Dessa minnen, "Jesus älskar alla barnen alla barnen på vår jord! Röd och Gul och Vit och Svart gör detsamma har Han sagt. Jesus älskar alla barnen på vår jord"…

Det är en Söndag. I kyrkan.
Klockorna donar ovanför, som om domedagen var nära, och det ringer in till Gudstjänst. Kvällsgudstjänsten.

Kyrkans Barnkör. 
Blonda-Lotta och jag…

Jag har gömt mig i kapprummet. 
Under ytterkläderna, som en liten boll med knäna under hakan, kurar jag ihop och är livrädd.

Det doftar damm, lite fuktigt träaktigt, Grönsåpa och våta yllekläder.
Det är sen höst. Snart vinter. 
Det har regnat, det är rått och väldigt kallt och kyrkan är fylld till bredden av besökare.
Jag har kissat på mig. Jag är genomblöt, rädd och förkrossande ledsen. 
Vad ska de säga därhemma? Hur ska det här gå?

Jag sjunger i kören. 
Det är tänkt att jag ska sjunga solo och egentligen ville jag inte, men blev övertalad av diakonen och körledaren, Margaretha. 
”Du som sjunger så vackert. Du har ju en sådan strålande röst, nästan som en ängel”, sa hon till mig. 
Och vem kan motstå? Vem kan inte låta bli att ”ställa upp” när komplimanger, i mitt tycket, av de bombastiska slaget träffar ens mage och lägger sig som bomull där inuti, och värmer och glöder. 

Jag är ganska svulten på den där typen av uppskattning och bekräftelse; ”Älska mig”, skriker mitt hjärta!
Men nu ångrar jag mig. Förstås! Livrädd. 
Alla kommer att titta. Alla kommer att lyssna och se. Se på mig! Titta på… Betitta och bedöma. 
Och i all den där rädslan och all den där förfäran som vaknat i kroppen, kissar jag på mig. 
Det är då jag gömmer mig i kapprummet, precis innan Gudstjänsten ska börja.
Jag sa till Diakonen och körledaren, Margaretha, att jag ångrat mig i sista minuten och så sprang därifrån.
Hon hann inte ifatt mig. Hon var fullt upptagen med att placera ut de andra barnen i de främre kyrkbänkarna, av den där grymma, gamla och stenhårda träsorten, för att de andra barnen skulle komma i rätt ordning och i rätt arrangemang framme vid altaret.

Och nu kan jag inte gå hem heller, för Kalasbyxorna är blöta och jag kommer att få skäll och bannor!

Jag var inte rädd för att mamma och pappa skulle komma och lyssna, för de gjorde de aldrig, men det räckte med att se tillströmningen av människor för att jag skulle bli oroad och fruktansvärt rädd.
Och med tanke på att jag föll för allt smicker, vackra lena ord och all övertalning, men ändå redan visste utgången, hur det skulle bli, så bannade jag mig själv där jag satt och kurade. 
Jag skulle ha sagt nej och bett att få avstå.
Men vad gör man inte för lite kärlek…

Med knäna under hakan och i våta byxor, satt jag där under ytterkläderna och började dessutom att gråta, som alltid, men dock inte ensam. Lipsill!
Blonda-Lotta satt mittemot mig och tuggade på ett surt grönt äpple. Granny Smith. ”Det är bra för stämbanden, när man sjunger”, påminde hon mig och fortsatte att tugga på sitt vackra, glansiga, gröna, äpple.
Tänk om vi hade fått sjunga tillsammans ändå. 
Det hade blivit tryggt och bra.

Blonda-Lotta var speciell. 
Sa aldrig någonting dumt om någon, förutom om sin oerhört sarkastiska och elaka mamma. Hon dömde faktiskt aldrig någon heller. 
Inte ens då när vi satt där, jag blöt om rumpan och gråtandes tyst, men ändå hjärtskärande, så sa hon ingenting. Hon låtsas nästan som om allt det där inte var och inte fanns. Hon brydde sig inte och bannade mig inte heller.
Vi ska finna en lösning och sedan går vi hem igen! 
Med sitt gröna vackra äpple fastkilat mellan tänderna, mumlar hon fram, ”Vi struntar i det här” och halar fram ett par nya, rena och torra Kalasbyxor ur sin ryggsäck.
Fortfarande säger hon ingenting om mina egna Kalasbyxor och hon låtsas fortfarande som om ingenting skulle vara fel, på tok eller konstigt. Inte alls… 

Jag tror hon vet mitt dilemma, om jag skulle komma hem i ner-kissade kläder, och hennes lösning på ”problemet” är att erbjuda mig ett par av sina torra extrabyxor som hon har i väskan, för att det inte ska bli svårigheter och trubbel när jag väl kommer hem.

Blonda-Lotta. En räddning och en förtrogen.

Hon vänder sig om, emedan jag tar av mig de våta Kalasbyxorna och mina blöta kalsonger och drar på mig hennes torra, mjuka och varma. 
På vägen ut ur kyrkan lägger vi de blöta kisse-kläderna i papperskorgen på toaletten och gömmer dem noga under nävar av toalettpapper. Vi trycker ner dem så långt vi kan, för att ingen ska finna dem och sedan kryper vi in i våra overaller i täckjackstyg av modellen för stor, för att växa i, och sedan går vi hemåt. 
Vi struntar i bussen och går hela vägen tillbaka till samhället.
Det började snöa ymnigt, och visst hade det varit perfekt om vi gått hand i hand, men det gjorde vi inte. Men vi var två, i mörkret… 
Vi sjunger högt, gemensamt, på den sång jag skulle ha sjungit, solo, ensam, i kyrkan…

”Jesus älskar alla barnen
alla barnen på vår jord!
Röd och Gul och Vit och Svart
gör detsamma har Han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord”.

Väl Mött / Arthur 

Vi går in i vecka 9, jag och mina vackra man, med Kolhydratfri kost… det efter ett halvår av depressioner, mediciner, tröstätande och Ben&Jerry… -9 kg.

Hej hopp… Denna Lördag…

Första inlägget, dessvärre, är viktminskning…

Vi går in i vecka 9, jag och mina vackra man, med Kolhydratfri kost. 9 veckor!
Vi är ganska hårda och tuffa i vårt val av mat, men jag tror inte att någon av oss har ätit så bra, som med LCHF.
För övrigt har vi båda börjat äta mindre!
Jag själv; -9 kg
Min blivande man; -10 kg

Låt mig dock påminna om att jag själv har betydligt mycket mer att gå ner i vikt, än vad min kärlek, man och bästa vän har, och det efter ett halvår av depressioner, mediciner, tröstätande och Ben&Jerry…

Vi frågar oss fortfarande; Var f*n satt de där kilona!?
Väl Mött / Artur