Hon bad om ursäkt för att hon inte lyssnade på mig. Hon var uppriktigt ledsen för att hon inte stred för mig… Jag blev inte lyssnad på, när det gäller mina obehagliga besvär att möta nya människor, nya miljöer och nya rutiner… Jag är inte viktigare eller mer betydelsefull än någon annan!

En trött man. Behöver vila och återhämtning…

Jag fick ett mejl igår, från min terapeut på Beroende mottagningen. 
Hon bad om ursäkt för att hon inte lyssnade på mig. 
Hon var uppriktigt ledsen för att hon inte stred för mig, då jag bad om att få vara kvar på Beroendemottagningen och psykiatrin där. 

Jag minns mycket väl min upplevelse av det där och jag kommer ihåg att hon bemötte mig med nonchalans och likgiltighet, då jag framförde mina åsikter och känslor inför det som skedde.
Jag bad dem att ta hand om mig, mitt ärende och jag bad dem att inte skicka remissen vidare, vilket de gjorde ändå och därefter har det bara varit konstigheter, mackel och oreda.

Jag var uppriktigt besviken när de på Beroende mottagningen, Capio Maria, envisades med att jag var färdigbehandlad och ”färdig” med deras mått mätt. Även min terapeut visade sig vara envis, bestämd och övertygad om att det var helt i sin ordning att jag skulle vidare i vården.
Jag var uppriktig ledsen och jag blev besviken och arg. De lyssnade inte och jag fick trassla vidare med mig och mitt.

En trött man, som behöver vila… Kanske på gränsen?

Vid det tillfället, på Capio Maria på Wollmar Yxkullsgatan, så kände jag att jag av trygghet, smidighet och för att underlätta för mig, gott kunde få gå kvar på psykiatrin där, utan att för den skull behöva vara på själva Beroende Mottagningen som just en före detta missbrukare och beroende. 

Men jag passade inte in där, i deras tycke!
Jag, i mitt missbruk, var ”symtom fri” och min sjukdom befann sig i det som kallas ”remission” och därför var valet klart, för sjukvården vill säga. 
Jag blev inte tillfrågad, egentligen. 
Jag blev inte lyssnad på, när det gäller mina obehagliga besvär att möta nya människor, nya miljöer och nya rutiner, och hela upplevelsen blev att ingen tog mig på allvar! 
Men egentligen, som vanligt, upplever jag nu efteråt att det hela kanske låg på mitt bord och att jag skulle ha varit tydligare och aggressivare i mina önskemål, men samtidigt känner jag att det uppstod någon typ av nonchalans från deras sida. De hade ju redan bestämt sig! 

Katten Snurran. En till som är trött…

De, på Capio Maria, hade redan beslutat att sända mig och mitt ärende vidare, oavsett vad jag ansåg om det hela.
Och även, vilket jag måste erkänna och fortfarande tillstå, om jag upplevde hela Beroende Mottagningen som orolig, smaklös och skrämmande, så kände jag alla de som arbetade där. 
Jag hade koll och de visste vem jag var! Jag hade ju strategier för att slippa möta det som gav ångest och oro…
Jag visste vilket väntrum jag skulle vänta i, för att slippa alla obehagliga medpatienter och jag hade olika taktiker för att få vara ensam och trygg. 

Det handlade mer om min egen trygghet och mina rutiner, än att jag skulle vara ”bättre”, viktigare eller mer betydelsefull än någon annan, vilket jag fått höra, och det var mer för att jag kände mig ganska bekväm med alla medarbetare på Maria. Egocentrering kanske? Men för min skull hade de kunnat sig till hela mig och min person ur ett mer helhetsperspektiv? 
Nu blev det inte som jag önskade och den där förbannade remissen påbörjade sin egen lilla turné över Stockholm.

När min terapeut tagit del av alla de mejl, som jag mejl-bombar allt och alla med, så blev hon uppriktig ledsen och insåg att de kanske skulle ha tänkt och agerat på ett annat sätt. 
De hade inte sett till mig, som patient och inte heller haft mina diagnoser och besvär i åtanke när de sände mig vidare. 
Hon har fått veta hur rörigt det blivit. 
Hon vet att jag fått kriga som en idiot och att jag försökt att bli lyssnad på och hon insåg att jag varit i kölvattnet av min djupa depression under en längre tid.
Jag blev på någotvis tacksam och varm av hennes mejl och kände att jag blivit sedd och att någon hade hört mig och mina rop på hjälp… Dock försent, men ändå…
Hon är inte längre kvar som terapeut på Maria, utan jobbar som chef på en annan mottagning. Det sistnämnda är inte hennes egen vilja, men ibland blir det inte riktigt som man har tänkt det själv, ironiskt nog.

Nu, efter att jag varit otrevlig, anmält dem på Psykiatrin Globen till Patientnämnden och när jag av ilska, frustration och uppgivenhet, har gjort min röst hörd, så får jag ju hjälp. 
Men jag tycker att det är anmärkningsvärt att jag i min situation ska behöva strida för mina rättigheter och böna och be om att få hjälp! 
Det har förbrukats oerhörda energier, från min sida och på min bekostnad och det har givit skuld, ångest och dåligt samvete, eftersom jag insett att jag är besvärlig och uppfattas av många som en ”pain in the ass”!
”Problemet” som uppstått nu är ju att jag redan gjort mig obekväm, jobbig och otrevlig på Psykiatrin vid Globen och jag känner efter mötet som var i veckan, att jag trots detta, väljer att vara kvar på mottagningen eftersom jag inte orkar ta en sväng till med nya människor, läkare och ny personal!
Jag tänker att alla obekvämligheter och rädslor, går att ordna och ”fixa till” och att jag hellre lever i den röran och det obehaget, än att påbörja något nytt återigen…
Och om det inte går att rätta till och om jag upplever att det inte blir bra, så kan jag be dem att sända remissen vidare, men tills dess så är det bekvämast att vara kvar på mottagningen vid Globen/Söder och fortsätta träffa dem som jag redan har fått någon typ av relation till…

Det är en dag ensam hemma just nu. Kärleken är på jobbet och jag, samt två pälsmonster, tänker ägna några timmar i sängen.
Jag har en del göranden och skulle kunna… Jag borde… Det hänger över mig… Och samtidigt; Nej! Jag orkar inte!

Ta hand om dig där ute i världen! Var rädd om dig och se till att ingen ger dig en massa onödig skit! Var schyssta emot varann och tack för din uppmärksamhet!
På Återläsande / Arthur…

2 tankar på “Hon bad om ursäkt för att hon inte lyssnade på mig. Hon var uppriktigt ledsen för att hon inte stred för mig… Jag blev inte lyssnad på, när det gäller mina obehagliga besvär att möta nya människor, nya miljöer och nya rutiner… Jag är inte viktigare eller mer betydelsefull än någon annan!

  1. Ja du visst lönar det sig att inte låta allt bero och rätta in sig i ledet. En sen ursäkt är alltid en ursäkt men får mig att undra varför en så ”blind” person arbetar med sårbara och sårade människor. Nåja nu har det gått den vanliga vägen med en spark uppåt!! Chefsjobb…bra kämpat Arthur och hoppas att du får en fortsatt brat terapeut på det nya stället och att du inom inte allför lång tid fått verktyg för att hantera tillvaron för att må bättre ♡

    Gilla

  2. Du är min lilla pärla! Jag är tacksam för dina kommentarer och inlägg på min blogg!
    Du värmer mig, ger mig perspektiv och även konstruktivitet och glädje!
    Tusen tack för att du finns där ute 🙂
    All kärlek till dig!! / Arthur ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s