Det är Fredag och det har regnat hela natten.
Grått. Höst. Kyligt. Fuktigt.
Sängen var så varm och mysig i natt och ordningen var återställd när katterna sov med oss under natten. Somliga nätter lyser de med sin frånvaro och spanar runt på sina ägor i lägenheten, men i natt har de båda två sovit hos oss…
Som sagt, ordningen återställd.
De har varit ett par dagar av lättnad och befrielse för mig. Jag har mått ganska bra och jag har försökt att hålla de mindre bra tankarna ifrån mig.
Det går mindre bra, att inte tänka negativt, men jag upptäcker att ju mindre jag är pressad, stressad och ju mindre jag har planerat och fyllt mina dagar med göranden, desto bättre är det.
Möten, ansökningar och fler möten gör mig nervös och oroad, som ett barn som är ute i världen första gången och jag tycker att jag genast blir disträ, mer lättsårad och uppjagad.
Jag kom på här om kvällen, och jag minns inte om jag redan skrivit om det här, men jag känner starkt igen fenomenet från tiden då jag var yngre.
Jag tycker mig se likheter med tiden, då jag var ”ung”!
Jag kom dessutom på att den här oron och nervositet fanns hos mig fram till jag var tjugo-tjugofem kanske och sedan känns det som om det avtog, eller om det var så att jag ”körde på” ändå.
Vem minns?
Den huvudsakligen lösningen var alkoholen, som är en drog by the way, alltid, och det gjorde mig mer framåt, gladare och ”coolare”. Mer vågad och mer extrovert!
Jag har druckit sprit och stoppat i mig diverse skit för att ”bli som folk” och jag har funnit mina egna tillvägagångssätt för att ”stå ut” med livet.
Det är märkligt att det ska behöva ta sådan tid innan man kommer till insikt och förståelse inför sig själv.
I alla fulla fall…
Drogerna har fått mig att bli människa och med droger menar jag ännu en gång spriten. Jag kallar mig själv för blandmissbrukare, för det är precis vad jag är, men min huvudsakliga drog har varit alkoholen.
Jag minns en period i mitt unga liv, då jag mötte en kärlek som jag umgicks
med ganska intensivt och som tillhörde ”it-människorna, den där typen av kvinnor och män som var utomjordiskt ”inne” och alltid ”rätt”.
Jag var grymt imponerad och den här kärleken, mannen, försåg mig med Amfetamin under en ganska lång tid.
Jag har aldrig jobbat så mycket, jag har aldrig varit så effektiv och jag har förmodligen inte heller varit så mager som jag var då…
Förövrigt var det mycket fester och mycket ”party” och i tjugo-tjugofem års åldern klara man så mycket mer, än vad man gör när man trillar in i trettiofem års åldern…
Jag tänker att de där åren, mellan tjugo och fyrtiofem, på en höft, är så diffusa och så fyllda med konstigheter att nu, när jag är drogfri, hel och ren, så kliver mitt sanna och rätta jag fram, som jag glömt och dränkt med diverse skit.
Dessutom, har jag fått lära mig, så blir inte till diagnosen Bipolär Sjukdom lättare att hantera med åren, tvärtom.
Det blir svårare. Det blir tyngre och fler depressioner av det mer utdragna slaget, är att vänta. Så är det!
Det blir värre, det blir mer och det blir intensivare.
Egentligen är det här inget nytt för mig, med nedstämdhet och med depressioner, skillnaden är ju som jag nämnt, att jag på egen hand klarat av dem och druckit mig igenom dem.
Hur bra är det? Egentligen?
Frågan är, vilket jag inte kan svara på, hur mycket av all gammal ledsamhet, som härbärgerar kroppen och sinnet, som kommer upp till ytan med ett drogfritt liv?
Vad blir kvar och lagras i själslivet, som ringarna i en trädstam?
Kommer de tillbaka som en störtflod senare i livet, eller avdunstar det med tiden och behöver således aldrig tas itu med och hanteras?
Är den här nedstämdheten och de här depressionerna ”nya”, eller är det gammal skåpmat, som måste hanteras och tillryggaläggas, innan man blir ”befriad”?
Jag tror att med rätt terapiform, lite Yoga och mediciner så ska det bli ordning på detta också. Det blir ordning på mig med! Det måste det bli!
”Tron är det sista som lämnar människorna”…
Nästa vecka, är ett orosmoln!
Det är mycket att göra och många möten och en hel del papper som ska in till Försäkringskassan och Socialförvaltningen.
Jag har Jobbtorg Resurs, Globen Psykiatri och jag har två enskilda samtal med olika terapeuter och så ska jag se över medicinerna och så har jag ett bokat samtal med läkaren på Vårdcentralen.
Det blir mycket vila, återhämtning och sömn…
Fråga är om jag någonsin igen kommer att kunna acceptera att jag har blivit sådan här och om jag någonsin kommer att få tillbaka orken och lusten till ett liv i allt detta ”livs-brus”?
Ta hand om dig därute denna grå och regniga Fredag!
Jag ska göra mitt bästa och jag ska försöka att ta det vackert…
Var rädd om dig och bjud någon på ett leende, det kan göra skillnad för någon.
Tack för uppmärksamheten och för din tid… På återläsande!?
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 