En dikt på vägen mot kvällen… En kärleken och vilsenheten. Författad av Blogginnehavaren. Väl Mött / Arthur (För somliga är jag ännu Janne!)


Jag går sönder nu. 
Mina konturer, som var jag, suddas ut och blir till ett ingenting.
Ett dammkorn i världen, en vattendroppe i haven och..; Finns jag?

Vill inte leva längre, vill inte heller dö! 
Ohanterligt, kantigt och taggigt, är livet.
Tvivlande missmod!


Om jag bara kunde se dig! Detaljerna i klarhet och glasklart.
Se dig med tydlighet, höra dina tankar, lyssna till dina händers mjuka samtal, med mig hud!

Vad är riktigheten!? Överskådlig skärpa? Glasskivans genomskinliga självklarhet?
Jag vill se dig, förstå dig och kunna avläsa din huds punktskrift.
Hör du mig? Finns jag..?

Frågan som dröjer kvar; Hur smakar sanningen och i vilka nyanser finns ärligheten?
Vet du!? Har du facit och klara självskrivna svar?


Upplevelsen av förnyelse, inträdet i din trygghet och ditt aldrig sinande mod…
Mitt hjärta har saknat rytmen så länge.
Kärlek är det ord som var. Kärlek är orden som varit…
Och… plötsligt…
Kärlek är det ord som pånyttfötts och skapar den nya rytmen i våra hjärtan.
Som ett eko, dansar våra hjärtan tango, mellan väggarna och taket, i våra rum.
Mjukt, följsamt och fallande blodröd kärlek, som glidande smekningar och rysningar, i förnyelsen.

Och orden, som faller tyst in i mitt bröst; Jag behöver dig.
Jag. Behöver. Dig.

/ Arthur 

"Du skulle aldrig ha blivit född! Du är i vägen! Latmasken kryper i ryggraden på dig"! Det är alltid vårat fel att hon mår dåligt. Det är alltid vårat fel att hon inte kan hantera livet. Det är alltid vårat fel att hon inte orkar med oss och att hon inte står ut med tillvaron. "Ni ska inte se det här", säger hon lugnt. "Ut och lek"!

”Du skulle aldrig ha blivit född! Du är i vägen! Latmasken kryper i ryggraden på dig”!

Hon sliter sitt hår. 
Stor tussar faller till golvet. Hon skriker och slänger sig handlöst i den hårda parketten.
Ingen hinner att reagera och ingen lyckas fånga upp henne.

Hon sparkar filt omkring sig, som en fisk på torra land och vrålar som ett skadat djur. Ljudet ur hennes strupe låter som om det kommer från djupet i kroppen och jag har aldrig hört ett sådant ljud. Som ett fångat djur. Som någon som är besatt av djävlar och demoner.
Hon gråter hejdlöst och börjar spinna runt på golvet som ett cykelhjul. Runt, runt och runt… 
De stora mattorna blir till vågor på golvet. De reser sig som bergskammar över parketten och hon fortsätter sin snurrande galna karusell på golvet!
De försöker stoppa henne, de vuxna och de håller hårt i hennes armar och ben. De välter, i sina vilda försök att stoppa henne, en pedestal och prydnadsföremålen kraschar i golvet. De är blomjord överallt, glas, blod och keramik blandas om vartannat över de vackra fiskbensmönstrade golvet.

Det är en enda röra. Det är tornado. Storm. Ett galet kaos.
Luften är laddad av rädslor, skräck och eldigt hetsiga energier. Det brinner i de vackra rummet, av känslor och oro. 
Hon skrämmer oss.
Flera av de vuxna i räddningsaktionen ber oss, med skarpa hårda röster, att gå därifrån. ”Gå härifrån! Titta inte på det här”!
Men vi står kvar, som fastnaglade vid tiljorna i golvet. Förstenade. Iskalla och saknar förmågan att reagera. 
Jag kan inte röra mig.
Jag kan inte förmå min kropp att göra som jag önskar. Jag står där och ser på, medan kvinnan på golvet spinner runt i cirklar, som om hon hade en egen jordaxel och vrålar som om djävulen intagit hennes kropp. 
”Jag vill dö nu! Jag vill dö! Låt mig bara få dö”, vrålar hon som en vettvilling. 
Jag känner inte igen rösten och hennes utseende har förändrats med tillståndet hon befinner sig i. Galenskapen.

Hon fortsätter att skrika, kommer upp på alla fyra och hur hon lyckas med detta är det ingen som begriper? 
Flera stora starka män håller henne, trycker ner henne hårt emot golvet och ändå lyckas den taniga, smala och tunna kvinnan ta sig upp på alla fyra. Hastigt, som en snabb mager råtta, springer hon över golvet, på alla fyra.
Hon är på väg mot hallen och badrummet, och det slår mig att hon tänker barrikadera sig därinne, låsa om sig och göra det hon önskar mest av allt just nu, att få dö.

Hon har gjort detta förr och hon har blivit förutsägbar. 
Jag vet händelseförloppet och jag känner till vad som sker härnäst, som om jag hade läste en bok för många gånger eller sett för många repriser av en dålig film. 
Jag kan det här. Jag känner till… Jag vet, numer!

Jag är tio år. 
Min lillasyster är fyllda åtta och det är vår mamma som kryper över golvet.
Vi känner inte den där kvinnan! 
Vi känner inte ens igen hennes vilda, galna och besatta utseende! 
Ögonen är svarta, munnen och hakan är blodiga, efter det att hon bitit sig själv i läpparna och tungan. 
Håret hänger som stora kladdiga alger från hjässan och en del av hennes röda hår, ligger som dammtussar över golvet.
Så har det slutligen skett, hon har drivits till vansinne och galenskap. Slutligen har vi alla drivit kvinnan på golvet, till helvetet. Det är vad vi tror, där vi står som stenstoder och ser på hur hon sakta dör.

Det är alltid vårat fel att hon mår dåligt. 
Det är alltid vårat fel att hon inte kan hantera livet.
Det är alltid vårat fel att hon inte orkar med oss och att hon inte står ut med tillvaron. Det är vårat fel! ”Ditt fel! Ert fel”! 
Vi är lata, slöa och äger oviljan att hjälpa till och vara henne behjälplig. 
Vi gör så gott vi kan.
Vi försöker… Men vi duger aldrig.
”Du skulle aldrig ha blivit född! Du är i vägen! Latmasken kryper i ryggraden på dig”!
Och det är bara vi som får henne att bryta samman och tappa greppet om världen omkring henne.

Hon har låst in sig i badrummet. 
Någon hämtar en mejsel för att få upp låset, för att ta sig in till henne. Det händer något i badrummet, det smäller till och det börjar bli bråttom att komma in i duschrummet.
Väl inne i ockupationens näste finner de kvinnan på golvet, avsvimmad, totalt borta och slutligen befriad från världen omkring henne.

Slutligen lyckas vår moster få oss att lossna ur vår paralysering. 
Hon hjälper oss ut, bakvägen, från huset där galenskapen råder.
Befriande. Lättnad. Molnfri himmel. Blått och sommar.
”Ni ska inte se det här”, säger hon lugnt. ”Ut och lek. Gå ut och försök att glömma det här”…
Vi går ut och nästan springer, hand i hand, upp till skogen och möter upp en vän. Vår vän, blonda Lotta…
Ingen av oss berättar. Ingen ”skvallrar” och ingen av oss förklarar varför vi blivit försenade till vårt möte vid skogskanten.

Mamma gnager i själen.
Mamma har byggt ett bo i huvudet. Oron skriker i skallen! Grubblerierna och tankarna kring om hon lyckades den här gången eller inte, får oss att inte kunna leka eller slappna av. 
Det gör inget, i och för sig, för just nu är vi trygga och långt borta från vansinnet och mamma… tillsammans med vår blonda vän, Lotta.

Hon dog inte den där gången heller, mamma. Hon skadade sig själv, hon skadade oss, hon gjorde oss än mer osäkra och vi var livrädda när vi gick hem den där kvällen, för ingen av oss visste ju om hon hade överlevt…

Jag var tio år. 
Min lillasyster var fyllda åtta…

Det var vår mamma som kröp över golvet.
Den kvinnan kände inte vi. Vi kände inte igen hennes vilda, galna och besatta utseende!
Det ytterst obehagliga är, idag, att jag själv befinner mig i det där kaoset, och på gränsen!

Olusten till livet och den totala komplexiteten av själslivet och den totala psykiska ohälsan, bebor mig idag.
Min egen ”meltdown” har infunnit sig några gånger, men inte alls på det viset som min egen mamma erfor, men med min självmedicineringen under åren som gått, med droger, främst spriten, så undkom jag det allra värsta. 
Ibland är jag på gränsen till galenskapen, vanvettet och det tokiga…
Men jag vet vad som felar. Jag får hjälp. Jag blir räddad, även om det tagit tid att komma hit.
Jag får vägledning och jag får mediciner och samtal… Slutligen.
Undrar hur det hade blivit om mamma hade fått hjälp? En diagnos?
Undrar om vår mamma hade blivit räddad undan de mörkaste av demonerna… Hur hade det sett ut då? 

Mamma… Mammor ska vara trygga, baka bullar och krama på sina barn… pussa på dem ibland…
”Du skulle aldrig ha blivit född! Du är i vägen! Latmasken kryper i ryggraden på dig”!

Väl Mött / Arthur