Jag är Arthur, Janne för några få… Jag har dubbeldiagnos och ibland undrar jag… Hotfullt, för mycket ljud och alldeles för stökigt! Jag tänkte lite ironiskt och hastigt; "Jaha… Nu är jag rasist också"! Fullständigt nedslagen, började jag gråta! Igen! Lipsill!

På väg mot hemma och välkommen, kände jag mig nödbedd att stanna till i Fittja för att handla med mig lite mat på Lidl.

Det passar min plånbok utmärkt och de har dessutom en pyjamas som jag skulle vilja ha under kalla höstkvällar!

Pyjamas, kaffe och raggsockor! Den skulle ha kostat mig hundra kronor och den skulle ha varit mysig att ha och även det passar ju min plånbok!

Det blev ingen pyjamas!

Vid närmare eftertanke, så är inte det viktigt och för övrigt är hundra kronor mycket pengar just nu!

Och… Det blev ingen mat heller, för utanför entrén till det lilla köpcentret i Fittja stod ett gäng grabbar och pucklade på varann! Säkert bara på skoj och inte alls allvarligt, men jag blev naturligtvis rädd!
De skrek och gapade och i mina ögon blev det hotfullt. Hotfullt, för mycket ljud och alldeles för stökigt!

Jag tänkte lite ironiskt och hastigt; ”Jaha… Nu är jag rasist också”!

Jag övervägde naturligtvis under ett ögonblick att gå in ändå, men kände att, Nej! Det får vara!

Det som skrämmer mig, undviker jag! Det jag inte har kontroll över, väljer jag bort! Det har alltid varit på det viset!

Jag ”smiter” i stället för att ”ta tjuren vid hornen” och göra inte alls som jag blir ombedd att göra i min KBT-terapi, ”Ta itu med rädslan”, jag undviker istället! Fegt!? Icke utvecklande? Kanske!?

Men jag blir så oerhört rädd och nervös, att jag senare på bussen oroade mig för att jag luktade svett?

Som jag berättat tidigare för dig, så blir det en hel del onödigt och nervöst ”görande” på bussen. Jag luktar, känner efter, inventerar väskan ett tiotal gånger. Dricker lite vatten, byter låt på telefonen och luktar igen. Skriver och räknar pengar. Byter låt och mer vatten! Kontrollerar väskan, dricker vatten igen och får ångest för att jag är så jävla feg! Dessutom kanske jag är rasist!? Ironiskt… Bäst att kolla upp väskan igen…

Jag transpirerar mer av oro och nervositet än vad jag gör när jag motionerar!

Jag insåg också att jag kom i väg för sent till mitt vackra hem och min vrå i världen, för på bussen började det mörkna och jag fullständigt avskyr det mörka och allt det som kan dölja sig i mörkret! Jag som dessutom ville ha en långpromenad hem till mig!

Nu blev det en promenad ändå!

Jag höll mig till cykelbanor och gatljus! Dock fick musiken i mina öron vara, för i mörkret och med hög, härlig och dansant musik i öronen, tappar jag fokus och måste dessutom se mig om hela tiden!

Det tar på krafterna att vara rädd och vara ett litet Knytt! Det finns inte så mycket ljus att hålla sig till i de mörka höstkvällarna och det finns heller inga ljus att tända för tröst, trygghet och som ledljus.

Hemkommen dammsög jag min lilla vrå i världen! Tog ett bad och insåg hur mycket klockan var! Och då blev jag orolig att jag stört mina grannar!

Och där, precis då, föll jag som en stor gråsten till botten av en djup vattenpöl, igen!

Det var en bra dag! Jag lovar! Det var det! Jag var trött förstås och mycket sömn blev det idag, men det var en schysst och fin dag och ändå räckte inte jag till hela vägen!

Oro, rädslor, sorg och en evig känsla av att vara ensam, tog över igen och fullständigt nedslagen, började jag gråta! Igen! Lipsill!

”Om du inte slutar gråta, så ska jag ge dig en anledning att lipa, gosse lilla”!

Tack pappa…

Och sedan, när jag suttit där i min fina vita soffa och tyckt synd om mig själv ett tag och dragit offerkoftan ännu tätare kring mig, så började bannorna!

Det gick ganska långt och så kom jag på, efter en bra stund, att; ”Nej! Jag är okej! Det är bara gamla mönster, dumheter och invant elakt beteende som får mig att kliva ner i gyttjan av elakheter och bannor”!

Mitt förnuft vet ju hur det är egentligen, att jag duger, att jag är okej och en schysst man, men i själen och hjärtats kamrar råder helt andra lagar och en helt annan ordning! Det förflutna bor där!

Där inne råder en annan ordning och misstänksamheten är Kung och diktator!

Det vände!

Jag lyckades att få mig själv att se den jag verkligen är; En helt okej man, med bra sunda värderingar och alltid på väg emot det som är så mycket mer och mycket bättre! Jag är okej, trots allt det där andra… faktiskt!

Väl mött / Arthur (För några få är jag ännu Janne…)

Ett ord på vägen…

Att vara Bipolär och hamna i svackor, är och blir egoistiskt! Det är faktiskt komplext. Det är svårt, ibland att förklara. Det blir några dagar ensam i Bagarmossen. Jag hade ett möte igår med ytterligare en terapeut vid Globens psykiatri…

Vilken grå morgon att vakna upp till. 
Dimman är så tät att man inte ser ut genom köksfönstret.
Jag dricker kaffe och skriver, skriver och petar med mina meningar och ord…

Den totala psykiska ”meltdown”, jag bjöds på i går eftermiddag, känns just nu som ett litet mindre nederlag och det är mycket bättre denna morgon / förmiddag…

Det ger lite ångest att jag är orättvis, kanske till och med elak och så vansinnigt egoistisk.
En nyvunnen och mycket god vän, som jag inte träffat sedan tidigt i somras och som lider av samma diagnos som jag själv, sa; ”Att vara Bipolär och hamna i svackor, är och blir ett egoistiskt tillstånd! Det är en sjukdom med självcentrering som förtecken! Man trillar ju ner i ett hål och allt virrvarr av dåligt samvete, skuld och ångest skapar i sin tur frågor och ifrågasättande. Ifrågasättande av sin egen person, sina känslor och galenskap. Det är ju en storm av kaos, förnimmelser och ifrågasättande av ens eget förstånd. Samtidigt vill man bjuda till och blir arg för att det inte fungerar. Sedan ger det skuld och så vill man vara snäll och det ger irritation, eftersom man plötsligt upplever en oförståelse från omgivningen och det ger ångest och trötthet! Det blir ju aldrig tyst! Man från ju inte lugn och ro”…
Det är faktiskt komplext. 
Det är svårt, ibland, att förklara. 
Det är trögt och smetigt att leva med ett ständigt ”skavsår” och en ständig osäkerhet för hur dagen blir och om man ”håller hela dagen” eller om man faller i gropar som med lite tur ebbar ut i sömn och vila.
Det är bättre idag. Det känns lugnare i kroppen. 
Jag är okej och det grå utanför känns mysigt och som om hela världen badar i bomull… 

Det blir några dagar ensam i Bagarmossen. 
Jag tror att jag och min partner måste vara ifrån varann och få en paus.
För övrigt behöver jag städa hemma, ta itu med de där förbannade rabatterna och göra höst!
Om jag bara kunde få råd med en spade och en grep, så skulle saken vara ur världen på ett par timmar! Jag tänker jämna rosenbuskarna med marken och jag skulle vilja plantera några vårlökar till våren. Bara jag kan få till det lite snyggare och trevligare, så får det vara bra sedan…
Hjälp! Det där är ett orosmoln och jag blir stressad av tanken.
Det måste ordnas! För övrigt behöver jag en räfsa och en sopborste, för att göra rent på själva uteplatsen ! Jösses så det ser ut där! Och jag som vill ha mys därute…
Jag blir oerhört stressad av det där. Jag stressar över att grannarna ska tycka att jag är lat och slö och inte orkar ”hålla på”… 
Ja! Förövrigt så badar jag i dåligt samvete för detta också! Jävla skit!

Jag hade ett möte igår med ytterligare en terapeut vid Globens psykiatri.
Det gick bra. Jag var trött och så även hon, tack och lov. Det blev mest praktiska göranden och vi talade om min ”Sociala Fobi”. Jag fick en del papper att fylla i för att se över vilka problem jag verkligen har i sociala sammanhang, bland annat. Vi samtalade o mitt behov av bekräftelse och jag pratade om min uppväxt och allt det dysfunktionella som var i vår familj.
Vi samtalade om de kärlekslösa, hårdhjärtade och kärleksslarv, som var i familjen.
Det är och har blivit en stor del till min självkänsla, mitt bekräftelsebehov och min ständiga kärleksnöd.
Jag pratade om min sorg och min ledsamhet och hon bara bekräftade att det syns emellan åt i mina ögon, men hävdade bestämt att bitterheten är absolut frånvarande och att jag utåt visar en självständig och trygg människa.
Hon är fullständigt medveten om att det yttre aldrig nödvändigtvis återspeglar hur kaoset ser ut inombords. 
Hon är trygg, min nya terapeut och jag gillar hennes varma och trygga sätt.

Det blir en bra dag, trots allt. Jag utgår alltid från det, faktiskt, men ibland så snurrar det till i skallen och jag blir ett vansinnigt troll. Förlåt mig för det!
Jag ska vila en stund, samla ihop mig, pussa på mina ”tjejer” och sedan åka iväg till min självvalda ensamhet! Märkligt nog känner jag lite oro och nervositet. Men det gör jag alltid, innan jag är på plats…

På återläsande och tack för din uppmärksamhet.
Ta hand om dig… Jag skickar massor med kärlek genom rymden. Vi behöver det i en värld som blivit så tuff, grym och hård…
Väl Mött / Arthur