En tanke…

Soffan är bäst! Tar sig någon in, så har jag störst chans att själv ta mig ut, eller slänga datorn i huvudet på vederbörande. Tillsammans med mina katter, min kärlek och bästa vän, så är jag trygg och mindre rädd för det mörka och svarta…

Är det inte märkligt att jag som fyrtio plus fortfarande är barnsligt mörkrädd? Fortfarande så pass mörkrädd, att när jag är ensam hemma i Bagarmossen till exempel, så får lamporna lysa lite överallt. 
Dessutom sover jag alltid på soffan, nära fönstren, så jag snabbt hör om någon kommer in genom dem.

Jag bor på bottenplanet av huset, med en fin, men just nu oerhört ovårdad, uteplats. Rabatterna som Gud glömde…
Jag trivs i lägenheten. Det är vackert och trivsamt. Mina nyvunna vänner har hjälpt till, så har även min man, så det är inte det att jag inte trivs, för det gör jag, utan det är min mörkrädsla som är obehaglig!
Och med små medel, skänkta och givna möbler, är det jätte vackert och bara mitt… Jag har redan berättat om detta, men det är värt att berättas igen!
Den stora nackdelen är att det är markplan!
Jag är ju en orolig och rädd liten gubbe, så jag tänker att förr eller senare när jag ligger där, är det någon som för ”skoj skull”, tar sig in och skrämmer livet ur mig.
Hej hopp, och där dog jag av att hjärtat stannade… Trist!

Jag sa redan i från början, när denna Träningslägenhet var aktuell, att det inte var det optimala för mig och att jag kanske skulle vänta på en annan Träningslägenhet!? 
Men jag kände också att jag var i desperat behov av att komma bort ifrån det där stökiga Stödboendet på Södermalm, där det rådde fullständig kaos och jag ville ju inte upplevas som otacksam och ”lite mer” än någon annan heller, så jag sa naturligtvis ja och det blev bra!
Det är bra och det är ganska tyst och lugnt. Precis vad jag behöver.
Men det är dock markplan och med gatan precis utanför!

Jag har en sovalkov, som jag avskärmat med tunna draperier, men jag sover aldrig i den sängen. Soffan är bäst! Tar sig någon in, så har jag störst chans att själv ta mig ut, eller slänga datorn i huvudet på vederbörande. 
Eftersom det är Socialförvaltningen som är ansvarig för lägneheten, är det dem jag vänder mig till om jag har några problem, eller om det är något som stör mig eller oroar mig.

Jag hade ett möte med Vuxenenheten för någon vecka sedan och jag berättade som det var och hur det kändes med min mörkrädsla.
Jag berättade för övrigt om allt det som händer omkring mig just nu och min oro för att Vuxenenheten ska avsluta mitt ärende och överlämna mitt uppdrag till Socialpsykiatrin.
Jag berättade om intyg, sjukskrivningar och alla de ”problem” som känns ohanterliga och ”pånyttfödda” och jag beskrev precis hur det känns när jag ska sova på natten.
Hennes lösning, som Socialassistenten hade, var att byta ut dörren till en säkerhetsdörr och ordna med säkerhetskedjor på fönstren. ”Det måste ju ändå bli tryggare för dig”?
Jag tyckte att det kändes som en bra lösning i stundens problemlösning och tillvarons förvirring. Men efter något dygn och när jag tänkt till, så kände jag att det där har ju ingen betydelse, eftersom den som skulle önska överraska mig, tar sig in genom fönstret ändå.
”När du får oväntat besök”…
När ett problem är löst, vaknar paranoian och mina rädslor till liv på andra ställen och så är jag tillbaka på ruta ett.
Jag är barnsligt mörkrädd, när jag är ensam, men tillsammans med mina katter, min kärlek och bästa vän, så är jag trygg och mindre rädd för det mörka och svarta.

Jag är trött, fysiskt.
Hela kroppen vill bara inte. Musklerna hänger inte med och min alltid så bra grundkondition, kommer inte igen. Nu har jag i några månader promenerat och tränat lite några gånger i veckan och jag upplever att det bara blir värre och ”trögare” att röra sig. 
(Gnäll, gnäll…)

Jag kanske ska in till stan och ta fler prover och frågan är om det blir gjort idag, eller senare i veckan.
Jag har två möten i övrigt den här veckan. 
Ett med läkaren vid Globens Psykiatri och ett med min nya terapeut på Jobbtorg Resurs. Den förstnämnda oroar mig! Men jag utgår ifrån att det går bra, men jag har ju redan gjort mig obekväm där, så det är en viss rädsla hos mig! Jag menar, jag anmälde dem till Patientnämnden…
Jag försöker att planera så att jag inte ”klämmer in” för många göranden under en och samma dag, eller flera dagar i sträck, för som jag tjatat om, så behöver jag någon dags återhämtning och vila!
Provtagning idag eller i morgon? Kanske en promenad på Söder?
Och så fyller jag år i morgon och jag funderar på om jag och min man ska ”hitta på något”? Eller om jag som vanligt bara vill vara hemma och vila, hålla handen och se på teve! Mysa… Livets lyx!

Livet är underbart! Hur blev det så här, frågar jag mig?

Ta hand om dig därute i verkligheten!
Bjud någon förbipasserande på ett leende! Det gör skillnad…
Var schyssta emot varann och var medmänskliga! Vi lever i en oerhört kaotisk och skrämmande tid, så vi måste vara vänliga emot varann…

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid!
Väl Mött / Arthur