Kroppar. Retuschering. Schyssta lökar. "Duckface." Instagram. "Sexy babe…" Naket, naket och sexigt som fan… Att exponera sina kroppar! Flödet av bilder på halvnakna kvinnor och män! Var går gränsen!? Förmodligen har många av dem ätstörningar, och det av värsta sorten! Men de har dock stora och "schyssta lökar!"

Att exponera sina kroppar!

Flödet av bilder på halvnakna kvinnor och män!
Var går gränsen!? 
Vad är osmakligt och vad kan faktiskt vara vackert för ögat!
Porr och sexistiskt! Varför bidrar vi med det!?
Va´fan hände? Varför ”köper” vi det?

Och hur kommer det sig att gränserna för hur mycket och vad vi exponerar, ständigt flyttas fram?
Unga kvinnor lägger i stort sett ut nakna bilder på sig själva via Instagram och det gör även unga män. Inget hindrar längre!
Och frågan är om det är för att få uppmärksamheten, eventuellt bli ”upptäckta,” eller om de är i stort behov av bekräftelse på att de duger, är snygga och läckra.
Ett kvitto på sin förträfflighet. Duglighet och Läckerhet…

Och tänk om det är så att de inte alls får någon uppmärksamhet, eller att de kanske får negativ kritik för sitt utseende och sina kroppar, vad händer med det mentala måendet då? 
Jag vet webbsidor där man kan ”tävla” med sin skönhet och sexighet. 
Det finns sidor på internet där man kan ”ranka” varandra och få olika mängder stjärnor, applåder och olika ”stickers” beroende på hur läckra, sexiga och kåta de exponerade unga människorna ser ut. Ursäkta språket…  

Jag fann ”äldre” publicerade bilder, före och efter, som retuscherats ganska hårt i Photoshop. 
Det är otroligt att vi ”går på det”… Det finns inte en människa som i ärlighetens man ser ut så där…
Och jag tänker, det är ju så vi tror att vi ska se ut, inklusive jag själv. Vi matas med vackra bilder på undersköna människor med fantastiska kroppar och de existerar inte ens.
Allt är tillrättalagt och ”fixat” via olika bildprogram och de får oss att tro att de ser ut så där.
Jag går på det! 
Hur många unga-vuxna går inte på det där? 
Det finns ju precis överallt, dessa bilder på vackra överjordiska människor och alla de andra som väljer att exponera sig själva till det yttersta. 
”Alla de andra” = Unga tjejer på Instagram, bland annat!
Det är en så skev bild av hur vi ser ut och vad som förväntas av oss.

Unga flickor använder sig av sitt allra sexigaste ”duckface” för att få ”gillar-markeringar” på Facebook. 
Halvnakna killar och tjejer lägger upp sig, precis på gränsen för vad Facebook tillåter, för att få uppskattande ord, superlativ och tillrop från kåta grabbar/tjejer, ursäkta språket, som sitter och njuter av bilderna.
Jag har hört unga tjejer prata om just det, att exponera sig och att de faktiskt inte bryr sig om det längre, för det är inget märkligt eller konstigt! Det är inte heligt eller hemligt längre och unga-vuxna kan gå ganska långt innan det känns obekvämt!
Alltså… Obekvämt för oss som ser bilderna och de exponerade kropparna.
Det fullkomligen manglas ut retuscherade kvinnor och män överallt. 
I tidningar och på webben. 
I filmer och även i bioannonser och via reklam av alla slag. Vi matas med det hela tiden, alltid, jämt och ständigt. 
Inte så märkligt om vi blir indoktrinerade, hjärntvättade och tillskansar oss en förbannat felvriden bild av kroppen och vad det är i samhället som verkligen har betydelse…

Jag vet också att diskussionerna handlar mycket om kroppar, att träna, äta rätt och ha stora muskler eller schyssta ”lökar!” 
Jag tror mig veta att det är det som räknas till kärlek och romantik idag, kropparna och all den tid som läggs ner på densamma. Yttre. Yta. Det visuella.  
Personligheterna kommer bort och det är kvinnor som bloggande Kissie, Rebecca Stella och Isabel Adrian vars utseende är tillgjort och plastigt, som ”räknas” och som många strävar efter.
Dessa kvinnor som plutar med munnarna, visar urringningen, pattarna och förmodligen tränar och äter så lite som möjligt, som kräks upp det mesta av det de fått i sig, de är ”it-tjejerna”!
Förmodligen har många av dem ätstörningar, och det av värsta sorten! Men de har dock stora och ”schyssta lökar!” 
De är opererade till max. Tillrättalagda! 
Botox och ”fillers” i läppar och panna, så unga de är, och det ger förbannat fel signaler. ”Lökarna” är gjorde av silicon och sprängfyllda till max! Ju mer och ”saftigare bullar”, desto sexigare och läckrare ”pattar” har de unga flickorna att slänga med! Det uppskattas!
Vi skapar ett ideal som inte finns och med det ett ”okej,” om ingen säger eller gör något…
Galet som fan!
De här personerna är skapade. Och det ger ytterligare sjukdomsbeteenden i form av ätstörningar, missbruk av träning och i vissa fall droger för att kunna ”hålla igång…” 
Droger för att dämpa sitt behov av vila, sömn och mat. Droger för att stå ut!

Jag kan inte minnas att den här hetsen och kroppsfixeringen fanns när jag växte upp. 
Men jag är å andra sidan jävligt gammal och förmodligen avundsjuk på alla de vackra, yngre och vältränade människorna i tjugo-någonting-års-åldern, men är det inte skruvat? 
Jag växte i och för sig upp under sjuttio och åttiotalet. 
Sjuttiotalet var lite av en frigörelse för kroppen! 
Samhället var lite vänstervridet, med Gudrun Schyman i tv, födande, krystande och stönande fram sitt förstfödda barn. 
Och Claire Wickholm som struttade runt i orange plyschdress och orerade om acceptans och frihet. 
Och åttiotalet med Pernilla Wahlgren, Madonna och axelvaddar… det torde väl vara bevis nog för att man kunde se ut lite som man ville.

Alla fulla fall. Jag tänker att det blir så fel. 
Det blir en förbannat skev bild av hur människor ska se ut. 
Det skapar problem och frågan är hur det kommer att gå för de unga idag, när det är fyrtio-plus-någonting? Pallar de trycket!? Orkar de hela vägen? 
Och informationsflödet? Hur mycket kan man få in i skallen…
Och att ha och sträva efter ett vackert yttre och en karriär som snyggis och ”sexy babe” med ”duckface” och egen karriär via Instagram och kanske tidningen Café… Pallar psyket det?
En tanke bara, ja eller två…

Väl Mött / Arthur-Några-kilon-för-mycket-och-fyrtio-plus-någonting 

Katterna sov med oss under natten. De har varit ett par dagar av lättnad och befrielse för mig. Jag tycker mig se likheter med tiden, då jag var "ung"! Mannen, försåg mig med Amfetamin under en ganska lång tid.

Det är Fredag och det har regnat hela natten.
Grått. Höst. Kyligt. Fuktigt.

Sängen var så varm och mysig i natt och ordningen var återställd när katterna sov med oss under natten. Somliga nätter lyser de med sin frånvaro och spanar runt på sina ägor i lägenheten, men i natt har de båda två sovit hos oss… 
Som sagt, ordningen återställd.

De har varit ett par dagar av lättnad och befrielse för mig. Jag har mått ganska bra och jag har försökt att hålla de mindre bra tankarna ifrån mig. 
Det går mindre bra, att inte tänka negativt, men jag upptäcker att ju mindre jag är pressad, stressad och ju mindre jag har planerat och fyllt mina dagar med göranden, desto bättre är det. 
Möten, ansökningar och fler möten gör mig nervös och oroad, som ett barn som är ute i världen första gången och jag tycker att jag genast blir disträ, mer lättsårad och uppjagad.

Jag kom på här om kvällen, och jag minns inte om jag redan skrivit om det här, men jag känner starkt igen fenomenet från tiden då jag var yngre. 
Jag tycker mig se likheter med tiden, då jag var ”ung”! 
Jag kom dessutom på att den här oron och nervositet fanns hos mig fram till jag var tjugo-tjugofem kanske och sedan känns det som om det avtog, eller om det var så att jag ”körde på” ändå. 
Vem minns?
Den huvudsakligen lösningen var alkoholen, som är en drog by the way, alltid, och det gjorde mig mer framåt, gladare och ”coolare”. Mer vågad och mer extrovert!
Jag har druckit sprit och stoppat i mig diverse skit för att ”bli som folk” och jag har funnit mina egna tillvägagångssätt för att ”stå ut” med livet.
Det är märkligt att det ska behöva ta sådan tid innan man kommer till insikt och förståelse inför sig själv.
I alla fulla fall… 
Drogerna har fått mig att bli människa och med droger menar jag ännu en gång spriten. Jag kallar mig själv för blandmissbrukare, för det är precis vad jag är, men min huvudsakliga drog har varit alkoholen.

Jag minns en period i mitt unga liv, då jag mötte en kärlek som jag umgicks

med ganska intensivt och som tillhörde ”it-människorna, den där typen av kvinnor och män som var utomjordiskt ”inne” och alltid ”rätt”. 
Jag var grymt imponerad och den här kärleken, mannen, försåg mig med Amfetamin under en ganska lång tid. 
Jag har aldrig jobbat så mycket, jag har aldrig varit så effektiv och jag har förmodligen inte heller varit så mager som jag var då…
Förövrigt var det mycket fester och mycket ”party” och i tjugo-tjugofem års åldern klara man så mycket mer, än vad man gör när man trillar in i trettiofem års åldern…
Jag tänker att de där åren, mellan tjugo och fyrtiofem, på en höft, är så diffusa och så fyllda med konstigheter att nu, när jag är drogfri, hel och ren, så kliver mitt sanna och rätta jag fram, som jag glömt och dränkt med diverse skit.
Dessutom, har jag fått lära mig, så blir inte till diagnosen Bipolär Sjukdom lättare att hantera med åren, tvärtom. 
Det blir svårare. Det blir tyngre och fler depressioner av det mer utdragna slaget, är att vänta. Så är det!
Det blir värre, det blir mer och det blir intensivare.
Egentligen är det här inget nytt för mig, med nedstämdhet och med depressioner, skillnaden är ju som jag nämnt, att jag på egen hand klarat av dem och druckit mig igenom dem.
Hur bra är det? Egentligen? 
Frågan är, vilket jag inte kan svara på, hur mycket av all gammal ledsamhet, som härbärgerar kroppen och sinnet, som kommer upp till ytan med ett drogfritt liv? 
Vad blir kvar och lagras i själslivet, som ringarna i en trädstam? 
Kommer de tillbaka som en störtflod senare i livet, eller avdunstar det med tiden och behöver således aldrig tas itu med och hanteras?
Är den här nedstämdheten och de här depressionerna ”nya”, eller är det gammal skåpmat, som måste hanteras och tillryggaläggas, innan man blir ”befriad”?
Jag tror att med rätt terapiform, lite Yoga och mediciner så ska det bli ordning på detta också. Det blir ordning på mig med! Det måste det bli!
”Tron är det sista som lämnar människorna”…

Nästa vecka, är ett orosmoln! 
Det är mycket att göra och många möten och en hel del papper som ska in till Försäkringskassan och Socialförvaltningen. 
Jag har Jobbtorg Resurs, Globen Psykiatri och jag har två enskilda samtal med olika terapeuter och så ska jag se över medicinerna och så har jag ett bokat samtal med läkaren på Vårdcentralen.
Det blir mycket vila, återhämtning och sömn… 
Fråga är om jag någonsin igen kommer att kunna acceptera att jag har blivit sådan här och om jag någonsin kommer att få tillbaka orken och lusten till ett liv i allt detta ”livs-brus”?

Ta hand om dig därute denna grå och regniga Fredag! 
Jag ska göra mitt bästa och jag ska försöka att ta det vackert…
Var rädd om dig och bjud någon på ett leende, det kan göra skillnad för någon.
Tack för uppmärksamheten och för din tid… På återläsande!?

Väl Mött / Arthur