Jag är trött på att leva med det här och jag är utled på att alltid vara rädd, osäker och sakna självkänslan. Återigen kan jag härleda detta till min diagnos ADD och med det här kickar det Bipolära i mig igång… Jag älskar mer än honom. Jag är mer i behov av honom och hans sällskap…

Nog för att jag börjar bli gammal, jag är ju inte tjugo längre, men ibland funderar jag över hur mycket man ska behöva ”stå ut med” när man börjar bli äldre.
Jag menar, jag är ”bara” fyrtiofem och inte närmare nittio!
Varför skriver jag om det här?
Jo, jag har outhärdlig värk i kroppen och lederna.
Jag är ofta ”muskeltrött” och det blir väldigt jobbigt! Oavsett om jag tar mina långa promenader och försöker träna lite, så blir det inte bättre! Det består!
Ibland får jag bokstavligen rulla ur sängen, och det tar upp till en halvtimme innan jag och min fysiska lekamen vaknat till liv.

Jag beskrev för kanske tre veckor sedan om ett besök på Vårdcentralen, som jag trodde skulle bli ett ”vanligt” besök, men som blev lite rörigt och mer bökigt än vad jag själv hade planerat.
När saker och ting inte blir som jag har tänkt, blir det snabbt till irritation och frustration. Det jag utgår ifrån och tänker ska gå snabbt och lugnt, blir för mig någonting som liknar ett kaos, när röran blir påtaglig.
Det är egentligen inga konstigheter, men jag går i spinn och hinner inte tänka förnuftsmässigt och rationellt. Jag blir oerhört stirrig och virrig och förnuftet pyser ut genom öronen.
Det blev blodprovtagningar och röntgen och plötsligt hade hela förmiddagen försvunnit och min tanke med en timmes möte, blev flera timmar och ett dåligt humör.

Det där med att inte hinna tänka och hämta hem förnuftet kan jag härleda till min diagnos ADD.
För när jag väl fått sätta mig ner och samla ihop allt kaos, inser jag ju att läkaren bara ville utesluta reumatism och infektioner i kroppen, inget annat! Läkaren var oerhört noggrann, inkännande och tog min oro på allvar! Hon var mån om att få svar och kunna hjälpa mig på alla sätt.
Naturligtvis förstår jag också att jag ska vara glad och tacksam, att hon var så noggrann och mån om att få min hälsa utredd och finna vad det är som felar. Och naturligtvis vet jag om att jag ska vara glad för all hjälpen och de undersökningar hon ordnade med på en och samma dag. Jag är glad för det, men när jag själv tänkt, funderat och planerat min dag, så blir jag stressad, arg och ganska sur.
Sedan när jag får tid att sjunka ner och lugna ner mig, kommer insikterna och sedan sömnen. Tröttheten fångar mig!
Jag somnade på tunnelbanan hem. Inget ovanligt alls…
Och så här är det. stress och ångest, jag hinner inte med mig själv och det där hopkoket ger sedan trötthet och jag somnar lätt.
Provsvaren visade ingenting och jag ska fortsätta utredningen och för detta krävs fler prover och eventuellt ytterligare röntgen.
Men… Nu är jag ju förberedd och kan ”planera” och hinna med att vänja mig vid tanken, vilket gör att jag har det med mig och jag vet vad som ska hända och ske, under just den dagen som jag får tid för allt det där. Det blir enklare och tryggare på något vis.
Jag ska försöka att få det överstökat den här veckan, så att jag kan låta det bero och invänta ytterligare provsvar.
Någonting är ju fel!

Och efter mötet på Jobbtorg Resurs i Fredags, gick större delen av helgen åt till återhämtning. Det där är inget bra. Trist och tröttsamt!

När jag är i Alby tillsammans med min partner vill jag umgås och vara tillsammans, men jag orkar inte alltid.
Jag somnade om på förmiddagen och behövde även vila på eftermiddagen. För övrigt kom jag i säng lite senare på kvällen, men dock vid tolv-rycket ungefär.
Jag sover nästan lika mycket som katterna. 
Jag är inte rolig att umgås med och jag försöker verkligen ”skärpa till mig” och göra saker ändå, men det finns inte ork.
Det där föder dåligt samvete och samvetskval, inför min man och kärlek.
Jag vill så mycket och jag vill vara med och hitta på saker, men jag saknar orken.
Jag tycker synd om honom, men min vila behöver jag och jag försöker att se till mig själv och mitt mående.
Vid de där tillfällena känner jag hårt att jag är bäst ensam och utan relationer, eftersom jag kan bespara mig själv alla de där dåliga känslorna. Jag vill ju så väl. Jag vill så mycket och det blir ingenting av någonting!
Jag tycker synd om min man, som sagt och jag är så rädd att han ska bli trött, ledsen och kanske arg, för att jag är slö, lat och lättjefull.
Om jag inte hade haft den här kärleksrelationen, så hade det underlättat för mig, eftersom jag då är ensam och kan göra lite som jag vill, utan ”konsekvenser” av mitt mående!
Jag kan bli oerhört trött på alla dessa tankar och min misstänksamhet att han, och alla andra omkring mig, blir trötta och arga för att jag inte orkar och föredrar att vila och återhämta mig…
Så… egentligen ska jag inte ha en kärleksrelation! Jag ska inte ha husdjur och jag ska egentligen vara ensam och för mig själv, det besparar mig oerhört mycket energi och negativitet! Jag vet ju, har insikten om vad jag ska gör, hur jag ska göra det och vad som krävs för att undkomma allt energidränage.
Jag vet ju och har en del verktyg för att klara av tillvaron, men somligt förblir ännu som det alltid har varit och somligt går bara inte att bryta.
Jag är rädd för att han inte älskar och uppskattar mig. 
Jag är osäker och rädd.
Jag är orolig att jag inte är tillräcklig och inte räcker till.
Jag är rädd för att vara bitter och elak och jag är nervös för att han ska bli arg på mig.
Jag är livrädd för att han ska säga; ”Det räcker nu”!
Jag älskar mer än honom.
Jag är mer i behov av honom och hans sällskap, än han av mig.
Sanning eller inte? Det spelar egentligen ingen roll, för de där spökena och tankarna har ockuperat mig och min person.

Jag är trött på att leva med det här och jag är utled på att alltid vara rädd,
osäker och sakna självkänslan.

Somligt ska ju bara kunna vara och är absolut inga märkvärdigheter, men för mig blir det ohanterligt och galet uttröttande.
Återigen kan jag härleda detta till min diagnos ADD och med det här kickar det Bipolära i mig igång och har jag otur, faller jag ner i nedstämdhet. 
Jag lever i osäkerhet, jag lever i eftertänksamhet och en ständig oro. Jag lever med rädslor och är ständigt observant på mig själv, för att bryta ner det negativa. Jag är trött på mig själv och jag är trött på att gå på tå, för dem jag älskar och uppskattar, för att jag tror att jag inte duger, inte är en rolig och en schysst människa.

Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Jag uppskattar det! Jag ber om ursäkt för min lite tröga och mörka text idag. Det är endast funderingar och reflektioner över tillvaron.

Ta hand om dig och ha en skön Måndag!
Väl Mött / Arthur (För en del är jag Janne…)

På vår Söndagspromenad genom förorten…

Vi gick naturligtvis vilse och det även om vi hade GPS på telefonerna. Vi är inte alls förvånade och promenaden blev bra mycket längre än vad vi tänkt!

Min kärlek, man och bästa vän, uppskattar att fotografera. Han är blygsam, men han är duktig på att skapa bilder.

Vi vandrade från Skärholmen, och mot hemmet i Alby. Vi skulle ta Tunnelbanan i Vårby Gård, men gick vilse och vandrade runt och runt och hamnade vid vattnet och Fittja sjön. Det var vackert där, med alla mindre hur och all grönska… Sedan fick vi fråga oss fram och slutligen fann vi T-banan.

Några av de bilder min man fotograferad, bjuder jag på här.
Jag använde mig av dem i ett inlägg igår, men de är så vackra att det gott kan avnjutas igen och helt enskilt!
Väl Mött / Arthur