En dikt på vägen mot kvällen… En kärleken och vilsenheten. Författad av Blogginnehavaren. Väl Mött / Arthur (För somliga är jag ännu Janne!)


Jag går sönder nu. 
Mina konturer, som var jag, suddas ut och blir till ett ingenting.
Ett dammkorn i världen, en vattendroppe i haven och..; Finns jag?

Vill inte leva längre, vill inte heller dö! 
Ohanterligt, kantigt och taggigt, är livet.
Tvivlande missmod!


Om jag bara kunde se dig! Detaljerna i klarhet och glasklart.
Se dig med tydlighet, höra dina tankar, lyssna till dina händers mjuka samtal, med mig hud!

Vad är riktigheten!? Överskådlig skärpa? Glasskivans genomskinliga självklarhet?
Jag vill se dig, förstå dig och kunna avläsa din huds punktskrift.
Hör du mig? Finns jag..?

Frågan som dröjer kvar; Hur smakar sanningen och i vilka nyanser finns ärligheten?
Vet du!? Har du facit och klara självskrivna svar?


Upplevelsen av förnyelse, inträdet i din trygghet och ditt aldrig sinande mod…
Mitt hjärta har saknat rytmen så länge.
Kärlek är det ord som var. Kärlek är orden som varit…
Och… plötsligt…
Kärlek är det ord som pånyttfötts och skapar den nya rytmen i våra hjärtan.
Som ett eko, dansar våra hjärtan tango, mellan väggarna och taket, i våra rum.
Mjukt, följsamt och fallande blodröd kärlek, som glidande smekningar och rysningar, i förnyelsen.

Och orden, som faller tyst in i mitt bröst; Jag behöver dig.
Jag. Behöver. Dig.

/ Arthur 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s