Mot kvällen och natten… "Himlen är oskyldigt blå"… Textrader av Kenneth Gärdestad… Innerligt vackert! Väl Mött / Arthur


Himlen är oskyldigt blå,
Som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
Rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
När broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in I en vrå,
Är himlen så oskyldigt blå.

När vi växte upp, lekte livet,
Vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår
Framtid skulle bli,
Oförbrukat fri.

Somrar svepte fram,
Jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt.
Hela livet var så skönt.


/ Kenneth Gärdestad 

Det är Söndag morgon. Jag dricker kaffe och lyssnar på fåglarna genom balkongdörren. Jag chattade med en av mina äldre bröder igår kväll. Det är säkerligen närmare tio år sedan vi "partade" överhuvudtaget. Jag har alltid älskat att skriva och formulera mig…

Det är Söndag morgon. 
Jag dricker kaffe och lyssnar på fåglarna genom balkongdörren. Katterna vill gärna vara därute, så det är bland det första jag gör när jag kliver upp, öppnar för dem så de kan njuta lite av luften… 
Det känns kyligt när luften letar sig in i rummet där jag sitter på morgonen och jag har tänt ljus till frukost. 
Jag tar mig lite tid att be en bön. Jag glömmer och jag missar att göra det, allt som oftast, men jag försöker verkligen att inte banna mig själv för det! Det är som det är och jag gör det när andan faller på… Det får vara okej!
Men jag brukar försöka att ägna mina första tankar till att ”be” och tacka för dagar som passerat, förvandlats till nätter och som på nytt blivit dagar.
Jag ber till mina ”skyddsänglar”, till det som somliga kallar Gud och jag ber till Universum och de döda som är mina följeslagare. 
Jag lever ständigt med döden som följeslagare. De som har gått bort, är med lite överallt. Jag ser dem. Jag hör dem och jag känner dem… De döda. Det är okej det med…
Min tro och min ”Gud”, eller Gudar, är ett härligt hopkok av lite av varje. Jag tror att jag funnit mig tillrätta i alla dessa religioner, bland alla dessa Gudar och mellan all andlighet. Det är ett mischmasch av tro, hopp och kärlek… 
”Alla blir saliga över sin tro”… Vem det nu var som sa det!?

Jag chattade med en av mina äldre bröder igår kväll. 
Det är säkerligen närmare tio år sedan vi ”partade” överhuvudtaget.   
Vi hade förmodligen behövt tala över telefonen, men jag har min fobi kring det där och kan jag få slippa att använda mobiltelefonen för samtal, så gör jag det.
Vi ”pratade” om varandras motgångar. Vi samtalade/chattade om medgångar och njutbarhet! Om vad som sker i livet och vi chattade om människors girighet, förmåga till icke förlåtande och hur man själv ska försöka att gå vidare.

Jag uppskattade det mycket! 
Jag värdesatta att vi inte nät-pratade om mitt missbruk och min tidigare misär.
Jag tyckte om att han inte tog upp mamma eller våra andra syskon.
Vi pratade inte alls om vår familj och våra tidigare tillkortakommanden. 
Vi pratade om nuet, vi pratade om framtiden och samtalade om framgångar och hur vi båda, ur olika perspektiv, lyckats med att komma vidare i livet. 
Jag blev uppriktigt glad och jag tyckte att det blev bekvämt och konstruktivt.
Jag tror inte att min bror gillade att chatta, för han har ännu problem med orden och meningarna, men det gjorde naturligtvis ingenting och det märkliga var att han inte behövde förklara sina ordstavningar eller meningsbyggnadsfel, för jag har varit där själv och jag ser ganska omgående vad personer och människor menar när bokstäverna landar ”fel”… Jag är ganska bra på att tyda texter och ord skrivna av dem som lider av dyslexi.
Även jag har ju varit där. 
Även jag har haft stora problem med orden, alfabetet och meningarna.
Men jag har och hade ett enormt intresse, nästan en besatthet, av att kunna behärska och ha makten över språket! 
Sedan tonåren har jag jobbat, trälat och strävat efter att kunna ”hämta hem” språket i en önskan om att kunna behärska och bemästra det.
Jag har alltid älskat att skriva och formulera mig.
Det har faktiskt varit ett av mina stora intressen, att skriva, så det har flutit på relativt bra.
Men det har dock tagit mig närmare tjugo år att landa i mitt eget språk och kunna se vad som blir fel och vilka ord som ska in var.
Jag kan dock inte grammatik.
Jag kan dock inte meningsbyggnadssatser och somliga bokstäver har jag ännu problem med att veta vilken bokstav som ska vara var. E eller I, är ett bra exempel! Eller E istället för Ä… 
I alla fulla fall… 
Det var roligt och jag kände att även han tyckte att vårat ”samtal” gav liv och glädje till just vår bortglömda relation!
Jag insåg också att han inte är en ”fan” av min blogg, det är för mycket text att läsa, och han läser den förmodligen inte alls, och min text häromdagen, som jag själv funderade länge över om jag skulle ”bjuda på”, torde ha fått honom och de andra ”gängmedlemmarna” i min familj, att gå i spinn! 
Han nämnde den inte alls… Och skulle han ha läst den, så har han förmodligen förmågan att se skillnad på ”sak och person”, det vill säga mig som människa och situationen som historia och förfluten tid…
Jag har ingen aning om hur hans sanning ser ut och jag vet inte vad han minns, men det blev ett bra och schysst samtal...

Tack för din tid och jag uppskattar att du tar dig tid att läsa och följa min blogg!
Du är alltid välkommen att lämna kommentarer och konstruktiv kritik.
Ha en skön Söndag! Själv ska jag ta en promenad och med lite ork och tur ska jag möta upp en nyvunnen vän vid Klara Kyrka i eftermiddag, men det återstår att se…
Ta hand om dig därute och på återläsande!
Väl Mött / Arthur