Det är relativt tidigt. Och jag klev upp när jag vaknade. Det är sällan jag blir kvar i sängen. Jag skulle ha träffat en nyvunnen vän igår. Det blir för mycket just nu! Jag tror aldrig att jag har varit så sann och ärlig, som jag är i den här bloggen/dagboken!

Jag har inget att tillägga idag. Känns det som. 
Men det brukar, som alltid, snurra på med orden ganska bra ändå…

Det är relativt tidigt. 
Och jag klev upp när jag vaknade. Det är sällan jag blir kvar i sängen.
Jag ska iväg till jobbtorg resurs. Jag ska inte vara där förrän i eftermiddag, men planerar att komma iväg i tid, så att jag får en promenad.
Alltid detta planerande in i minsta detalj! 
Trygghet kallas det!?

Jag skulle ha träffat en nyvunnen vän igår. 
Vi skulle faktiskt ha träffats redan i Söndags, men jag orkade verkligen inte. Jag tappade orken och även lusten, i ärlighetens namn.
Hon är en härlig och dynamisk vän och jag har kommit att uppskatta henne mycket! Hon, som jag, skriver mycket och hon är en utmärkt författarinna! 
Och det uppstår alltid dåligt samvete hos mig, när jag inte vill eller orkar åka ner på stan för att möta mina vänner över en kopp kaffe.
Hur svårt ska det vara? 
Hur svårt kan det vara att uppbringa ork och mod att ta tunnelbanan till city och ta en kopp kaffe? Det är vad jag tänker nu efteråt… 
Jag tycker att det är besvärligt, tungt och svårt. Jag tycker inte om det… alla dessa människor, trängsel och alla mina hjärnspöken, som om att alla tittar på mig. 
Det ger dåligt samvete, det gör det… att inte vilja, att inte orka och den där önskan om att bara få vara ensam… För övrigt förstår hon mig full ut. Hon vet och hon pressar och stressar mig aldrig. 
Som sagt, jag uppskattar henne.

Jag tror aldrig att jag har varit så sann och ärlig, som jag är i den här bloggen/dagboken!
Mycket av det som jag skriver här, är sådant som jag hållit hemligt och sådant som jag tigit om, i alla år. 

Jag tror att jag kan upplevas som oerhört negativ och deprimerande, men jag skriver mycket om mitt själsliv, mina innersta tankar och upplevelser och olika skeenden i mitt liv, som har haft betydelse för mig.
Jag tycker att jag är ärlig, har ett märkligt sätt att vara och agera och jag fajtas med mig själv, varje dag.
Det jag upplever som en svårighet är alla dessa funderingar, allt gammalt grottande och allt det som blir till hinder i vardagen. 
Jag berättade aldrig, i mitt tidigare så välordnade liv, om alla dessa dilemman, utan körde över dem och tystade dem med alkohol och/eller tabletter.
Jag har nog alltid brukat droger på ett eller annat sätt för att orka med och stå ut. Det var först när det rann över och jag tappade kontrollen som det märktes och syntes… Två utmattningsdepressioner och ”smack in i kaklet”! Det är faktiskt inte allt konstigt, känner jag idag!
Men då var jag redan ensam och hade hoppat av karusellen av att vilja ha, ha och mer och mer… 
Idag och här och nu, kan jag skriva om det och jag har dessutom etiketter på vad det är som felar och som jag känner igen sedan barnsben. Jag har behövt etikettera saker, känslor, tillstånd och mående och jag har funnit trygghet i det. Det är bra, för mig!
Det pratas ofta om att man inte ska stoppa in människor och olika hälsotillstånd eller sjukdomar i fack eller etikettera människor, men jag förstår inte problemet med det. Somliga av oss behöver det för att känna trygghet och för att finna känslan av kontroll. Jag vill veta, jag vill ha koll och jag vill kunna känna en viss trygghet med kunskapen och beteckningen av olika företeelser, mentala tillstånd och känslor.
Jag vill ha kunskaper och insikter… Och med det så ser jag och kan belysa ”problemen”, lära känna mig själv och med olika terapiformer kan jag lära mig att leva med dem.
Det tar bara lite tid och det kommer att behövas en hel del ansträngning från min sida, men det är bara att hoppa på tåget och ge sig av…
Och jag kan tillägga att intellekt, kunskap och sunt förnuft, inte alltid behöver vara förankrat i kropp och själ.
Man kan vara intellektuellt medveten om hälsotillstånd och mående, men det behöver inte nödvändigtvis vara ett samarbete med hjärta, kropp och själ.
I mitt, och många andras fall, så samarbetar inte alltid hjärna och hjärta…

Dagen har börjat och jag med den!
Ta hand om dig därute! Var schyssta emot varann och bjud någon på ett leende! Det kan vara angörande för någon!
Tack för din uppmärksamhet och din tid! Jag uppskattar det, tro inget annat!
På återläsande och Väl Mött / Arthur