Den här dagen! Fy fan!
Allt detta virrvarr.
Det började så skönt och glasklart, som de senaste dagarna har gjort, för att sedan bli till ett jävla hål rakt ner i ett absolut ingenting.
Från solklar, till gråmulen i sinnet. Terapeuten säger ”Försök att tänka till vad det är som gör att det svänger så där! Vad är det som skett och påverkat”!?
Och jag försöker att förklara, att det inte alltid behöver ”vara någonting”, jag faller ändå! Idag var en sådan dag! Jag har ingen händelse, jag har inte särskild tilldragelse som jag kan ”pin-pointa” och säga; ”Att där var det! Där skedde det”! Det behöver inte alltid vara något! Det behöver inte alltid vara en yttre påverkan! Det finns inte alltid förklaringar! Lyssna på mig någon gång!
Jag blir vansinnig. Jag blir irriterad och jag blir förbannat ledsen. Trött…
Och allt detta kaos med papper, oro, Försäkringskassan, intyg, framtidsplaner, boende, relationer, psykiatrin, arbetsträning, och Socialförvaltningen…
Jag är oerhört trött på det! Jag är så fruktansvärt irriterad och frustrerad.
Jag gråter ensam. Jag får ensam ta hand om min gråt och min sorg. Jag har en kärleksrelation, men det är som att vara ensam i en tvåsamhet.
Det ska bara rulla på och det ska bara vara okej och själv är jag så in-snurrad i mina göranden, grubblerier, existentiella frågor och min förbannade egocentri, att allting annat blir lidande, även partner och alla omkring mig.
Jag skiter i vilket. Just nu, jag skiter i vilket!
Jag är oerhört trött på att vara trött. Jag är oerhört trött på att leva i ett kaos, jag är fruktansvärt trött på att det inte blir stiltje i livet.
Jag har huvudet fyllt av oro, ångest och göranden!
Trött på det! Trött på oordning och jag vill inte just nu… Och ändå! ”Ta dig i kragen” och ”skärp dig”! 
Från det ena till det andra…
Alltså… Detta med husdjur och villkorslös kärlek…
Jag fullständigt älskar och är så betagen av mina två monster till katter.
Det är medicin för själen. Bomull för det som är trasigt!
Det sätter igång lugn och ro hormonet i skallen och jag njuter oerhört av att de söker sig till mig och vill bli gosade med.
Varma magar, varma pälsar och detta eviga stångades som är en kärleksbetygelse. De trampar runt och ”bäddar” innan de lägger sig till ro, nära, nära i sängen. Jag har längtat efter dem hela dagen! Jag har längtat efter mjuka magar och huvuden som vill bli smekta! Det är lyx i vardagen, villkorslös kärlek!
Nu ska jag vila, se lite på teve och sedan sova. Jag ska ensam åka till Bagarmossen i några dagar och jag tror att jag behöver det!
Men där hänger en hel del ”måsten” och ”göranden” också, och jag har blivit ruggigt smygande för mina grannar! Paranoid kanske? ”Drag av socialfobi”, står det i mina Journaler och intyg.
Någon läkare har även skrivit ”drag av autism”… Den tål att tänka på…
Jag bjuder på några bilder av mina äskade katter, för er som är lika svag för djur som jag själv!
Sov gott, ”sov och slumra in, låt natten få väcka dina drömmar”!
På återläsande och väl mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 