Jag är alkoholist. Jag är missbrukare. Jag kallar mig själv ofta för blandmissbrukare! Det har gått bra för mig… Svårigheten är att förklara hur det känns och hur det är att vara sjuk i ett missbruk, för de som inte vet…

Jag är alkoholist. Jag är missbrukare. Jag kallar mig själv ofta för blandmissbrukare!
Jag har dubbeldiagnoser. Men jag lever! Överlever. Överlevare! 

Det har gått bra för mig. 
Det går bra att vara hel, ren och nykter, om jag gör det jag vet är gott för mig, om jag undviker det jag vet är fällor och inte gagnar mig alls!
Jag umgås inte med gamla missbrukar-vänner. Jag undviker fester med ”lockelser” och jag har stöd från de få vänner jag har. De nyvunna!
Jag har ett oerhört stöd från min nya kärlek och man.

Det går bra för mig nu… 
Men… Jag borde kanske ha förstått för länge sedan var allt detta skulle bära hän, men hur ska man veta vad gränsen går mellan att bruka och missbruka?
Jag begriper att det inte är helt normalt att dricka några flaskor vin och somna på soffan och vakna bakfull och ful, för att sedan dricka några glas till och ta itu med vardagen och tillvaron.
Jag vet att det inte är helt okej att dricka sig farligt berusad en måndag och sedan sova bort eftermiddagen och kvällen, för att fortsätta festa tills kroppen säger ifrån igen och sömnen intar lemmarna, livet och själen.
Det är inte normalt..!

Och jag vet exakt när jag gick över gränsen och lämnade det som var normalt drickande bakom mig, och tillät missbruket och det destruktiva ta över i mitt liv.
Det gick fort och kanske att jag borde ha förstått var det skulle bära iväg någonstans och kanske borde jag ha sett var detta skulle sluta, men jag valde att blunda för det, ignorera det hela.
Jag var totalt kidnappad av alkoholen, som för övrigt är en drog och jag hade bara berusningen i huvudet och när, var och hur, jag kunde få dricka och ”festa” nästa gång!
Jag missbrukade och var alkoholiserad!
Söp som ett svin och gjorde sådant som jag inte skulle ha gjort som nykter och klartänkt.
Alkoholen, detta gift, denna drog, som gav så mycket, men som tagit ifrån mig mer. Jag har betalat mycket för att få ha flaskan som vän.
Jag har betalat för mycket och det är inte värt det! Herre gud!
Men jag lever!

När jag nu sitter här och har facit i handen och förstår vad jag har gjort, vad jag missat och förlorat, så är det inte värt det! Inte någonstans!! Hur fan kan man ens tro det? Drogernas makt över sinnet! Och nu när jag klivit ur mitt missbruk och livet, trots allt, börjar falla på plats, då kommer ju allt de där som jag försökt att missbruka bort, försökt att förtränga, framkrypandes ur vrårna igen! Allt det dåliga måendet! Allt det jag inte klarat av. Allt det som jag inte orkat med… 
Jag har inte stått ut med livet!
Livet är svårt! Livet är grymt tungt…

När jag tänker efter så är det egentligen konstigt att jag inte har råkat ut för värre saker än vad jag har gjort!
Det värsta är väl alla de där gångerna som jag inte har haft en aning om vad jag har företagit mig och vaknat upp på ställen där jag inte ska vara, eller där jag inte hör hemma.
Jag har kvicknat till på platser, där jag inte har mitt hem!
Jag har gjort mig själv otjänsten att skapa ångest när jag nyktrat till och börjat slå på mig själv. Jag är en ond människa!
Jag formulerar mitt jag och min person med destruktiva meningar och nedsättande ord.
Jag är min värsta fiende, brutal och rå emot mig själv, och jag är den som dömer mitt leverne allra värst. 
Elak, är ett bra ord… Jag är elak emot mig själv!

Men… Jag lever! 
Jag är på gång, och det även om det är förbannat snårigt och tungt, med diagnoser, mentalohälsa och ett mående som åker karusell i huvudet, så är jag på gång! Jag lever! 

Svårigheten är att förklara hur det känns och hur det är att vara sjuk i ett missbruk, för de som inte vet, men det är galet sjukt och det är ett rent vansinne!
Hela situationen och tillvaron är sjuk! Jag är sjuk! Jag var sjuk!
Och jag erkänner, även om det är en svår sanning; Jag är alkoholist! Dock en nykter sådan.
Jag lever…

Jag är trött och har en längtan tillbaka till det liv jag hade innan det blev så förbannat galet! Jag har en längtan till allt det som var, och allt det som fanns i min vardag innan alkoholen blev ett viktigare inslag!
Viktigare än vänner, mående, familj, arbete och umgänge.
Hur hittar jag tillbaka till livet och hur förklarar jag? Och måste man förklara och berätta? Det blir aldrig som förr igen, det vet jag, men något av det gamla livet måste ju finnas kvar att hålla fast vid!?
Någonstans måste mitt gamla jag finnas. Den person som jag var och faktiskt trivdes med kan väl återupptäckas!? Jag är lite vilsen och jag är desorienterad i mig själv. Identitetskris, förstås…

Jag visste att jag mycket väl kunde falla dit och bli missbrukare.
Jag visste det, för facit finns och fanns runtomkring mig hela tiden och ändå…
Ändå blev det för mycket, och jag halkade in i missbrukarträsket!
Det känns som en rak höger i ansiktet, nu efteråt! Ett stort jävla gapskratt!
Men jag är inte förvånad! Mest arg! Förbannad, för att jag inte förstod och för att jag inte såg mitt eget beteende!
Det är ärftligt. Även det socialarvet har betydelse. Och som sagt, jag hade facit där hela tiden och valde bort det. Jag ville ju bara leva. Jag vill bara ha enkelhet och jag vill att livet skulle vara roligt och lätt… 

Jag är nykter! Jag är drogfri, hel och ren. Tack Gode Gud för det!
Men jag behöver reflektera över detta, för att inte glömma och för att inse och förstå… Jag är missbrukare!
Jag är alkoholist… Fortfarande.

Väl Mött / Arthur

Jag klarar inte av att fylla skallen med för mycket på en gång. Jag blir förvirrad och splittrad… Det går så långt att jag slutar att bry mig om mig själv och det har slutat med en övervikt på nästan tjugofem kilo! Igen! Det är faktiskt som att be om en hjärtinfarkt.

Jag vaknade i morse av outhärdlig värk.
Det var bara att kliva upp, få i min värktabletter och sätta igång och stretcha kroppen. Jag var lite gråtmild faktiskt och tänkte att så här mycket värktabletter kan jag inte hålla på och stoppa i mig!
Efter någon timme kändes det bättre.
Undrar hur min lever mår? Dags för att kolla up det kanske?

Jag har druckit mitt kaffe. Jag har gjort några få Yoga övningar (ytterst enkla!).
Jag har bett mina böner och tackat mina skyddsänglar, Universum (eller Gud, om du så vill!) och dess positiva energier och jag har bett om kärleken hos varje medmänniska. 
Jag har tänt ljus för mina nära och kära och jag har önskat mig det jag behöver.
Det är mina morgonrutiner. Men ibland glömmer jag dem. Det viktiga, när jag glömmer av dem, är att jag inte bannar mig själv, för att jag glömsk, ”lat” och rent ”slö”, för det är jag inte! 
Jag klarar inte av att fylla skallen med för mycket på en gång. Jag blir förvirrad och splittrad! Kommer jag ihåg det jag ska och det som är av vikt, så får det vara gott nog.

Jag går ner i vikt. 
I morse lade jag upp bild och en kort text på hur bra det har gått för mig!
Jag tänkte på Katrin Zytomierska och hoppas att jag inte på något sätt påverkar någon negativt.
Jag har å andra sidan aldrig sagt, eller tagit de orden i min mun, att människor med övervikt är fula, dumma och oattraktiva.
Jag har heller aldrig sagt att människor som är mulliga och ”feta” behöver gå ner i vikt, för att det inte finns någon som kan trivas i en sådan kropp.
Det får stå för unga flickor som Katrin Zytomierska och andra unga bloggerskor som anser att de är lite finare, bättre och som uppenbarligen ser sig själva som kvinnor i ”framkant” och med lite mer status än andra.

Jag har, sedan i November förra året, lidit av en seglivad svart depression, som den senaste tiden kommit och gått, och jag har, som nästan alltid, tröstätit och stoppa i mig mat för att få tyst på desperationen och alla vrål på hjälp från själen.
Det går så långt att jag slutar att bry mig om mig själv och det har slutat med en övervikt på nästan tjugofem kilo! Igen!
”Mat och sockerfenomenet” sker alltid när jag ”faller”!
Jag tröstäter så fort jag går in i mig själv och tappar bort mig i allt det svarta och mörka.
Och… det där blir allt värre, ju äldre jag blir. Det blir mer, det blir intensivare och det blir ohanterligt.
Alla de där kilona och allt det där sockret och alla de känslor som kommer med kilona på vågen, får mig naturligtvis att sjunka ännu mer, äta ytterligare lite till och bli än mer destruktiv… Moment tjugotvå!
Det tillhör måendet på någotvis och jag vet ju också att socker, i alla former, triggar igång samma centra i hjärnan som drogerna gör! (Visste du det?)
Kanske är det ett substitut för alla de sinnesförändrande substanser jag tagit till genom åren, för att undkomma mig själv?
Kanske är socker och mat en ”quick fix”, för att på något sätt, rent mekaniskt, kunna lyfta mig själv för att i möjligaste mån komma upp, komma ut och i alla fall få någon typ av ”frisk luft”!?
Det här är inget nytt! Inte alls! Jag hamnar ofta i ett jojotillstånd och går upp och sedan ner, för att gå upp igen.

Nu är jag fyrtiofem.
Jag är ingen barnunge längre!
Kroppen gör outhärdligt ont och numer, när jag väl går upp i vikt, så sätter sig de där kilona på de ”farliga” ställena på kroppen! Mest på magen, midjan och även bakpå ryggen!
Det är farligt!
Det är faktiskt som att be om en hjärtinfarkt.
Jag måste erkänna att i mina mörkaste stunder hade den där infarkten gärna fått överraska mig, för det har varit rent ut sagt genomjävligt! 
I alla fulla fall… Med stöd och hjälp, från min kärlek och man, så har vi båda två ändrat kosten och synsättet på mat och motion.
Jag har promenerat, fått frisk luft, sovit när jag behövt och jag har ätit bra mat och med tiden har det gjort att kilona sökt sig bort, ett efter ett.
Jag kan ännu inte svara på om jag rent mentalt mår bättre, men kroppen är lättare, jag får kläderna att sitta bättre och jag är inte andfådd längre när jag går.

Ett problem dock, om jag ska vara lite gnällig och negativ, och det är att mina långpromenader och mina få stärkande övningar får musklerna, kommer ganska surt efteråt, för jag blir oerhört muskeltrött och lederna värker nästan sönder, som i morse. Det blir outhärdligt, men jag gör det ändå och jag vet ju att det går över. Efter någon timme är jag helt okej igen…
Jag vill inte bli en Barbapapa och jag vill inte närma mig femtio och upplevas som sjuttiofem. Jag vill vara smal och smärt och jag vill veta att jag är okej och att midjemåttet inte hotar mitt hjärta och min hälsa.
För övrigt är det vetenskapligt bevisat, att människor med psykisk ohälsa mår betydligt bättre av regelbunden motion och frisk luft, och därutöver är viktminskning en fördel, eftersom många negativa tankar och destruktiva beteenden även påverkas av hur de yttre ser ut och det är dessvärre ett faktum.
Jag har ju dessutom fått höjning av mina nya mediciner och jag har även tagit bort en medicin som påverkar vikten och även håret (jag tappade grymt mycket hår under en tid!) och det har blivit enklare att se resultat och finna ett bättre mående när jag fått ”hjälp på vägen”… 
Om du är diagnostiserad och lätt går upp i vikt, se över dina mediciner och tala med din läkare om ersättningar för den medicinering du har, det kan göra skillnad och det finns ersättning för all farmaceutika! 

Tack för din uppmärksamhet! Tack för din tid och för att du läser!
Som alltid och som vanligt har jag oerhört svårt att begränsa mig när jag skriver. Jag tänker inte be om ursäkt för det, men… jag förstår dig om du inte orkar läsa och ta dig igenom mina texter, för det blir mycket och det blir lite långrandigt!
Tusen tack och på återläsande, hoppas jag!?
Väl Mött / Arthur