning, musik, sång och även de dramalektioner jag var delaktig i efter skoltid. Där fick jag plats och utrymmer.

”Man blir ingenting om man inte behärskar språket. Man kommer inte långt med studierna om man inte kan och vill fokusera på det som är viktigt… De teoretiska ämnena”!

Jag gjorde så gott jag kunde.
Jag försökte att få plats, synas och göra bra ifrån mig. Jag utvecklade någon typ av ”duktighetskomplex” och ansträngde mig alltid för att visa framfötterna och att vara kompetent och duglig, det vill säga i mitt yrkesliv och det jag var bra på…
Jag ansträngde mig för att inte vara dum i huvudet och jag ville bara få bli älskad och omtyckt.

Men… det där är ”okej” idag!
Tro inget annat! Jag tänker att det inte ska få påverka mig och mitt liv. Jag tänker att jag är en vuxen man, ser ”problemet” och har full insikt om varför jag är som jag är, agerar som jag gör och jag är medveten…
Men även om jag har all de där verktygen och insikterna, så har hela livet fortsatt i ett virrvarr av en önskan om att bli sedd, bekräftad och validerad.
Med min ålder och med mitt ”nya” drogfria liv, har det förvärrats och jag arbetar hårt med att få ordning på det.
Jag är som sagt medveten, jag har sett vad som är orsak och verkan och jag har ”belyst” problemet, men det hindrar inte att jag, så hastigt jag bara kan, springer iväg i det motionsspår som jag själv, under så många år, lämnat mina fotspår i och som blivit den rutt som är en vana och en trygghet.

Jag har tänkt att jag så småningom kommer över somligt. Försonas. Blir vän med… Komma över och låta det ”bara vara”…
Jag har tänkt att jag kommer att komma tillrätta med en del av de där gamla skavsåren och att jag storsint och bibliskt vackert kan förlåta, vara förlåtande och gå vidare.
Jag har förlåtit mig själv, i mångt och mycket, och jag har kommit till sinnesro med mycket i mitt liv och jag känner att jag funnit acceptans inför mina föräldrar och mina kamrater som jag en gång i tiden hade.
Jag kan se och begripa att alla gjorde så gott de kunde utifrån den då rådande situationen och alla de som var i min omgivning under min uppväxt och tonår, inte visste bättre och inte heller förstod vad som var bra eller mindre bra.
Jag kan förstå det med mitt sunda förnuft! Jag kan begripa det med mitt intellekt. Men det är en svårighet att låta det få fäste i kroppen och själen. Det är detta som jag behöver tala om, berätta och beskriva, för de som är villig att lyssna och kan se mig med perspektiv! 
Och förövrigt har jag och hade jag, inte någon koll på alls vad mina medmänniskor levde med, vilka svårigheter de hade och varför de gjorde som de gjorde. Alla har sin historia och bakgrund.
Jag tror att barn och unga vuxna är oerhört upptagna av sig själva och det finns inte riktigt plats för eftertanke och medvetenhet, för att förstå att livets svårigheter drabbar alla…

Även i  mina kärleksrelationer har jag eftersökt kärlek, bli älskad och uppskattad.
Dessvärre har jag ofta, i vilket fall när jag var yngre, hamnat i relationer där min osäkerhet fått än mer föda och blivit än mer bekräftad.
Aldrig vara snygg nog.
Aldrig vara tillräcklig och dessutom skulle jag vara tacksam för att jag överhuvudtaget kunde vara älskad och ha en kärleksrelation.   
I många av mina relationer har det förekommit våld. Mycket våld och det har alltid varit ”mitt eget fel” att jag fått stryk.
Naturligtvis gav det smör i maskineriet av dålig självkänsla, rädslor och oduglighet.
Jag jobbar som sagt hårt med det där.
Jag försöker att befria mig själv. Jag försöker att åstadkomma mod, trygghet och förlåtelse även för det!
Men… jag har kommit till insikt om att jag själv inte hade någon som helst del i mina partners agerande, utan att de själva förmodligen var vilsna, sorgliga och led av dålig självkänsla och borttappat mod…

Slutligen… Måste man förlåta allt, alla och alla olika skeenden i livet?
Måste man själv krypa till korset för det man åsamkat andra för att få sinnesro? Måste jag, som människa, gottgöra och så frön av kärlek och godhet hos andra, för att jag själv varit sjuk i missbruk och beroende?
Jag tror inte att det är så. Jag tror inte att det direkt är till någons fördel att jag ödmjukar mig och kryper i skiten för att gottgöra…
Jag tror att förlåtelsen hos sin egen person, för det man gjort, för den man blev och det man var, är det allra viktigaste.
Det viktigaste tror jag, är att förlåta alla dem som sårat, skadat och gjort orätt emot ens egen person, för att försonas och komma till acceptans själv…
Och… egentligen behöver jag inte heller förlåta mig själv, för vad andra har gjort emot mig, för i somligt finns inget egenansvar i det som hände….
Jag behöver inte heller be om förklaringar och jag kan få vara jävligt arg för att jag blev behandlad som andras slagpåse…
Men jag får se upp! Det kan bli en otäck bitterhet med det!
Det kan bli destruktivt och blomma ut i ilska och sorg… Jag tänker, att så länge insikten finns och jag är medveten, så undkommer jag beska och bitterhet…

Väl Mött / Arthur