"Önskan" – Karin Boye… Jag fann klippet på YouTube och kan naturligtvis inte låta bli att bjuda på detta! Väl Mött / Arthur

Jag lyssnade på regnet som smattrade på fönsterbrädan… Han besöker mig ibland, pappa! Till en början blev jag rädd. Jag menar, han är ju död… Det finns ingen ilska hos honom, min nya kärlek!

När jag kröp ner i natt och lyssnade till regnet, funderade och grubblade jag över min far och över mina samtal med min nya terapeut.
Jag tänkte på min älskade kärlek och bästa vän, min man, när jag låg där i sängvärmen och sedan tog jag en omväg via min ekonomi och återupptog spåret kring pappa.

Jag lyssnade på regnet som smattrade på fönsterbrädan, ljuden från våningen ovanför och medan jag låg där i sängen, med duntäcke och Stockholms mjukaste kuddar och en varm kattmage att smeka och känna på, då tänkte jag på döden, livet och min plats i världen.

Jag låg där och funderade över mina rädslor, min osäkerhet och jag bannade mig själv för att jag inte orkar och för att lusten inte alltid finns där, när mina vänner ropar på mig och önskar mitt sällskap!
Jag har en vän som alltid säger att hon behöver en ”dos av Arthur”, och det är så fint sagt… Hon hinner få abstinens innan jag kan mätta hennes önskemål…
Och sedan trillade pappa in i tankarna igen.

Han besöker mig ibland, pappa! 
Antingen är det så att det är mitt slumrande jag, när jag sover eller vilar, som spelar mig ett spratt, eller så är det så att min längtan och min tomhet får mig att se det som inte finns.
Det kan vara så att han verkligen är på besök och ser till mig och oss, som bildar en familj idag och att han bara vill visa sin glädje, tacksamhet och inge mig mod att återhämta livet och min existens.
Själv tror jag solklart och känner att det sistnämnda är min sanning.
Själv tror jag, vill jag tro, att han kommer bara för att be om förlåtelse och för att inge mig hopp.

Vad du väljer att tro och tänka, står dig fritt i det här sammanhanget, men min sanning är som sagt att han kommer emellanåt för att titta till, se till och inge mod.

Till en början blev jag rädd. Jag menar, han är ju död, men det blir jag inte längre. Han bara står där i dörröppningen till sovrummet och ser på oss, mig, min kärlek och man och våra katter. 
Katterna brukar sätta sig upp och stirra rakt ut i tomma intet och jag blundar och känner in…
Det får vara som det vill med den saken…

Jag kände inte mig pappa, mer än det jag upplevde som ilska, ondska och ren illvilja. För mig bodde ingen godhet hos honom.
Jag har bett min äldre syster, hon som hjälper mig, tror på mig och bistår mig med diverse saker, att berätta en helt annan sida av honom.
När hon gjort det och jag fått tillgång till gamla bilder, ska jag skriva om honom ur ett helt annat perspektiv.
Jag tror att det blir enklare för mig att komma till ro med det där, om jag sätter det på pränt.
Jag tror att om jag får en annan blid av min far, så kanske det där hemliga känslorna kring honom lägger sig som tystnad i kroppen.
Återigen, det måste få fäste i kroppen och inte bara vara ett ”låtsas som om” i mitt förnuft och intellekt.
Jag måste förlåta det där och jag måste komma till sann och ärlig förståelse.
Jag kan intellektualisera kring honom och min uppväxt, dra några klyschor för mig själv och de som vill lyssna, men det blir inte en ren och djupodlad sanning för det.
Jag jobbar på det…
Nu senast erkände jag mitt hat, mina avsky och mina mörkaste hemligheter för min nya terapeut, vilken jag är fullständig trygg med och det gör att jag nu kan befriande skriva om det och erkänna det både för mig själv och de som vill läsa och ta del av det…
Jag har delgivit en del minnen om honom här på bloggen tidigare, men med distans upplever jag. Nu har kanske ett större mod infunnit sig…
Känslan blir lite av att sticka hål på hemligheten.
Känslan har blivit mer lättand, fisk luft och det känns mer hanterligt… 

Från en sak, till en annan…
Jag erkänner också, att mina tidigare erfarenheter och mina mindre bra relationer, går ut över min man och han får dessvärre känna av det!
Jag blev tvungen, att i morse, slutligen, erkänna att jag är rädd för att han ska bli arg och irriterad, eftersom jag kommer i säng lite senare än han själv och jag tror och räds att han ska bli arg och förbannad för det? Varför? 
Jag har alltid blivit bannad för att jag önskar göra som jag vill och för att jag alltid behöver mer återhämtning under dagen än vad andra kanske behöver…
Jag är orolig att han bär på irritationer och ilska över det…
Han sa i morse, ”sover du aldrig”, och jag gick i försvar direkt. Men… Det finns absolut ingen ilska hos honom, min nya kärlek, men mina hjärnspöken går igång och så gör även min rädsla och oro.

Ta hand om dig denna regniga dag! Allt gott till dig… Bär kärlek och sinnesro i ditt hjärta! Tack för din uppmärksamhet!

Och du, ”Ta ingen skit! Av någon”!
Väl mött / Arthur (…för mina närmaste… Janne för de övriga!)